Meriter

Hasselskog, Nils Adolf Elias, f 10 april 1892 i Broddetorp (Skar), d 20 juni 1936 i Mölndal. Föräldrar: kontraktsprosten Karl Adolf Anton H o Maria Matilda Nordström. Elev vid Skara h a l ht 07—vt 09, vid Gbgs högre samskola ht 10, studentex där vt 12, inskr vid UU ht 12, vid Sthlms högskola ht 14, anställd vid postsparbanken i Sthlm 15—16, inskr vid Gbgs högskola sept 16, studier där ht 16—vt 21, vik ämneslär vid samskolan i Alingsås ht 19—vt 20, inskr vid Gbgs folkskolesem ht 21, utex vt 22, folkskollär i Gbg 22—24 o från ht 26, medarb i Grönköpings Veckoblad från 25.

G 12 aug 22 i Herrljunga (Älvsb) m lär Kerstin Molin, f 22 okt 98 i Grebbestad (Göt), d 7 mars 65 i Gbg (Osc Fredr), dtr till jägmästaren Albert Julius Axel M o Sigrid Roos af Hjelmsäter.

Biografi

Nils H hörde som barn till de mycket bortskämda. I folkskolan gick han endast sista terminen; dessförinnan hade modern ombesörjt undervisningen. Alingsås femåriga samskola — där fadern var inspektor — tog det honom sedan sex år att avverka, varefter han tillbringade två år i Skara allmänna läroverk innan han utkuggades därifrån våren 1909 och återvände till hemmet. Sedan han hösten s å hade misslyckats i ett försök att avlägga realexamen i Alingsås började han höstterminen 1910 i näst högsta ringen i Gbgs högre samskola, där Sven Lönborg då var rektor, och kunde avlägga studentexamen där våren 1912. På hösten for han till Uppsala för att studera juridik.

H:s akademiska »studier», som även var förlagda till Sthlm och Gbg, varade med olika avbrott till våren 1921 men gav inga cxamensresultat. Under sthlmstiden tjänstgjorde han bl a i postsparbanken. Därefter lockade honom den prästerliga banan, och han studerade filosofi, hebreiska och grekiska i Gbg. I april 1919 dog fadern, och därmed försvann de ekonomiska möjligheterna för ett fortsatt överliggarliv. Läsåret 1919—20 vikarierade han som lärare vid samskolan i Alingsås, och hösten 1920 fick han några månaders vikariat som studierektor vid Räppe internatskola i Småland. Han trivdes bra som lärare, sökte och vann inträde vid Gbgs folkskoleseminarium hösten 1921 och utexaminerades därifrån 1922 med goda betyg, varefter han genast fick tjänst som folkskollärare.

I maj 1925 drabbades H av höfttuberkulos, och under den långa sjukdomstiden fattade han på hösten s å det viktiga beslutet att skriva en humoristisk artikel för Grönköpings Veckoblad. Den infördes omedelbart i tidningens oktobernummer under titeln »Upprörande nedrighet mot svärmoder. Känd lantmätare skjuter dylik runt i Varuhusets svängdörr, varefter han avviker. Även herr polis Paulus Bergström och polishunden Karolina indragna.» Därmed inleddes ett oerhört flitigt och av veckobladets redaktör Hasse Z livligt uppmuntrat medarbetarskap — omkring 600 större artiklar och ett hundratal dikter — som H vid sidan av sin folk-skollärartjänst fortsatte till sin död och som alltjämt framstår som det kvickaste i tidningens historia. Om hans stora popularitet bland läsekretsen vittnar bl a att artiklarna inte lång tid efter publiceringen kunde ges ut i bokform i årgångarna Grönköping i helg och socken (1927—33).

Bakom H:s omedelbara framgång som grönköpingsförfattare låg en lång förberedelsetid. Redan i barndomshemmet hade högläsning ur Bondesons Skollärare John Chronschoughs memoarer hört till favoritnöjena, och så tidigt som under skolåren — då han bl a sände bidrag till skämttidningen Kurre — var H en durkdriven ordvrängare och vitsmakare och dessutom väl förtrogen med stilen i Grönköpings Veckoblad. Studierna i juridik gav honom sedan impulser till ett raffinerat utvecklande av denna stil. Under gbgstiden medarbetade han därefter flitigt i Elfsborgs Nyheter och framför allt med insändare till Alingsås Tidning, »ett sannskyldigt generalrep för Grönköpings Veckoblad» (A Peterson). En viktig förövning innebar också hans parodisk-satiriska artiklar i det första och enda numret av tidningen Lilla London, som H och några av hans vänner gav ut i november 1924. När H började medarbeta i Grönköpings Veckoblad, var staden Grönköpings läge redan bestämt till närheten av Hjo och Skövde, och där förekom då de flesta av de personer som sedan blivit riksbekanta, bl a de av Oscar Rydqvist skapade, skalden Alfred Vestlund, polis Paulus Bergström, borgmästare Sjökvist, magister Hagwald och f förrädaren Peterzohn. Men H underströk också Grönköpings närhet till Alingsås, och han har f ö själv uppgivit att han hade hemstadens utseende i tankarna, då han byggde upp sitt eget Grönköping. Också invånarna utvecklade han avsevärt: i sin dråplighet blev de fasta karaktärer — ofta med självironisk anknytning till H:s egna svagheter. En av de mera prominenta gestalterna, den av H nyskapade postmästaren Brunander, förefaller härvid stå författaren särskilt nära inte bara genom sina misslyckanden och sina postala erfarenheter utan också genom sitt överdrivna vitsande och sina komiska funderingar över hur man blir humorist. Utpräglat fri från humor är magister Hagwald, som i stället fått äran att uppfinna det parodiska världsspråket transpiranto, ett av H:s mest virtuosa konststycken.

Alla de väletablerade i det idylliska Grönköping är narraktiga, och de är det framför allt genom sin självbelåtenhet och inskränkthet. Egentligen är det bara förre förrädaren Peterzohn och gossen Ruda som inte imponeras av deras löjliga låter, inte ens av de mest markanta: de språkliga oformligheterna. I sina tidigare artiklar var H:s stilparodier relativt okomplicerade, men med åren blev de alltmera sinnrika och befängda, karakteriserade av ett fantastiskt balanserande mellan pedantisk kurialstil och överromantiskt blomsterspråk och ett skickligt användande bl a av omvänd ordföljd, främmande ord, kontaminationer och passivkonstruktioner.

Ännu högre än i sin prosa nådde H emellertid i den poesi han i Grönköpings Veckoblad publicerade i Alfred Vestlunds namn. Om prosan i viss mån återspeglade hans sociala misslyckanden, kan hans poesi till en del sägas vara en parodi på hans egen allvarliga ungdomsdiktning, som inspirerades framför allt av nittitalisterna (särskilt Karlfeldt), Runeberg, Topelius, Rydberg och Snoilsky. Men pekoralskalden och den kostlige litteräre essäisten Vestlund har inte bara osjälvständigt tillägnat sig dessa storheter; han har en enorm beläsenhet som också omfattar bl a Tegnér, Sehlstedt, intimisterna och fem unga, och med hjälp av misshandlade citat från sina föregångare söker han — »en trogen målvakt och ett språkets rör», som det heter i Sång till Modersmålet — lyfta de vardagligaste erfarenheter till det berusande ordsvallets mest svindlande höjder. Som H:s beundrare Gunnar Ekelöf framhållit, har några av de mindre skalder som Vestlund därvid alluderar på själva fått sina verk höjda till »det groteskas dignitet».

H är i sin genre en betydande skald. Han har flera beröringspunkter med Birger Sjöberg, något som bl a framgår av dikturvalet Guldregn (1935). Bakom det grönköpingska gycklet skymtar här liksom i prosan ett allvar som också fanns i H:s väsen. Det kom blottat till uttryck dels i några psalmer som han skrev, dels i de predikningar han med venia för Skara stift höll 1918—19 om lidandets mening i en självbelåten grönköpingsvärld.

H framträdde även med ett flertal grönköpingsprogram i radio, där han med sin gravallvarliga röst gjorde stor lycka. I tryck föreligger därav endast några föredrag av Grönköpings huvudpersoner i Hallå, hallå! Grönköping—Motala (1930). Alfred Vestlund blev i radio kongenialt tolkad av skådespelaren Gabriel Alw.

Författare

Ragnar Amenius

Arkivuppgifter

Brev från H till Wahlström & Widstrand i UUB.

Tryckta arbeten

Grönköping i helg och socken. Idyll och panik. [1—7.] 19[27]—33. Sthlm 1927—33. [1927.] 167 s. 2.-3. uppl s å, 4.-5. uppl 1928. 6. uppl 1929. 1928. 160 s. 2.-3. uppl s å, 4. uppl 1929. 1929. 160 s. 2.-4. uppl s å. 1930. 158 s. 2.-3. uppl s å. 1931. 159 s. 2. uppl s å. 1932. 158 s. 2. uppl s å. 1933. 160 s. 2. uppl s å. — Hallå, hallå! Grönköping—Motala. Radioaktiva riksuttalanden av herr borgmästare M. Sjökvist . . . infångade och återutsända av N:ls H-ss:Isk-g. Sthlm 1930. 140 s. [Sign.] 2.—4. uppl så. — Guldregn. Poesi av A:lfr-d V:stl-nd. Med inledande studium av Nils Hasselskog. Sthlm 1935. 96 s. [Pseud.] [Nya utg:] 1948. 122 s. 1963. 115 s. (W&Wserien, 34.) 1965. 115 s. — Grönköping i helg och socken. Ett urval. Sthlm 1946. 264 s. — Idyll och panik i Nils Hasselskogs Grönköping. Sthlm 1960. 206 s, 7 pl. — Helg och socken i Nils Hasselskogs Grönköping. Sthlm 1964. 127 s. (W&Wserien, 79.) — Medarb i bl a Lilla London, 1* 1924, Gbg, fol, samt i Grönköpings veckoblad, Sthlm, från 1925.

Källor och litteratur

Pär Bergman, Grönköpings H i akad uppsats (Expressen 12 maj 1956); S Björck, Karl XII:s stövlar. Notiser om dikt o annat (1954); dens, Löjliga familjerna i samhälle o dikt (1964); G Ekelöf, Studium över Peterson (BLM 1949, nr 1); C Fehrman, Grönköping (Jultrevnad 1951); dens, Oscar Levertin o Alfred Vestlund (Finn 1955); dens, Poesi o parodi (1957); V Heyman, Vad är en Eliotskald? (Intåg i femtitalet. En bok till Ivar Harrie, 1949); Ö Lindberger, Tvetydighet hos A:lfr-d V:stl-nd (Saml 1952); E H Linder, Grönköping, Wad-köping o Lilla Paris (Kommunaltjänstemannen 1958, nr 12); A Peterson, Kring N H:s konstnärskap (Sv litt:tidskr 1946); dens, N H. Grönköpings diktare o tänkare (1948); dens, N H (Hörde Ni? 1949); H Ruin, Grönköpingsskalden o hans kolleger på parnassen (dens, Det finns ett leende, 1943); R Wagns-son, Många järn i elden (1969); E Wellander, Riktig svenska (1939); Hasse Z, Bakom Grönköpings kulisser (dens, Sällskap där man haft roligt, 1945); Y Ågren, Ett världsspråk o dess vrångbild. Esperanto o transpiranto — Ett utkast till analys (OoB 1960).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils A E Hasselskog, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12655, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-05-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12655
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils A E Hasselskog, urn:sbl:12655, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-05-16.