Meriter

af Ström, Adolf Israel (före adl Ström), f 5 sept 1778 i Sthlm, Hovförs, d 24 okt 1856 där, ibid. Föräldrar: överjägmästaren Erland S o Juliana Johanna Schröder. Volontär vid Hovjägeristaten 5 sept 92, hovjägare vid K Djurgården 22 april 94, överjägmästare 10 jan 99, inspektor där 19 maj 01–29 okt 50, hovjägmästare 12 juni 20, inrättade ett privat skogsinst i Sthlm 25, led av skogso jaktkomm mars–nov 28, dir för Skogsinst 15 okt 28, tillika tf chef där 25 maj 38–21 nov 54, styresman för statens ekplanteringar 28 okt 30, led av styr för Sv jägareförb 32, ordf där 42–43, adl 28 jan (introd 7 dec) 33, deltog i riksdagarna 34–54, led av 1855 års skogskomm juni 55–juni 56. – LLA 22, LFS 25, LPS 28, LVA 38.

G 7 maj 1811 i Sthlm, Klara, m Fredrica Elisabeth Berndes, f 5 jan 1790 där, ibid, d 15 maj 1867 där, Hovförs, dtr till förste lantmätaren o konstnären Anton Ulrik B (bd 4) o Anna Elisabet Unfraun.

Biografi

Israel af S har mer än någon annan person förknippats med införandet av skogsbruk i Sverige. Endast 21 år gammal utnämndes S till överjägmästare för att två år senare efterträda sin far som inspektor och förvaltare på K Djurgården i Sthlm, motsvarande dagens Norra och Södra Djurgården. Jakten var för en dåtida jägmästare nästan lika viktig som skogen och Djurgården försörjde bl a köket på Sthlms slott med vilt. S var därför även engagerad i jaktfrågorna och utarbetade på uppdrag en jaktstadga 1808. Han engagerade sig också i Sv jägareförbundet, under en kort period som ordförande.

Skogsanvändningen i Sverige vid 1800talets början var ett mångbruk. Som en del av lanthushållningen gav den sv skogen ved och virke av olika träslag och dimensioner till redskap, stängsel och byggnader likaväl som skogsbete och lövtäkt till djuren, mark till svedjeland och tillfälliga odlingar. Den var också råvara för pottaska, tjära och träkol. Avverkningen skedde genom plockhuggning, så kallad blädning, där enstaka träd avverkades när de behövdes. En bestående insats av S var att på statens skogar införa ett skogsbruk separerat från detta agrara skogsutnyttjande och med syfte att genom skogsodling uthålligt producera grov skog. Detta skedde under en tid av genomgripande förändringar av äganderätten och den politiska makten.

Genom litteratur och korrespondens skaffade sig S kunskaper om den framväxande tyska skogsvetenskapen. I mars 1807 lade han med inspiration från tyska skogsbruksmetoder fram en plan för en bättre skogshushållning på Djurgården. Kärnan i den var indelning av Djurgårdens skogar, vilka uppskattades till 1 200 tunnland, till det som kallades regelbundet trakthyggesbruk. Med en omloppstid på hundra år skulle en hundradel av skogsmarken, eller 12 tunnland, kalhuggas varje år. För att kunna planera årshyggena kartlade och delade därför S skogen i hundra lika stora delar med ett nät av upphuggna skifteslinjer. Föryngringen på kalhyggena skulle ske genom frösådd. Förslaget godkändes av hovförvaltningen och omsattes i praktiken fr o m 1809. Därmed hade S skapat ett centralt beläget åskådningsexempel på hur de tyska metoderna kunde anpassas till sv förhållanden. Som erkänsla för sitt arbete med Djurgården utnämndes han 1820 till hovjägmästare.

Vid riksdagarna under 1810och 20-talen var statens skogar, och jägeristaten som bevakade dessa, brännande politiska frågor. Bondeståndet krävde med stöd från andra stånd försäljning av statens kronoparker, häradsallmänningarnas delning, att kronans ensamrätt till ekarna, nödvändiga för flottans skeppsbyggen, skulle avskaffas och att jägeristaten skulle upplösas. När den nyblivne kungen Karl XIV Johan 1819 utlyste en belöning till den som kunde föreslå en lämplig skogshushållning publicerade S 1822 ett förslag som byggde på hans erfarenheter från Djurgårdens skogar.

Tre principer låg bakom det förslag för ett nytt slags skogsbruk som S lämnade. För det första skulle skog odlas långsiktigt och uthålligt på samma sätt som en åker med sådd och skörd, där de likstora årshyggena lades ut systematiskt många år i förväg. För det andra skulle skog inte odlas för husbehov. Den skulle säljas på en marknad där lönsamheten beräknades genom att väga inkomster mot kostnader för återväxt och skötsel. För det tredje skedde skogsodlingen inte för att gagna en samtida utan en framtida generations försörjning med timmerträd. Detta var målet och den marknadsekonomiska inriktningen ett medel.

S:s förslag mötte kritik inom LA för att inte passa i den samtida lanthushållningens agrara skogsanvändning. Kritiken var naturligtvis riktig men det var inte där behovet av nya metoder fanns. Det fanns i skötseln av de statliga skogar som riksdagen 1823 beslutade skulle separeras från lanthushållningens mångsidiga skogsanvändning för att istället reserveras för skogsbruk för statens behov. Häradsallmänningarna skulle delas om delägarna så önskade men annars skötas på samma sätt som statens behållna skogar. Det blev därför S som 1824 fick Kammarkollegiums uppdrag att biträda landshövdingarna vid det som kallades regleringen av de allmänna skogarna och att införa de nya skogsbruksmetoderna på de behållna kronoparkerna och allmänningarna.

Sin uppgift påbörjade S med en längre resa till Preussen och Sachsen för att studera den tyska skogshushållningen på ort och ställe och träffa tyska skogshushållare. Erfarenheterna från den resan kom sedan att ligga till grund för det arbete med införande av en systematisk skogshushållning som han genomförde på kronoparker och häradsallmänningar fram till 1832. Med början i Östergötland 1825 deltog han i separationen av den ena kronoparken efter den andra från omkringboende bönders rättigheter att på dessa hämta ved och virke och släppa djur på bete. Som kompensation för dessa indragna rättigheter avträddes närmare två tredjedelar av kronoparksarealen, en mindre del såldes och den kvarvarande skogen indelades till trakthyggesbruk enligt den modell S utarbetat.

För att genomföra arbetet tog S initiativ till en högre utbildning för jägmästare, det 1828 grundade Skogsinstitutet. Han medverkade i den skogskommitté som tillsattes s å och vars första uppgift var att utarbeta en instruktion för institutet, där S utsågs till direktör och sedermera chef. Där hade han inte bara ansvar för institutets utbildning utan skulle också göra inspektionsresor till kronoparker och allmänningar. Det förslag till en ny skogshushållning som S publicerat 1822 omarbetade han och utgav 1830 som Handbok för skogshushållare. Boken tjänade sedan som vägledning för statens skogsbruk ända till 1860-talet.

Som en av tre ledamöter i skogskommittén kom S också att utarbeta en instruktion för den skogs- och jägeristat som med början 1836 ersatte den gamla jägeristaten. Den nya instruktionen antogs 1838 och innebar att en mindre men bättre utbildad och avlönad kår av jägmästare skötte skogen enligt de nya principerna för trakthyggesbruk. Det skedde enligt skogshushållningsplaner som fortlöpande granskades av S, såsom varande skogsinstitutets chef.

S var också delaktig då konflikten om de kronan förbehållna ekarna löstes genom att bönderna fick friköpa sina träd. Här hade diskussionen pågått parallellt med stridigheterna kring kronoparkerna och lösningarna stod i samband med varandra. S blev 1830 styresman för statens ekplanteringar och det var på hans förslag som planteringen på Visingsö kom till stånd 1831, med syfte att försörja flottan med virke. Den påbörjades med plantor från Djurgårdens plantskolor. Visingsös idag 500 ha stora ekskog är liksom många av dagens djurgårdsekar resultatet av det planteringsarbete S bedrev.

När S adlades 1833 innebar det inte bara en hedersbetygelse utan också ett reellt större inflytande genom den plats han intog i adelsståndet vid riksdagarna. Den positionen utnyttjade S flitigt för att driva skogsfrågorna, men också för att försvara det nya skogsbruket mot företrädarna för lanthushållningens mångsidiga behov av virke, ved och skogsbete. Konflikten gällde särskilt häradsallmänningarna och i både bonde- och prästestånden ställdes vid riksdagen 1840–41 krav på en anpassning av trakthyggesbruket till allmänningsdelägarnas behov.

Genom sin starka ställning i det statliga skogsbruket var S självskriven ledamot av 1855 års skogskommitté. Den begynnande industrialiseringen och den kraftigt ökade trävaruexporten, särskilt från Norrland, hade lett till oro för skogstillgångarna och förslag om ett utökat statsskogsbruk. Det blev skogskommitténs uppgift att föreslå formerna för detta. S deltog aktivt i arbetet på kommitténs förslag att införa en central statlig skogsstyrelse, föregångare till det senare Domänverket. Förslaget blev verklighet 1859 när Skogsstyrelsen inrättades. S avled 1856 och vid högtidlighållandet av hundraårsminnet av hans födelse 1878 gav Skogsstyrelsens chef C A T Björkman (bd 4) honom epitetet ”den svenska skogshushållningens vördade fader”.

S har en central plats i sv skogshistoria. Hans arbete med att anpassa det tyska trakthyggesbruket till sv förhållanden och sedan i praktiken genomföra förändringen på kronoparker och häradsallmänningar markerar början på ett uthålligt skogsbruk i Sverige med systematisk återväxt, skötsel och avverkning. Det var förutsättningen för att skogsbruket skulle utvecklas till en självständig näringsgren, skild från lanthushållningens mångbruk. De skogar S förvaltade stod i statens tjänst och skulle skötas marknadsmässigt och storskaligt med kommande generationer som mottagare. Men det innebar samtidigt att metoderna inte hade några förutsättningar att i samtiden spridas utanför det marknadsorienterade storskogsbruk som kunde bekosta det omfattande inventerings- och planeringsarbetet. Det var heller inte rationellt för den allra största delen av landets skogar, som fyllde helt andra funktioner för bönder och bruksägare än att producera grov skog i långa omloppstider. Framför allt var det orealistiskt att planera för hundraåriga hyggesföljder och oföränderliga årshyggen i ett land som övergicks av en skiftesrörelse vilken omvandlade hela det agrara landskapet.

Även inom det statliga skogsbruket kom metoderna att modifieras under 1860-talet med ökad flexibilitet och större hänsyn till de agrara intressena. I en ny instruktion 1867 för det som då kallades skogsstaten, tilläts även den blädning som S bekämpat. Grunddragen för de skogsbruksmetoder som tillämpas idag med återväxt, skötsel och slutavverkning fanns emellertid redan i det trakthuggningssystem S införde och etablerade på statens skogar.

Författare

Per Eliasson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S (1 vol) i släkten af S:s arkiv, SSA. – Brev från S i KB, LUB (till J De la Gardie d y), RA o UUB (till bl a C Fleming af Liebelitz o C P Thunberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Förslag till en förbättrad skogshushållning i Sverige, jemte utkast till dess systematiska verkställande. Inlemnadt till Kongl. Kammarexpeditionen år 1821, och d. 8 maj samma år remitteradt till Kongl. Landtbruks-academiens utlåtande. Med skogs-karta och plancher. Sthlm 1822. (Nordström). viii, 158, [2] s, [3] tab-s (vikta), iv pl-bl (vikta), ill. 8:o. [Anon. 2.–4. uppl 1830–47 se: Handbok för skogshushållare.] – Handbok för skogshushållare. 2., tillökta och förbättrade uppl, med 11 tabeller och 8 plancher. Sthlm 1830. (Nordström). viii, 321 s, [15] tab-s, [9] pl-bl (vikta). 8:o. [3., tillökta och förbättrade uppl, med 11 tabeller och 8 plancher 1837: viii, 320 s. 4., tillökta och förbättrade uppl, med 11 tabeller och 9 plancher 1846: (Hörbergska boktr), viii, 302, [1] s. Tabell- och planschblad ej preciserade för 3.–4. uppl.] – Enkla reglor för skogars skötsel; på Kongl. Maj:ts nådiga befallning utgifne af Kongl. Landtbruks-Akademien, genom dess ledamot I. af Ström. Sthlm 1839. (Nordströmska boktr). 16 s. 8:o. [Omtryckt i något förkortat skick som: Enkla reglor för skogars skötsel (Läsning för folket, årg 19, 1853, s 141–157). {Undertecknat: I. A. af S.}] – Svenska foglarna, uppställde i systematisk ordning, med namn och korta kännemärken, till vägledning för nybegynnare i ornithologiens studium, och ett repertorium för jägare och jagtälskare; jemte 9 plancher, innefattande 83 näbbformer för slägtenas igenkännande; ritade och graverade af W. v. Wrigth [dvs Wright]. Sthlm 1839. (Nordströmska boktr). 100, [1] s, 9 pl-bl, ill. 12:o. – Beträffande Skogs- och jagt-arkiv för Sverge (1832) se nedan under utgivit.

Tryckta arbeten (bidrag): Anteckningar rörande skogarnes tillstånd i Sverge (Skogs- och jagt-arkiv för Sverge, 1832, s [1]–11). [Anon. Gäller även övriga bidrag i tidskriften.] – Skogs[-]institutet på Kongl. Djurgården (Ibid, s [30]–41). – Åtgärder vidtagne till skogshushållningens befrämjande (Ibid, s [60]–82). – Huru kan skogs-afkastningen förökas? (Ibid, s [87]–107). – Lärkträdet (Ibid, s [116]–120). – Om jagten i riket. Betänkande, afgifvet i underdånighet till Kongl. Maj:t år 1828 af committerade: öfver-hof-jägmästaren, baron Sprengtporten, kammarrådet Cassel och hof-jägmästaren Ström (Tidskrift för jägare och naturforskare, årg 1, 1832, s 9–14; [33]–44). – Om skogsskötseln (Läsning för folket, årg 1, Sthlm [1834–]35, h 1, s 30–41). [Undert: J. A. af S.] – Om träbyggnaders olika waraktighet mot röta (Ibid, h 4, s 89–93). [Undert: J. A. af S.] – Finns det 1, 2 eller 3 species Loar i Sverige? (Tidskrift för jägare och naturforskare, 3, 1834, s 772–775). [Utgör ett avsnitt av en redaktionell artikel med titeln Några ord om Skandinaviens loarter, såsom inledning till Lodjurs-jagten. (Med figur), s [771]–778. Efterföljs av C U Ekström, Lodjursjagten, s 778–791.] – Om nyttan och fördelarne af att begagna såg i stället för yxa då skog aftrummas till wed (Läsning för folket, 8, 1842, s 280–287). [Undert: J. A. af S.] – Underrättelse om sättet för wargungars dödande i lyorna (Ibid, 10, 1844, s 378–380). [Undert: S.] – Tyska skogshushållares omdöme öfwer swenska skogshushållningen, samt anmärkningar dervid af en swensk (Ibid, 11, 1845, s 67–80). [Undert: S.] – Sågen och yxan, jemförde till deras verkan vid fällning och aftrumning af skog (Tidskrift för landtmanna- och kommunalekonomien, årg 12, 1852, s 177–178). [Bil: C A T Björkman, Protokoll öfver vid Djursborg anställda profarbeten med såg och yxa, för att utröna hvilket af dessa instrumenter vore förmånligast att använda vid träds aftrumning, hållet den 22 april 1852 (s 179–180).] – Beträffande bidragen i Skogs- och jagt-arkiv för Sverge (1832) se även nedan under utgivit.

Utgivit: Skogs- och jagt-arkiv för Sverge. 1832. Sthlm 1832. (Norstedt). [6], 129, [1] s, [3] tab-bl (vikta). [Endast denna årgång utkom. Samtliga bidrag i denna publikation är anonyma. De bidrag som i P M Hebbe, Den svenska lantbrukslitteraturen (1939–45) har identifierats som skrivna av I S har förtecknats ovan under bidrag (behandlar skogshushållning). Det är dock fullt möjligt att han författat samtliga bidrag i årgången, d v s även de som behandlar jakt.]

Källor och litteratur

Källor o litt: P Eliasson, Skog, makt o människor: en miljöhist om sv skog 1800–1875 (2002), o där anf källor o litt; A Wahlgren, Hist översikt av den högre skogsundervisn:ens utveckl i vårt land (Skogshögskolan 1917: festskr vid Skogshögskolans invign 3 maj 1917, 1917); dens, I A af S o hans betydelse för sv skogshushålln (Festskr utg med anledn av Skogshögskolans 100-års jubileum: 1828–1928, ed T Lagerberg, 1928).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolf Israel Ström, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34565, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Eliasson), hämtad 2024-06-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34565
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolf Israel Ström, af, urn:sbl:34565, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Eliasson), hämtad 2024-06-07.