Meriter

Jändel, Olof Ragnar, f 13 april 1895 i Jämjö, Blek, d 6 maj 1939 i Ronneby (skriven i Sthlm, S:t Göran). Föräldrar: målaren Johan August J o Kristina Jonasdtr. Barberarlärling 09—10, måleriarbetare 10—17, studerade vid Brunnsviks folkhögskola 15— 16. Förf.

G 1) 9 jan 19(—36) i Uppsala (enl Bromma vb, Sthlm) m Anna Eugenia Lind, f 18 jan 93 i Leksand, Kopp, dtr till skräddarmästaren Olof Anderson o Kerstin Pers-dtr; 2) 15 april 36 i Ölme, Värml, m folkskollär Alice Sofia Cecilia Lie, f 7 mars 04 i Nyed, där, dtr till hemmansägaren Tobias Oisen L o Anna Sofia Olsson.

Biografi

"Djupt nere föddes jag där nöden bor, / ett dystert land i ständigt tröstlöst töcken" / — så har Ragnar J karakteriserat sin ursprungsmiljö. Få sv författare har djupare än han prövat social och ekonomisk nöd och otrygghet. I den torpstuga på Blekinge landsbygd, där han växte upp som den yngste av fem bröder, levde man tidvis på svältgränsen. Rädsla för fadern, som var en alkoholiserad bohemnatur, "sorglös, sprittörstig och vild", och förtryck från en bror med patologiska lynnesdrag gav en prägel av skräck åt J:s barndom. Modern, som sökte styrka i religionen, kunde efter makens död endast genom hårt slit skaffa sig och sönerna en knapp bärgning. J har ofta hyllat henne och hennes bittra livskamp i sin diktning.

Efter nödtorftig skolgång och något år som barberarlärling arbetade J som målare i hembygden och senare i Sthlm. I tonåren blev han övertygad socialist och deltog med svärmisk entusiasm i politiska möten i Folkets hus i Karlskrona. Han fick redan under dessa år kampdikter publicerade i den radikala arbetarpressen. Under en vinterkurs vid Brunnsviks folkhögskola 1915—16 förvärvade J något av den humanistiska bildning han åtrådde. Han tillägnade sig främst de stora ryska berättarna och samtida sv litteratur. Torsten Fogelqvist, då rektor i Brunnsvik, fäste sig vid hans slutenhet och stolta blyghet: "J var vaken på ett inåtvänt och allvarligt sätt." Själv har J berättat hur han skämdes inför kamraterna för sina dåliga kläder och trasiga skor. Den ekonomiska misären fortsatte sedan han 1919 gift sig och bosatt sig i Uppsala. Men hans brinnande tro på sin kallelse som diktare och ett i många år lyckligt äktenskap höll honom uppe under yttre och inre svårigheter.

Som 22-årig fick J med Z Höglunds hjälp sin första diktsamling, Till kärleken och hatet, utgiven på Frams förlag. Det är ungdomliga, föga originella poem — de samtida arbetarlyrikerna är tydliga mönster — men på känslans och den revolutionära övertygelsens äkthet är inte att ta miste. Hatet är riktat mot samhällets orättvisor; ett centralt tema är proletärens, parians, nöd i en ogästvänlig värld. Socialistrevolutionärens patos bryter sig mot den unge idealistens grubbel över livet och en vek, ännu tillbakahållen religiös livsstämning: "genom trånaden och tystnaden skall vägen gå till Gud . . .". Boken vittnar om en splittrad själ som ännu inte funnit vägen till en livssyntes. Diktsamlingen De tappra året därpå hyllar de röda och deras kamp i Ryssland och Finland. De kämpande socialisterna är för J pionjärer för en ljusare framtid, de är ungdomens sanna representanter. En grupp dikter om "judarnas konung" pekar fram mot nästa fas i J:s utveckling.

Vilhelm Moberg har intygat den betydelse J:s politiska kampdikter hade för hans generation unga arbetare. De blev "denna ungdoms lyriska röst, dess andes stämma. ... J var för oss oupplösligt förknippad med vår första ungdoms starkaste andliga upplevelser, och han var vägrödjaren, redan ärrad av strider och sår."

I J:s tredje diktsamling, Under vårstjärnor, har det religiösa draget hos honom tagit överhanden och den politiska kampinställningen trängts undan. J har i Det stilla året berättat, hur han uthungrad och hemlös en kall förvårsnatt i Sthlm upplevde en mystisk förvissning om en gudomlig kärlek och livets innersta glädje. Gudstron och den kristna förtröstan gav honom ett nytt livsinnehåll, och Franciscus framstår nu som en idealgestalt. I Under vårstjärnor ingår några av J:s vackraste dikter, där han anslagit den veka och innerliga ton som skulle framstå som hans signum i de följande samlingarna tom Släkt och bygd 1926. Nu är det personlighetsproblemet, det andliga sökandet, som är det väsentliga. Denna omsvängning sammanhänger med hans ändrade inställning till de i trängre mening politiska frågorna.

J tillhörde först det ungsocialistiska lägret och senare det nybildade vänstersocialistiska partiet och medarbetade med dikter i Brand och Stormklockan. Efter schismer med kamraterna utträdde han 1919 ur den senare organisationen och ställde sig partipolitiskt obunden. Han fick då heta klassförrädare och lycksökare. Anklagelsen att ha svikit solidariteten genom sitt "avfall" bemötte han med att hävda, att den väg som leder inåt, mot det andliga, också leder till förbrödring och gemenskap. J hade funnit socialismen alltför torftig i sin ensidiga inriktning på materiell lycka. Han stöttes tillbaka av den dåtida socialismens avvisande eller likgiltiga inställning till religionen; man "glömde sambandet med evigheten". Han var övertygad om att bara den kristna tron kunde göra människorna lyckliga i djupare mening. Konfessionell i sin tro var han aldrig. Han tycks med åren ha blivit alltmer kyrkofientlig, och då det blev tal om att införa hans dikt Kristus (i Sånger och hymner) i den nya psalmboken, ställde han sig avvisande. Gud framstod för J som något mystiskt ogripbart, i hans lyrik ofta betecknat med ord som Anden i alltet, Det Enda etc. Han satte Kristusgestalten högt som etisk förebild men kunde inte dela tron på hans ställföreträdande lidande. J:s inställning var snarast känslomässigt allmänreligiös med inslag av panteism.

För J:s orientering bort från det politiska arbetet och klasskampen har säkerligen Dan Andersson, som han lärde känna på Brunnsvik, haft avgörande betydelse. Över huvud har den beundrade diktarkollegan betytt mycket för J åskådningsmässigt och litterärt. I en självbiografisk artikel skrev J om honom: "Av alla jag råkat, utom min närmaste krets, är han den, som personligen gjort det starkaste intrycket på mig .. . Skeptisk som han var mot allt kollektivt resonerande och alla patentrecept för mänsklighetens lyckliggörande, utsådde han troligen de första verkligt grobara fröna av tvivel i min unga 'revolutionära' själ."

1920-talet var J:s mest produktiva period som författare — 1920—31 gav han ut inte mindre än nio diktsamlingar och fyra prosaböcker. I den dragning till idyllen, som är märkbar i de fem första av diktböckerna från denna period, var han i pakt med en allmän tendens till livsförsoning i sv litteratur vid denna tid. Troligen har också J:s mer ordnade levnadsförhållanden bidragit till den nya tonen i hans diktning. Jämte religionen och den personlighetskamp, som är ett genomgående drag i J:s hela produktion, är det naturupplevelsen som är det centrala temat i denna lyrik. I essäboken Vägledare karakteriserar och hyllar J några av de diktare han beundrade och lärt av, Dan Andersson, Vilhelm Ekelund och Obstfelder. Särskilt är lärjungeskapet till Ekelund märkbart i dikter med subtila naturimpressioner och också i bruket av antika versmått. J:s vanligaste form är dock den fria versen. I ett enkelt språk, påfallande fritt från symboler och bilder — han hade ett visst förakt för "stilen" som egenvärde — tolkar han sin intensiva upplevelse av naturen, där han fann en vilopunkt undan sitt grubbel. Man finner dikter präglade av en hänförd livsbetagenhet. Han kan nu se nästan nostalgiskt på sin svåra barndom, ja, han kan prisa den sv fattigdomen.

Den idylliska tonen är dock sällan obruten, oron och smärtan skymtar ofta. Men J:s lyrik från denna period har en riktning mot försoning och frid så långt det var honom möjligt, och religiös mystik och naturmystik är det bärande i hans livsupplevelse. I det sorglösa, oskyldiga barnet ser han ett ideal och ett föredöme för den vuxna människan. Det är också övervägande lyckliga och harmoniska stämningar han ger uttryck åt i prosaboken Det stilla året. I dessa "blad ur dagboken" fångar han i meditationens, aforismens och prosalyrikens form sina upplevelser och tankar under ett års gång i den blekingska kustbygd, där han byggt sig och sin växande familj ett hem. Han hade funnit vägen till en dyrköpt lycka och stillhet i gemenskap med sina närmaste i en natur som han älskade.

Raden av samlingar med centrallyrik bröts 1927 av Franciscus med pilbåge, som visade att J inte var den blide drömmaren den samtida kritiken velat se i honom. Pilarna i denna nästan muntert satiriska och polemiska bok är riktade mot materialism, borgerlig egoism och självgodhet, mot "den dryge bondpatronen" och "den mondäne kultursnobben".

Med Kämpande tro följande år återknöt J till den tidigare linjen i sin lyrik men i denna diktsamling liksom i de följande är tonen märkbart dystrare. Väl har J sin religiösa förtröstan kvar, men han känner nu frändskap med den Jakob, "som kämpade i ensam natt med Gud". Han talar allt mer sällan om upplevelser av frid, i stället oftare om ett vemod som kan gränsa till förtvivlan. Livssynen har blivit mörkare, "världen är förgiftad av lögn". I en dikt i Vårt rike preciserar han sin rädsla: för människorna, för vansinnet, för döden. Dock finns ännu i denna samling kärleksfulla dikter till hustrun och om hemmet. Men familjelyckan skulle snart visa sig bräcklig.

1931 inträffade omvälvande händelser i J:s privata liv. Medan han själv kämpade med en livshotande sjukdom, avled hans mor under omständigheter som han fann upprörande. I förtvivlan och förbittring mot personer i omgivningen bröt han upp från hem och familj. En period av depression och rotlöshet följde.

J:s två följande diktsamlingar, Malört och Stenarna blomma, innehåller de gripande dokumenten om vad som hänt honom. I dikter med desperat underton gör han upp räkningen med vad han upplevt av "vänsvek, förbannelse och hat". I dessa diktböcker finns ett rikare register och en större komplexitet än i 20-talssamlingarna. Det ibland tunna och vagt allmänlyriska har ersatts av större realism i den poetiska diktionen, inslaget av känslosamhet har bränts bort. Här finns också några av J:s mest besjälade naturlyriska poem, och i Malört ingår några innerliga kärleksdikter till en ny livskamrat, vittnande om oförbrukade resurser av livsglädje, som än en gång tillät honom att se försonligt på det förflutna.

I de två sista diktsamlingarna intar de religiösa motiven mindre utrymme, och under sina sista år fjärmade sig J från mycket i sin tidigare kristna inställning. I en artikelserie i Brand 1935 kallar han kristendomen en kulturfara och en andlig förtryckarmakt, den är "orimlig, osann och livsfientlig". Men avståndstagandet gäller mindre kärleksevangeliet än den neurosskapande läran om synden. Sin radikala idealism och sin ungdoms politiska grundvärderingar förblev han trogen. Vid ett möte med Ivar Lo-Johansson, troligen i början av 30-talet, uttryckte han sin bitterhet över att betecknas som renegat av sina gamla socialistiska vänner. "Han var armodets lilla son som grät för att hans mor, den stora arbetarrörelsen, hade stött ut honom." Mot den frambrytande nazismen reagerade han med flammande protest.

Av J:s prosaverk ligger den vackra boken Blommor i linje med hans naturlyrik. Kärleksfullt och med botanisk insikt karakteriserar han här de olika årstidernas företrädare i den sv floran. I den mer sakliga framställningen har J flätat in dikter och poetiska meditationer. Litteraturhistoriskt intressantast i J:s prosaproduktion är två berättande verk, Den trånga porten och Barndomstid. Den förstnämnda, närmast en roman med stoff ur författarens eget liv, ger en starkt realistisk bild av en proletärs uppväxt i sekelskiftets Fattig-Sverige. I sin engagerade skildring av Sten Erlings övergång från revolutionär socialism till kristen individualism är boken samtidigt ett försvar för J:s personliga utveckling. I orden "jag måste ha en tro, jag måste ha frid" är bokens tendens sammanfattad. Som den första i raden av sv arbetarförfattares utvecklingsromaner på självbiografisk grund är Den trånga porten ett pionjärarbete. Barndomstid är en mer direkt skildring av J:s barndom och tidiga ungdom. Framställningen är mer psykologiserande och analyserande än i den förra boken och stilen mindre omedelbar. Båda verken har, utom sitt litterära värde, stort dokumentariskt och tidshistoriskt intresse som vittnesbörd om en fattig pojkes erfarenheter under arbetarklassens kampar före det demokratiska genombrottet.

Med det bästa av sin lyrik och de självbiografiska böckerna gjorde J en bestående insats i sv litteratur, dubbelt aktningsvärd mot bakgrund av hans hårda kamp med tillvaron. Hos J löpte liv och dikt parallellt — hans diktning är till större delen en livskommentar. Han blev aldrig riktigt fri från sina bittra minnen och sitt främlingskap; rädslan och skyggheten bar han med sig genom livet. "Knappt minns jag en dag jag levat / från smärta och ångest fri." Hans diktning är starkt jagbetonad, och till ett helt befriande perspektiv på sig själv och sina upplevelser nådde han väl inte fram. Men allt han skrivit har ett allvar och en styrka i engagemanget som bevarar det från varje spår av banalitet.

Trots det veka drag som framträder i J:s mogna lyrik fanns i hans personlighet starka motsättningar. Kärlek och hat, livsberusning och förtvivlan låg hos honom nära varandra; även vreden och desperationen fick periodvis uttryck i hans dikt. Arnér talar om "den vreda hettan i hans väsen". Frid tycks han endast ha nått i stunder av mystisk-religiös gemenskap med en utomvärldslig makt. Det labila och häftiga i hans temperament gjorde det svårt för honom att nå en varaktig trygghet i tillvaron. Ett ibland otyglat frihetsbegär, överkänslighet för vad han uppfattade som förmynderskap, ett visst mått av högmod och människoförakt är omvittnade drag hos honom vilka lätt ledde till konflikter med omgivningen. Kompromiss och anpassning var inte hans sak. Moralist var han i den meningen att han bedömde människor efter stränga ideella normer. Hos den besvikne idealisten J fanns en heroisk livshållning: "Trots ord av bitterhet, hat och förtvivlan bevarade han in i det sista sin djupaste glädje, förblev som diktare och människa varm och ömsint, älskande och barnslig" (Bengt J).

Författare

Gösta Lundström

Arkivuppgifter

J:s arkiv hos fru Alice J, Sthlm. 3 dikter i brev till Ellen Key, KB. Brev från J till bl a Anna Lenah Elgström o E Hedén i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Till kärleken och hatet. Dikter. Sthlm 1917. 59 s. — De tappra. Dikter. Sthlm 1918. 110 s. — Under vårstjärnor. Dikter. Sthlm 1920. 65 s. 2.-3. uppl 1922, 1924. — Sånger och hymner. Sthlm" 1921. 79 s. 2.-3. uppl 1922, 1924. — Vägledare. Sthlm 1921. 91 s. 2. upol s å. 90 s. 3. uppl 1924. 4. uppl ej tr. 5. uppl 1928. — Mänsklighetens vägledare. Några ord om snillena och vårt förhållande till dem. Borlänge [1921]. Fol. (1) s. (Artikel n:r 5 från A.B.F:s studiekommitté för skönlitteratur.) — Havets klockor. Dikter. Sthlm 1923. 85 s. 2. uppl 1924. — Det stilla året. Blad ur dagboken. Sthlm 1923. 124 s. 2. uppl s å. 3.-5. uppl 1924, 1925, 1929. — Den trånga porten. En utvecklingshistoria. Sthlm 1924. 239 s. 2.—4. uppl 1925, 1927, 1933. [Ny utg:] . . . utvecklingshistoria 1924. Sthlm 1961. 168 s. (Tidens bokklubb [även Profilböckerna].) — Heden och havet. Dikter. Sthlm 1925. 99 s. — Släkt och bygd. Dikter. Sthlm 1926. 73 s. — Fran-ciscus med pilbåge. Fri vers. Sthlm 1927. 79 s. — Spridda ungdomsintryck (Hågkomster och livsintryck . . ., saml 8, Upps 1927, s 308— 318). — Jag och vi. Kommentarer och meditationer. Sthlm 1928. 163 s. — Kämpande tro. Dikter. Sthlm 1928. 96 s. — Religionen och den moderna dikten (Religiös nutidsdikt, ett urval av den yngre svenska lyriken av R Jändel, Upps 1928, s 7—20, 2. uppl så). — Advent. Dikter. Uppsala 1929. 71 s. 2. uppl s å. — Vårt rike. Dikter. Sthlm 1931. 80 s. — Malört. Dikter. Sthlm 1933. 103 s. — Valda dikter. Sthlm 1934. 207 s. 2. uppl 1950. 213 s. — Barndomstid. [Förtit:] Självbiografisk berättelse. 1*. Sthlm 1936. 266 s. [Ny uppl] 1947. 278 s. (Tidens bokklubb [1946/47:] 7.) — Blommor. Sthlm 1937. 156 s. 2.—3. uppl s å. 4.-5. uppl 1938, 1948. [Ny tr] 1949. [Ny utg] 1958. 150 s. — Stenarna blomma. Dikter. Sthlm 1938. 108 s. — Samlade skrifter. D 1—5. Sthlm 1940. 1. Till kärleken och hatet, De tappra, Under vårstjärnor, Sånger och hymner, Havets klockor. 294 s, 1 pl. 2. Vägledare, Det stilla året, Den trånga porten. 375 s. 3. Heden och havet, Släkt och bygd, Franciskus med pilbåge, Jag och vi, Advent. 359 s. 4. Kämpande tro, Vårt rike, Malört, Ur Valda dikter, Stenarna blomma. 290 s. 5. Barndomstid, Blommor. 310 s. — Poesi och prosa. Efterlämnat. Sthlm 1944. 439 s. — Dikter i urval och med inl av O Lagercrantz. Sthlm 1955. 78 s. (FIB:s lyrikklubbs bibliotek nr 11.) — Bidrag i bl a OoB fr 1922 o BLM 1933, 1937, 1941.

översatt: J Böjer, Vårt rike, Upps (tr Sthlm) 1924, 237 s, [ny uppl] Sthlm 1931 (dens, Valda skrifter, jubileumsuppl, 4); dens, Vår egen stam, roman, Sthlm 1925, 388 s, [ny uppl] 1931 (ibid, 7), [nya uppl] 1938, 187 s, 1941, 343 s; K Lindemann, Vi ska nog bli berömda, roman, Sthlm 1934, 242 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: H Ahlenius, Arbetaren i sv diktn (1934); S Arnér, R J, mystikern (OoB 1943); S Arvidson, En f d socialist (Clarté 1924, nr 3); C J Björklund, Skalden som bar en hemlighet i sitt hjärta (dens, Orädda riddare av pennan, 1960); G Emanuelsson, Problemet J (Folklig kultur 1953); dens, R J o klippan (OoB 1964, h 6); T Fogelqvist, Post-ludium (1946); L Furuland, 1900-talsdik-tarna o folkhögskolan (Tidskr för sv folkhögskolan, 1955); dens, Folkhögskolan — en bild-ningsväg för sv förf (1968); J Gillby, Minne av ung vårskald (dens, Folk av format o färg, 1960); E Hedén, Litteraturkritik, 2 (dens, Valda skrifter, [5], 1927); K-G Hildebrand, Bibeln i nutida sv lyrik (1939); Z Höglund, Minnen i fackelsken, 2 (1953); N Johnson, Profiler i sv nutidsdiktn (1936); B Jändel, Vän o lekkamrat (Min far, ny saml, ed I Oljelund, 1949); dens, Heroisk idyll (SvD 19 jan 1951); dens, Personlig egenart (Röster i radio 1954, nr 44); dens, Proletärhemmets diktare (FiB 1954, nr 37); N Karlström, R J:s religiösa diktn (Vår lösen 1924); E Kåger-man, Arbetarförfattarnas syn på arbetet (1961); O Lagercrantz, inledn till J:s Dikter i urval (1955); H Lindström, Brunnsvikskamrater (Litt o samhälle 1967, nr 40); S Linnér, Livsförsoning o idyll (1954); I Lo-Johansson, Författaren (1957); V Moberg o S Arnér, Hatets o kärlekens diktare, R J (Förlaget Frilansens skriftserie, 5, 1946); T Nerman, Allt var rött (1950); S Nilsson, R J — den unge socialisten (Ekskölden. Publikation från Elevförb vid Blekinge läns folkhögsk 1967—¦ 68, 1967); A Nordin, Till kärleken o hatet (Lyrikvännen 1955, nr 1); E Norlind, Borge-byminnen (1939); NL Olsson, En kämpande diktare (Studiekamraten 1934, s 373—375); S-U Palme, Kärleken o hatet (Presens 1935); Å Runnquist, Arbetarskildrare från Hedenvind till Fridell (1952); K Söderberg, R J (Studiekamraten 1939); A Wirén, Bland Jän-delminnen i Jämjö (Ekskölden 1967—68); F Wirén, R J o rättfärdigheten (ibid); Å Åkesson, R J o arbetarrörelsen (Litt o samhälle 1970, nr 77).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
O Ragnar Jändel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12281, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12281
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
O Ragnar Jändel, urn:sbl:12281, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-17.