Meriter

3 Henschen, Salomon Eberhard, bror till H 2, f 28 febr 1847 i Uppsala, d 4 dec 1930 i Sthlm (Joh). Inskr vid UU 1 dec 62, med fil ex där 29 maj 67, MK där 5 nov 73, amanuens vid Karol inst:s patologisk-anatomiska avd 76, ML där 26 maj 77, läk vid Serafimerlas:s med klinik 1 febr 77—1 maj 78, disp pro gradu vid UU 12 nov 79, MD där 31 maj 80, intendent vid Ronneby brunn 80—85, laborator i experimentell patologi vid UU 19 okt 80, prof i praktisk med där 6 april 82, intendent vid Sätra brunn 86— 00, prof i med vid Karol inst 19 dec 00—28 febr 12. — LVS 92, LVA 97, fil hedersdr vid UU 31 maj 00, LWS 06.

G 1) 4 dec 79 i Khvn m Gerda Helena Maria Sandell, f 18 juli 52 i Tuna (Kalm), d 7 okt 07 i Sthlm (Jak), dtr till lantbrukaren Anders S o Charlotta Aurora Sjögren; 2) 28 juni 10 i Sthlm (Kungsh) m Maria Augusta Pikulell, f 28 febr 77 i Sthlm (Klara), d 8 juli 65 där (Hedv El) o förut g m grosshandl J F Dorch, dtr till ornamentsbildhuggaren Carl Jacob P o Thekla Maria Pettersson.

Biografi

Redan som skolpojke hade Salomon H ett stort herbarium. Han fortsatte att studera botanik, och i sällskap med Thore Fries gjorde han 1864 en resa till norra Skandinavien för att samla växter. Genom Fries förmedling for han 1867 till Brasilien för att biträda den sv läkaren A F Regnell med att ordna och systematisera dennes stora herbarium. Regnell var bosatt i den lilla staden Caldas i provinsen Minas Gerais och arbetade med en lokal flora över denna trakt. H kom 1869 hem med stora samlingar och skrev ett arbete över släktet Peperomia. Han övergav därefter botaniken för medicinen och avlade sina examina i rask takt. I Uppsala blev vänskapen med de något äldre J A Waldenström och O Hammarsten av betydelse. För sin gradualavhandling arbetade han hos fysiologen C Ludwig i Leipzig med njurens utsöndring av färgämnen. Med en ny försöksteknik kunde H studera sekretionen i en tidigare fas än som förut varit möjligt. Han visade att färgämnet utsöndrades genom njurens glomeruli och sögs upp i kanalerna. Detta bekräftade Ludwigs vid denna tid omstridda teori om njursekretionen.

H ville bli klinisk lärare och bedriva klinisk forskning på naturvetenskaplig grund. Då han ansåg, att hans lärare hade saknat kunskaper i och sinne för naturvetenskapliga metoder, avböjde hans att bli O Glas assistent och for till Sthlm för att först lära sig patologi hos A Key. H blev senare laborator i detta ämne i Uppsala. Genom Waldenströms oförmodade död blev lärostolen i praktisk medicin ledig. H insåg sin bristande kompetens som kliniker men sökte tjänsten och skrev ett specimineringsarbete om huvudets neuralgier. Sedan han fått tjänsten, började han ett intensivt kliniskt arbete inom flera olika fält, dels för att lära sig själv, dels för att skola sina medarbetare. Han blev en fordrande lärare och krävde ett hårt och noggrant arbete av studenterna. H skapade det första kliniska laboratoriet i vårt land, ett led i strävandena mot exakt diagnostik. Med sin dynamiska energi gjorde han Akademiska sjukhuset till ett modernt sjukhus. 1900 blev han, trots intensivt motstånd från lärarkollegiets sida, professor i medicin vid Karolinska institutet och överläkare vid Serafimerlasarettet.

Under H:s tid var den patologiska anatomin sjukdomslärans grund. De symtom, som den sjuke visade, borde kunna förklaras genom anatomiska förändringar, iakttagna med blotta ögat eller i mikroskop. Sjukdomarna ordnades och benämndes efter obduktionsfynden. Sjukdomar, som inte var förenade med anatomiska förändringar, upplevdes som okända och oklara.

H:s huvudintresse blev snart hjärnan och dess sjukdomar. Till hjärnforskarens förfogande stod nya metoder för mikroskopisk undersökning; snittnings- och färgningsmetoder var standardiserade. Den neurologiska undersökningen av de sjuka hade blivit fulländad. H såg sin uppgift vara att driva diagnostiken vid sjuksängen till sin spets och att, om patienten avled, genom en detaljerad undersökning av hjärna och ryggmärg påvisa det anatomiska underlaget till patientens symtom. På denna väg ville H nå ökad kunskap om hur hjärnan fungerar.

Genom försök på djur hade man visat att vissa bestämda delar av hjärnbarken (motoriska centra) styr viljerörelserna. Iakttagelserna hade, för människans del, bekräftats genom observationer vid hjärnoperationer. Men vart sinnesintrycken transporteras och bearbetas i hjärnan kunde man inte fastställa genom djurförsök, då man ännu inte kunde registrera djurens upplevelser. Sensoriska banor och centra måste utredas på mänskligt material. Detta blev H:s väg.

Det var av många skäl lämpligt att börja med synsinnet. Det är lätt att exakt undersöka synförmågan och rubbningar i den, detsamma gäller om ögat, i vilket man kan direkt iakttaga synbanans första station. Synnerverna med sin korsning bjuder sig själva men när synbanan dyker in i hjärnan börjar problemen: var finns syncentrum? Det är H:s stora insats att han ledde i bevis att syncentrum är beläget inom calcarinabarken i nackloberna. Enligt tidigare uppfattning spred sig nervtrådarna från synnerven diffust inom hjärnan. H visade nu att trådarna från ett visst område i näthinnan löper tillsammans i väl avgränsbara stråk till bestämda områden inom den första omkopplingsstationen (yttre knägangliet) och från denna, alltjämt i bestämda banor, till ett visst område inom calcarinabarken. Enligt H är näthinnan, och därmed synfältet, liksom projicerad inom detta barkfält. Detta fält visar en karaktäristisk mikroskopisk byggnad, tydligt skild från den inom andra delar av hjärnan. H hade lång väg att gå för att få sin åsikt erkänd. Det är sällsynt att möta en sjuk med en starkt begränsad skada på banor eller bark, den enda möjligheten att få bevis för det skadade områdets funktion. Rysk-japanska kriget och det första världskriget gav upphov till ett stort antal skall-och nackskador med begränsade skador inom calcarinabarken, vilka bekräftade H:s lära.

Enligt H är hjärnans olika funktioner strängt lokaliserade inom var och en sitt område; han var »lokalist» till skillnad från andra som anser hjärnfunktionerna mer diffust spridda. H följde sin tes om de bestämda banorna och om att fält med olika mikroskopisk struktur har olika funktion och utforskade banor och centra för hörseln. Sedan den första stationen för synen och för hörseln blivit kända, gick H vidare till de stationer, där vi upplever och tolkar det sedda och hörda och de varifrån vi ger uttryck för våra upplevelser genom tal och skrift. H fortsatte sin metod att granska sjukliga rubbningar inom denna sfär, dvs olika former av afasi. På denna väg ville han nå fram till ett anatomiskt underlag för psykiska förlopp. H visade att särskilda områden var skadade vid olika rubbningar i musiksinnet (amusi) och i förmågan att räkna (akalkuli). H bearbetade ett mycket stort antal fall av afasi, egna och hämtade ur litteraturen. Han lyckades inte lösa gåtan men gjorde en upprensning till stor tjänst för fortsatt forskning. Han publicerade på ett föredömligt sätt sina undersökningar i Klinische und anatomische Beiträge zur Pathologie des Gehirns, 1—8 (1890—1930).

H var rastlöst verksam vid sidan av forskningen. Med liv och lust skiftade han hugg i dagens medicinska, hygieniska och politiska frågor. I mycket såg han klart och var före sin tid, t ex att laboratorierna skulle bli det centrala i framtidens sjukhus. I tuberkulosfrågan drog han genast konsekvenserna av Kochs upptäckt av tuberkelbakterien och krävde anmälningsplikt och isolering av de sjuka, vidare att kreaturstuberkulosen skulle utrotas samt fordrade ett djärvt grepp för att ge folket bättre bostäder och därigenom minska smittspridningen. Han kämpade för nykterhetssaken men mot absolutismen. H föreslog ett institut för alkoholforskning och framhöll de kroppsliga förgiftningsskadorna gentemot I Bratt, som satte de sociala vådorna i första hand. Fysisk fostran uppmuntrade han och studerade idrottens inverkan på kropp och hälsa. Hans diagnostik gjorde det tidigt möjligt att operera tumörer inom nervsystemet. H insåg genast betydelsen av W Röntgens strålar. I två stora monografier redogjorde han för sina kliniska erfarenheter om hjärtats resp hjärnans sjukdomar. Han kallades 1923 till Lenins sjukbädd. För att få material till sina hjärnforskningar sökte H 1893 professuren i psykiatri men blev inkompetensförklarad till den därmed förenade överläkartjänsten. Sedan dess var han avog mot psykiatrin såsom utan naturvetenskaplig grund. Detta insåg även psykiaterna men de måste ändå ta hand om de sjuka. H kritiserade oberättigat vården och skapade misstro mot sig bland sina kolleger.

Redan i H:s brev från 20-årsåldern framträder hans självmedvetenhet och självsäkerhet, han visste vad han ville och imponerades inte av auktoriteter. Han var stolt över den oppositionella läggning han fått i arv genom både fadern och modern. Han slutade skolan när den inte lärde honom mer, och han blev ej konfirmerad. Han vägrade att avlägga student-, läkare- och professorsederna. Hans liv fylldes av vetenskapliga strider; alltid övertygad om att han hade rätt bröt han staven över sina motståndare. Kamp för vetenskap och forskning var helig, ingen hänsyn fick tas till dem som han fann stå hindrande i vägen. Som kompromisslös polemiker var han stark i sak och hård i tonen. Han skämtade med andra, men andra skämtade inte med honom; självironi och försonande humor var honom främmande.

H var en rikt utrustad person även vid sidan av sin utpräglade läggning för exakt naturvetenskap. Han var musikalisk, utbildad sångare, deltog i studentsångarnas resa till Paris 1867, var synnerligen språkkunnig, en entusiastisk vältalare, ståtlig och representativ och hade goda vänner och bittra motståndare i den internationella vetenskapen. Om hans arbets- och livsglädje vittnar hans läsvärda självbiografi skriven i 75-årsåldern.

H är en av sv medicinsk forsknings största män. Det är en grundläggande och bestående insats att ha klarlagt banor och centra för syn och hörsel.

Författare

Lars Öberg

Arkivuppgifter

H:s ppr i H:ska släktarkivet i UUB, tillsvidare delvis i familjens ägo. Brev från H i UUB, KB, VA, LUB o GUB.

Tryckta arbeten

Se bibliografi i VAÅ för år 1932, Sthlm (tr Upps), s 301—313, av G F Göthlin efter tidigare bibliogr: E O Hultgren, Bibliotheca Henscheniana, [1,] i Zeitschrift fur klinische Medizin, Bd 63 = Festschrift . . . H . . . gewidmet, Berlin 1907, s 369—376, och O T Hult, d:o, 2, i Acta medica Scandinavica, vol 65, 1926/27, Sthlm 1927, s IV—X; jfr även förteckn i The psychological register, Worcester, Mass., 1929, s 534—537 o d :o 1932, s 1149—51, SLH, 3, Sthlm 1886—1901, s 368—370, 1183—85, 4: 2, 1932, s 373—376, samt urval i Die Medizin der Gegenwart in Selbstdarstellungen, 5, Leipzig 1925, s 106—110, art i Hygiea fullständigt i dess Register ... fr 1871, Sthlm 1882—1935.

Källor och litteratur

ED:s konseljakter 6 april 1882, nr 14, 13 mars 1896, nr 10, RA.

G Bergmark, Hwasserianer o män från sekelskiftets Uppsala (Nord med, 15, 1942); H Bergstrand, Sv läkaresällsk 150 år (1958); E Clarke o G D 0'Malley, The human brain and spinal cord (1968); A Douglas, Jag blev officer (1950); W Haymaker, The founders of neurology (1953); F Henschen, Min långa väg till Salamanca (1957); I Holmgren, Mitt liv, 1—2 (1959); Inbjudn till drspromotionerna i UU 31 maj 1900 (1900); Karol med-kir inst:s hist, 1—3 (1910); Karol med-kir inst:s hist 1910—60, 1—3 (1960); W Kock, K Serafimerlas 1752—1952 (1952); F Lennmalm, Sv läkaresällsk-.s hist 1808—1908 (1908); G Lenz, Erwiderung auf die Arbeit Henschens (Zeitschrift fur die gesamte Neu-rologie und Psychiatrie, 90, 1924); G Liljestrand, The prize in physiology or medicine (Nobel, the man and his prizes, 2:nd ed, 1962); G Nilsson, Sv läkaresällsk:s hist 1908 —1938 (1947); A Paulin, Sv öden i Sydamerika (1951); K Petrén, art om H i Acta medica scand, 65, 1927; O Pötzl, art om H i Medizinsche Klinik, 22, 1926: 1; SLH 3! 1, 3 : 3 o 4: 2 (1886, 1901 o 1932); P Tersmeden, Sätra brunns krönika 1700—1915 (1916); N W Winkelman, ingår i Haymaker ovan. — Nekr:er över H av N Antoni i VAÅ 1932 o Hygiea, 92, 1930, G Bergmark i Sv fören :s för inv med förhandl 1931 (1932), H Fabritius i Finska läkaresällsk:s handl:ar, 73, 1931, S Ingvar i Acta med scand, 74, 1931, H C Jacobaeus i Sv läkartidn, 27,

1930, K Krabbe i Acta psychiatr et neurol, 6,

1931, F Schultze i Deutsche Zeitschrift fur Nervenheilkunde, 120, 1931, C Skottsberg i Minnestal i VVS, ser från 1928, nr 1, 1932, J Tillgren i Nord med tidskr, 3, 1931, o E Wikner i Hygiea, 92, 1930.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Salomon E Henschen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12891, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Öberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12891
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Salomon E Henschen, urn:sbl:12891, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Öberg), hämtad 2024-04-19.