Meriter

Gustav I, f trol 12 maj 1496 på Lindholmens gods i Orkesta (Sth), d 29 sept 1560 på Sthlms slott o begr 21 dec s å i Uppsala domkyrka. Föräldrar: riksrådet Erik Johansson (Vasa) till Rydboholm o Cecilia Månsdtr (Ekaätten). Efter kortvariga studier i Uppsala hovjunkare, trol också dapifer, dvs förman för riksföreståndaren Sten Sture d y:s hov, fången i Danmark 18−19, åter i Sverige 31 maj 20, av de revolterande dalkarlarna utsedd till hövitsman i jan 21, vald till riksföreståndare i Vadstena 23 aug 21, vald till konung i Strängnäs 6 juni 23, krönt i Uppsala domkyrka 21 jan 28.

G 1) 24 sept 31 i Sthlm m Katarina av Sachsen-Lauenburg, f 24 sept 13, d 23 sept 35 i Sthlm, dtr till hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg o Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel; 2) 1 okt 36 i Uppsala m Margareta Eriksdtr (Leijonhufvud), f jan 16 på Ekeberg, Lillkyrka (ör), d 26 aug 51 på Tynnelsö (Söd), dtr till riksrådet Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) o Ebba Eriksdtr (Vasa); 3) 22 aug 52 i Vadstena m Katarina Gustavsdtr (Stenbock), f 22 juli 35 på Torpa, Länghem (Älvsb), d 13 dec 21 på Strömsholm (Vm), dtr till riksrådet frih Gustav Olsson (Stenbock) o Birgitta Eriksdtr (Leijonhufvud), syster till drottning Margareta.

Biografi

G:s föräldrar tillhörde båda den sv högadeln med kända anor ner till 1300-talets Uppland men ägde också genom tidigare ättmedlemmars giftermål tyskt påbrå (ätterna Scherembeke, Krummedige, von Thienen, von Vitzen, Pinnow). Med G:s farfar Johan Kristiernsson, som var gift med syster, och med hans morfar Magnus Karlsson (Ekaätten) hade ätterna knutits till Sturepartiet; maka Kristina Nilsdtr (Gyllenstierna) var G:s moster.

Moderns trolovningsring från 1488 är bevarad. Föräldrarnas vigsel har ägt rum tidigast 1492; 12 juli d å omtalas herr Erik Johansson ännu som ogift, »välbördig sven». Bland barnskaran, tre söner och fem döttrar, torde G ha varit näst äldst, född i maj antingen 1495 (enligt G:s kusin Birgitta Kristiernsdotter och Mårten Helsing) eller 1496 (enligt Peder Svart), vilket sistnämnda år är troligast. Namnet erhöll han, som redan Rasmus Ludvigsson anser, efter herr Eriks morfar, Sten Sture d ä:s fader Gustav, för att stärka anspråken på Sturearvet. Av syskonen synes endast Margareta ha uppnått mogen ålder; hon blev moder till Per Brahe d ä.

Efter studier i Uppsala fick G från 18 års ålder sin första politiska och militära skolning vid Sturehovet, och här skall han ej minst ha tagit intryck av Hemming Gadhs historiska lärdom och intensiva livsstil. De sparsamma källorna ger bilden av en vaken men hetsig adelsjunker, dock i relativt uppmärksammad ställning, i det han troligen varit chef för hovstaten. Han deltog i Sten Stures båda lyckosamma avvisanden av Kristian II:s anfall på Sthlm 1517 och 1518, varvid han vid Brännkyrka skall ha fört huvudbaneret. 2 okt sistnämnda år ingick han i den gisslan som lämnades Kristian för beramade underhandlingar, men den danska flottan avseglade plötsligt medtagande de utsända svenskarna. Efter nära ett års »internering» hos en frände på Kalö slott i östra Jylland avvek han under de danska förberedelserna för ett nytt härtåg mot Sverige och anlände i sept 1519 som hjälpsökande flykting till Lybeck, varifrån han genom lybska köpmäns medverkan i maj 1520 lyckades ta sig över Östersjön till Kalmar.

Kristian II:s förnyade angrepp på Sverige föråret 1520 hade haft framgång. I huvudstaden stundade på hösten Kristians kröningsfest, som tillika skulle bli en försoningshögtid, och själv hade G erhållit både amnesti och inbjudan. Men hans vägran att infinna sig räddade honom från blodbadet, där hans fader och svåger och flera andra manliga anförvanter miste livet och där hans mor och trenne systrar fängslades; modern och två av systrarna avled snart i fångenskapen. Med all släktens egendom konfiskerad och hotad till livet drog han »i skog och skjul, klädd i vadmalsklut» (enligt egen utsago) upp till Dalarna under en rad äventyr, som senare av folktraditionen utökats och färglagts. Men morabönderna ville inte gripa till vapen, och besviken tog han vägen till Norge för att rädda sig till utlandet. Dock — vid närmare underrättelser om Kristians handlingar och planer ändrade sig morakarlarna. Några skidlöpare kallade honom tillbaka från Salens by uppe i Lima, och i jan 1521 korade Dalarna honom till sin hövitsman.

Orsaken till att G snart lyckades förmå även de förmögna och inflytelserika bergsmännen i söder att deltaga i resningen är i mycket oviss. Till gammal Sturevänlig inställning kunde han appellera såsom Sturarnas närmaste vuxne manlige släkting och fullföljare av deras politik. Men möjligt är också att mäktiga ekonomiska intressen spelade in, främst Kristians planer att reorganisera och effektivare exploatera bergverken i Sverige. För det ändamålet hade han nyss vänt sig till det i gruvdrift erfarna Sachsen med bön om bergsordning, bergmästare, smältare och övrigt kunnigt gruvfolk. Meningen var tillika att slå ut tyskarna ur den nordiska marknaden och skapa ett danskt-svenskt handelsmonopol med holländarna som främsta handelspartner. I detta sammanhang kan blodbadet ha tett sig ominöst, ty bergsbruket var för sitt kapitalbehov och sin avsättning sammanknutet med Sthlm, där nu Sturemännen fallit och ett nytt råd satt i ledningen. G har säkert utnyttjat den oro som många bland bergsmännen torde ha känt inför de väntade förändringarna inom bergsdriften och metallhandeln.

Den första betydelsefulla segern kom i april 1521 vid Västerås. Därmed öppnades militärt vägen söderut. G:s underbefälhavare trängde snabbt ner i Väster- och Östergötland och fick kontakt med den upprorsrörelse som smålänningarna, ledda av Sturemän, startat redan vid årsskiftet. Bondehärarnas snabba framgångar hade därmed på sommaren 1521 vidgats till att omfatta hela landet. Nu följde också fler grupper i samhället. Det stora avfallet inom det högre frälsets och prästerskapets led började med västgötalagmannen Ture Jönsson (Tre rosor) och Linköpingsbiskopen Hans Brask i spetsen. Som en konsekvens härav kom G:s erkännande som riksföreståndare vid ett möte i Vadstena i aug 1521.

För befrielsekrigets fortsatta framgång krävdes främst ökade ekonomiska resurser. G förfogade visserligen tidigt över Kopparberget och Sala silvergruva — vars avkastning dock minskats på grund av svåra gruvras — och från våren 1522 disponerade han över ärkestolens inkomster och Västerås stift tillika med silverhjälp från kyrkan. Men utöver bondehärarna behövdes helt andra, ytterst penningkrävande militära maktmedel för att betvinga de ännu i dansk ägo varande stödjepunkterna. Här blev fr o m sommaren 1522 Lybecks hjälp med flotta, knektar och krigsförnödenheter avgörande (till en början endast genom ett privat lybskt konsortium), för vilket allt riksföreståndaren iklädde sig det ekonomiska ansvaret i form av skuldförbindelser och löfte om stora handelsprivilegier. Så mognade avgörandet med 1523 års ingång. Kalmar inneslöts, huvudstaden isolerades och på förvåren bröt trupper in i de skånska provinserna och Bohuslän. Samtidigt hade Kristians farbror Fredrik — som nyvald dansk konung — med hela Danmarks adel gjort uppror mot Kristian, som 13 april som flykting lämnade Norden för att söka hjälp i Nederländerna.

Det var i denna situation G på riksdagen i Strängnäs 6 juni 1523 valdes till sv konung. Om motiven bakom valet råder delade meningar. Lybecks två ledande rådsherrar, på riksdagen ytterst favoriserade gäster, skall ha varit de egentliga kungamakarna, som önskade en fullmyndig konung att utfärda de av staden begärda handelsprivilegierna och ansvara för den stora skuldens återbetalning (Gottfrid Carlsson), ja, Lybeck genomdrev valet med hotelser mot riksrådet och G, som var ovillig (Yrwing). Det har också hävdats att valet var en oväntad improvisation, orsakad av att danska unionsplaner mitt under mötet kom till svenskarnas kännedom (Tunberg). Valet har också tolkats som det aristokratiska rådspartiets planerade seger över Sturepartiet (Bergström, Palme). Säkert är att den nye danske kungens unionsplaner aktualiserade kungavalet, likaså att lybeckarna önskade det och verkade pådrivande. Men att valet var planerat, när riksdagskallelserna i maj utgick och att händelsernas egen logik pekade på G, som ju stod som befrielsekampens segrare, är tydligt. Även om Lybecks effektiva medverkan betonas, framstår valet också som en yttring av folkvilja, manifesterad i hävdvunna former (Kumlien).

De första kungaåren blev för G en ständig kamp för att bevara sin ställning. Ej minst utrikespolitiskt var han helt beroende av Lybeck med dess penningkrav och tullfria handelsmonopol i Sverige, ett beroende som han intensivt fick uppleva på det dansksvenska kungamötet i Malmö 1524 — hans enda utlandsbesök som konung. Fred och tillfällig uppgörelse med det nya Danmark fick han visserligen genom den s k Malmö recess, som dock ej kan tolkas som ett nordiskt förbund, även om man senare framställde det så, men vinsten av hans av lybeckarna ivrigt förordade Gotlandsexpedition mot Kristians man Sören Norby hade de helt spelat honom ur händerna. För att vinna större självständighet måste G frigöra sig från Lybeck. Men härför krävdes en inre konsolidering: kamp mot självrådiga särintressen och framför allt ökade ekonomiska resurser. Ett nytt skede i G:s utrikespolitik skymtar, om blott ännu som en omedveten tanke.

Den värvade här och flotta som Lybeck ställt till hans förfogande hade möjliggjort hans snabba framgång, och på denna måste han alltjämt bygga mot gamla Stureanhängare och revolterande bondeuppbåd i Dalarna, mot kyrklig och världslig rådsaristokrati, mot Kristians restaurationsplaner och det nya Danmark. Men samtidigt måste han amortera den stora statsskulden. Detta var faror och uppgifter som ibland kunde hotfullt samverka men också framgångsrikt spelas ut mot varandra.

På de kyrkliga makthavarna hade G redan tidigt en kritisk syn, måhända förstärkt vid det antiklerikala Sturehovet, och under frihetskriget hade han mött ett flertal biskopar som sina fiender. En konsekvent fasthållen och personligt färgad linje i hans politik blev kamp mot biskoparnas världsliga makt ända till försök att avskaffa tom biskopsnamnet. Liksom sina företrädare hade G tidigt haft kyrkan som långivare (silverlån 1522 och 1523). Men tanken på att utnyttja den som ett direkt beskattnings- och reduktionsobjekt låg i tiden, och med sina ständiga penningbekymmer, främst de lybska avbetalningskraven, vilka också var användbara påtryckningsmedel, varken kunde eller ville han släppa denna utväg. Här kom reformationens män honom till hjälp. Deras uppfattning att kyrkans pengar rätteligen var folkets gav honom den teoretiska motiveringen för en reduktion, och genom sin propaganda kunde de uppluckra kyrkomännens makt över sinnena. 1524 insattes ärkedjäknen Laurentius Andreae, på valriksdagen hans närmaste förtrogne, i riksrådet och blev med titeln »secretarius» hans kansler och ledande man. Olaus Petri blev stadsskrivare och predikant i Storkyrkan med Nikolaus Stecker från Luthers födelsestad Eisleben som Sthlms förste evangeliske kyrkoherde. G:s ökade krav på kyrkan kom etappvis. 1524 krävdes bidrag till expeditionen mot Sören Norby på Gotland, 1525 fick han disponera viss andel av kyrkotionde och rätt till borgläger i klostren för sina hästar och knektar, 1526 kom krav på två tredjedelar av all kyrkans tionde under året, nu under den öppet proklamerade tesen, att andligt frälse var tjänstepliktigt och »i nöden bör alla draga tungan, evad det är kyrkor, kloster, munkar eller präster». Men för det avgörande steget behövde han politiska bundsförvanter.

Tidigare hade världslig och kyrklig aristokrati kunnat samverka emot riksföreståndarnas maktsträvan, något som Brask förordat även emot G, men efter 1524 stod han relativt ensam, ty den nya biskopsgenerationen bestod mest av män som varit i Sten Stures och G:s tjänst. Även den världsliga högaristokratin var försvagad. Kristians blodiga framfart och krigets härjningar hade decimerat den avsevärt, och av 30 rådsherrar 1520 var blott nio kvar i livet inom landets gränser sommaren 1522. Följden blev att G kunde lägga stora områden under kronans egen förvaltning. Merparten av de under Sturetiden bortförlänta delarna i mellersta och södra Sverige sköttes snart av kungens fogdar. Visserligen väckte detta stark opposition inom stormannakretsarna, och man harmades också över att G gav viktiga slottslän åt utlänningar — Berend von Melen på Kalmar och Johan av Hoya på Viborg, vilka genom gifte blivit knutna till honom — men G förstod som alltid att laga efter lägenhet. Från 1526 ändrar han sin hårda förläningspolitik. Adeln får åter stora förläningar i de södra landskapen och Finland, och 1527—29 minskades konungens eget förvaltningsområde med 20 härader. Denna sin givmildhet mot adeln kombinerade G med löften om att den skulle återfå de frälsehemman som under tidigare tid donerats till kyrkan, löften som tydligen framlagts vid ett möte i Uppsala i maj 1526, där intressegemenskapen mellan krona och världsligt frälse etablerats.

Men anknytningen till adeln kunde vara honom ett stöd ej blott mot kyrkan utan även mot de daluppror han redan 1524 mötte. Att G genom sitt kungaval omintetgjort planerna på Sturehusets restauration tedde sig i mångas ögon som ett förräderi, tydligt accentuerat när Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, på nyåret 1524 tillsammans med sonen Nils återvände från fångenskapen till Sverige med bibehållna förhoppningar för sin son. Samtidigt närmade sig G flera av Sturarnas och sina egna tidigare motståndare. Detta var för honom ett naturligt försök att grunda den nya kungamakten på bredare basis än den befrielsekampen utgått från. I de första dalupproren fann han därför Sturemän i ledningen. Men som orsak till oron fanns — jämte det ökade ropet cm att en ny lära var i färd med att införas i riket — också de ekonomiska förhållandena. De s k klippingarna, som G låtit slå i början av 1520-talet, godtogs ej av hans värvade knektar eller i utlandet men åstadkom dyrtid inom landet och förluster vid deras avlysning 1524. Missväxt och bergsbrukets tillbakagång med åtföljande arbetslöshet drabbade ej minst de norra socknarna i Dalarna med deras halvbesuttna befolkning, som därför var tillgänglig för uppvigling. Mot dem vädjade G till Kopparbergets och de rikare södra Dalabygdernas behov av lugn och arbetsro och behöll länge framgångsrikt på sin sida en grupp bland de ledande bergsmännen med sin gamle vapenbroder bergsfogden Måns Nilsson i Aspeboda i spetsen. Västeråsbiskopen Peder Jakobsson Sunnanväder, Sten Stures en gång så betrodde kansler, och domprosten Knut Mikaelsson, vilka i sept 1523 avsatts från sina ämbeten, ledde det första dalupproret från hösten 1524 men måste fly till Norge. De utlämnades senare och avrättades. Kristina Gyllenstierna resignerade och sonen Nils placerades vid hovet. Det andra upproret, Daljunkerns, var en nära fortsättning på det första. Det kom omedelbart efter Peder Jakobssons avrättning, vidtagen mot lejd och utan andliga domare, såsom kyrkans lagar föreskrev, under uppseendeväckande former vid Distingsmarknaden i Uppsala i febr 1527. Redan 2 mars, medan ännu den unge Nils Sture vistades vid hovet, varnade G sina kopparbergsmän för stämplingar i övre Dalarna av en uppviglare som uppgav sig vara Sten Sture d y:s son och som stöddes av den gamle Sturetjänaren Peder Grym, en av Peder Sunnanväders män. Liksom tidigare gav upprepad missväxt och en ny gärd för den lybska skuldens avbetalning näring åt oron.

Det var i denna situation G sammankallade riksdagen 1527. Platsen blev Västerås, intill upprorshärden, och adeln fick uppmaning att komma med väpnat följe. Men han hade också ett annat väl utnyttjat påtryckningsmedel, den lybska skulden. Från Lybeck hade just våren 1527 anlänt sändebud som krävde, att skuldtablån, varom det sedan 1524 stått tvist, ograverad skulle godkännas och amorteringarna, som en tid vilat, omedelbart skulle återupptagas. Nu kunde G verkningsfullt framvisa sändebuden och bedja ständerna att själva förhandla med dem; då kunde de se »om de vela vara betalade med uppresning eller ej».

En mästerligt upplagd, med Laurentius Andreaes bistånd utformad proposition gav riksdagen en målande exposé över de svårigheter och det motstånd G mött. Under sådana omständigheter ville han ej längre vara konung. Det vitala problem som under alla förhållanden måste lösas var att skaffa kronan tillräckliga inkomster.

Med tronavsägelsen — dock ej allvarligt menad — som påtryckningsmedel, med lybeckarnas krav och de väpnade följena som effektiv bakgrund kom riksdagsbeslutet, recessen, att följa G:s önskningar. I en därefter utfärdad verkställighetsstadga, ordinantian, skärpte G fördomsfritt beslutet i flera punkter till förmån för statens supremati över kyrkan. Ekonomiskt och politiskt innebar besluten att biskoparnas slott och deras rätt att uppbära fodring och sakören skulle övergå i konungens hand. Men därutöver berördes ej generellt den kyrkliga äganderätten. För deras övriga egendom liksom för domkapitlens och kanikernas skulle årliga avgifter utgå efter senare överenskommelser mellan konung och kyrka, enligt ordinantian utan kyrkans medverkan. Klostrens förvaltning skulle anförtros adelsmän som kronans låntagare. Därtill fick adeln rätt att återfå de gods som efter Karl Knutssons räfst 1454 bevisligen övergått från dess till kyrkans ägo. De biskopliga följenas storlek bestämdes hädanefter av konungen, den prästerliga ämbetstillsättningen kom i allt väsentligt i hans hand och den andliga domsrätten upphävdes. Biskoparna ingick hädanefter ej längre som självskrivna i riksrådet.

Mötet i Västerås 1527 blev något mer än en reduktionsriksdag. Visserligen antogs ej någon ny lära. Ej heller nämndes något i ordinantians slutliga utformning om förhållandet till Rom, inga kultiska förändringar påbjöds, den kyrkliga organisationen bibehölls med munkväsende och celibat. För dylika reformer fick G ej riksdagens stöd. Tvärtom begärde adel och allmoge att i recessen bestämmelsen om att Guds ord måtte rent och klart predikas skulle kompletteras med orden »och förbliva vid goda gamla kristliga sedvänjor». Men — och det blev betydelsefullt — G strök mot riksdagsmajoritetens mening detta för reformationens sak inskränkande tillägg. Påbudet att Guds ord skulle rent predikas kom på så sätt — utan de kompletterande orden — att skapa förutsättningen för reformatorernas fortsatta arbete. Riksdagen blev till gagnet en reformationsriksdag.

Med besluten 1527 stärktes G:s maktposition ekonomiskt på ett avgörande sätt. De fd kyrkliga slotten och gårdarna införlivades väl ej med den k förvaltningen, de bortförlänades till adeln eller utarrenderades. Men därigenom och genom taxeöverenskommelser i övrigt med de kyrkliga myndigheterna och genom indragen tionde, allt i reda pengar eller genom prästernas försorg förbytt i pengar, fick kronan en ökad penninginkomst. Samtidigt steg avkastningen från Sala silvergruva och möjliggjorde flitigare myntning, och ute i konungens egna fögderier uppmuntrades försäljningen av varor och inleverans av pengar. De likvida nya inkomsterna användes ej lokalt utan koncentrerades till kammaren, kronans centrala penningverk. G syftade sålunda under denna tid icke — som man tidigare trott — till ett fullföljande av den medeltida naturahushållningen utan visade tvärtom ett klart intresse för penningresurser. Han följde de samtida kontinentala mönstren, och genom de ökade penningtillgångarna fick han möjlighet att avlöna en av honom beroende armé.

Med starkare ekonomisk ryggrad och med den etablerade intressegemenskapen med adeln följde nya steg mot maktkonsolidering. Den länge uppskjutna kröningen kom i jan 1528, och nu drog G även ideologiskt konsekvenserna av kyrkans förändrade ställning i samhället. Den gamla kröningseden, som alltid innehållit ett konungens löfte att skydda biskoparnas makt och kyrkans privilegier, förkortades, och i denna punkt lovade han endast — efter Laurentius Andreæs bevarade formulering — »rättvisa och fred åt Guds kyrka och det folk jag fått att styra». Den evangeliska satsen om kyrkan som endast liktydig med alla kristna människor hade officiellt proklamerats. Inför drottning Katarinas vigsel och kröning i sept 1531 valdes Laurentius Petri till ärkebiskop. Genom att denne högtidligen konsekrerades till ämbetet utan påvens medverkan, hade den sv kyrkan realiter brutit med Rom.

På kultlivets område önskade G dock inga vittgående reformer som kunde åstadkomma oro hos folket. Därför var det en försiktig medelväg som följdes på kyrkomötet i Örebro i febr 1529, där det gamla bibehölls, blott med »den rätta meningen» klarlagd och utan någon magisk »synnerlig tro». Men därmed tillfredsställdes ingendera parten. Nu klarnade innebörden av Västeråsbesluten, och det religiösa motivet framträder tydligare än förut i den revolt i Västergötland och norra Småland 1529, som går under namnet Västgötaherrarnas uppror, med lagmannen Ture Jönsson, skarabiskopen Magnus Haraldsson och jönköpingsborgmästaren Nils Arvidsson i spetsen. Men därutöver skymtar ekonomiska motsättningar. G:s alltmer hårdnande politik mot Lybeck i skuldfrågan och hans tendenser att bryta stadens handelsmonopol genom att tillåta även holländare att befara Östersjön var ett hot mot den västsv handeln, som över Lödöse intog en gynnad ställning, och en konflikt med Lybeck skulle försvåra Sydsveriges — inklusive jönköpingsborgarnas — export av de viktiga animalieprodukterna. Antydningar finns om hanseatisk agitation i de oroliga områdena (Norborg). — Med intensivt verkningsfull propaganda förstod G att avskärma Dalarna, där han måhända nu började misstänka de tidigare trogna bergsmännen för samröre, och Östergötland, vars handelspolitiska intressen vette mot Östersjön. Här gav åter hans adelsvänliga länspolitik resultat; aristokratin utanför Västergötland vägrade deltaga. En medlingsdeputation kunde därför i Broddetorp få ett förlikningsförslag antaget av västgötaallmogen. Herrarna gav upp, några dömdes senare och avrättades, medan Ture Jönsson och biskop Magnus lämnade Sverige och anslöt sig till den allt större skaran landsflyktiga som i utlandet arbetade på att störta G. — Förlikningsförslaget gav långtgående löften i den religiösa frågan; »det lutherska kätteriet och de onda seder därmed följa skulle platt nedertryckas». G ratificerade överenskommelsen men ändrade texten i ett viktigt avseende. Genom en hänvisning till Västeråsbesluten gav han avtalets religiösa punkt en helt annan innebörd. Det han i realiteten lovade var endast att ej införa någon kättersk eller okristlig lära i riket. Han höll fast vid Västerås och Örebro (Kjöllerström).

I Dalarna kom den avgörande pacificeringen först 1533. Där hade Daljunkern efter Västeråsriksdagen med viss framgång för sin sak engagerat det nationella norska parti som arbetade för landets frigörelse från Danmark. Med norrmännens hjälp räddades han över till Rostock, men G:s påtryckningar förmådde i sept 1528 stadens magistrat att avrätta honom. Oron i Dalarna fortsatte. Förnyad missväxt och den för lybska skuldens avbetalning påbjudna klockskatten vållade på våren 1531 det s k klockupproret, som dock vid midsommartid ebbade ut. Att G dröjde med en upprensning berodde på att Kristian II :s länge befarade restaurationsanfall slogs ut mot Norden. — Med en flotta, som Kristian i Holland fått utrustad med svågern kejsar Karl V:s hjälp, landsteg han i nov 1531 på Norges västkust. Landet vanns men en aktion söderut genom Västsverige misslyckades — avvärjt främst genom det sv frälserytteriet — och en dansk-lybsk flotta förstörde hans skepp. På sommaren 1532 gick han för alltid i dansk fångenskap. Nu kom G:s definitiva uppgörelse med Dalarna. Oppositionen tystades i ett blodigt räfsteting på våren 1533; först 1534 kom dock dödsdomen över hans forna vänner Måns Nilsson, Anders Persson och Ingel Hansson. Möjligt — men ovisst — är att G fått bevis om att de förut trogna bergsmännen haft förbindelser med Kristian. Säkert är att Dalarna 1532 vägrat krigstjänst och att missnöjet ständigt hotat att sammanflätas med hans övriga problem. Sören Norby, västgötaherrarna och Kristians anhängare hade där sökt ett stöd, dock med okänd framgång. Tydligen fann han det nödvändigt att för alltid avsluta landskapets roll som självständig maktfaktor, detta ej minst inför den stundande brytningen med Lybeck.

Grevefejden 1534—36 utlöstes genom att en radikalare regim i Lybeck krävde Nordens deltagande i stadens försök att med våld bryta holländarnas handelskonkurrens. G utnyttjade situationen till att ensidigt upphäva de lybska handelsprivilegierna och fick till stånd en försvarsallians med den nye danske konungen Kristian III. För G:s del innebar Lybecks nederlag visserligen endast ett femårigt stillestånd, men förmynderskapet var till ända. Skulden var likviderad och privilegierna ur kraft. Han hade definitivt genomfört sitt befrielseverk.

Med grevefejdens utgång börjar en ny etapp, den s k tyska perioden, vare sig man räknar dess början från krigets slut, då han behöll de utländska soldenärerna i sin tjänst, eller från 1538/39, då de ledande tyskarna anlände, det tidigare habsburgska rådet och juristen Conrad von Pyhy, som från 1538 blev hans betrodde kansler, och den pommerske teologen Georg Norman, som med Luthers rekommendation 1539 anställdes som prins Eriks lärare men snart fick anställning som landets kyrkominister. De introducerade en ny statsideologi: »kejsarlagens» absoluta härskarmakt, Habsburgbyråkratins ämbetsmannaorganisation, de tyska landsfurstarnas statskyrkoidé. Men bakgrunden till G:s nya maktkänsla var också starkt ökade finansiella resurser; Salagruvan gav vid mitten av 1530-talet sitt maximum, förvaltningen lämnade ett överskott som växte genom den ända till lantkyrkornas silver och prydnader utvidgade reduktionen och genom en hänsynslöst pålagd allmän extraskatt 1539. Till detta kom den vid sin krigsstyrka bibehållna stående armén. Maktbalansen mellan konung och folk hade rubbats till den förres förmån.

Åren 1539—40 tog de nya principerna gestalt. Arvriket, som förebådats redan under medeltiden och framskymtat i G:s tidigare förordningar, proklamerades vid arvhyllningen i Örebro vid nyår 1540. Under Pyhys ledning omdanades riksrådet till ett »hov- och regementsråd» med en lokal landsregering, som dock endast kom till stånd i Västergötland, krigsväsendet ställdes under »överste krigsrådet», förvaltningen byggdes ut med »kammarråd» att leda arbetet i räntekammare för uppbörd och utgift och räknekammare för revision och kontroll. Verkställande organ förblev kansliet med kanslern som högste chef, delat i det sv och tyska kansliet. Även på det kyrkliga området kom nyordningar, som här utlöste en svårartad kris. 1536 och 1537 hade varit en aktivitetens tid för reformatorerna. På tvenne kyrkomöten hade prästerskapet infört sv mässa och mäster Olovs handbok, och G hade intagit en välvillig hållning, helst som han då hyste gott hopp om att bli upptagen i det Schmalkaldiska förbundet. Men med sin stegrade maktkänsla började han inse att kyrkan åter kunde bli en gentemot staten självständig maktfaktor, och predikanterna, ej minst Olaus Petri, vågade öppet kritisera överheten. Därtill kom att Schmalkaldiska förbundet 1538 avvisat honom och att — delvis genom hans egen aggressiva hållning — förhållandet till Danmark och Preussen blivit ytterst spänt. För att stoppa reformatorernas självständighet och kritik kom vid årsskiftet 1539/40 dödsdomen över Laurentius Andreæ och Olaus Petri — dock ej verkställd. För att själv ta kyrkoledningen i sin hand utfärdade han 1540 den första sv kyrkoordningen, författad av kyrkoministern Georg Norman, som i spetsen för det centrala »religionsrådet» och genom lokala stiftsstyrelser med lekmannainslag skulle skapa enande uniformitet i lära och ceremonier och genomföra prästvisitationer och kyrksilverinsamling. Av de just då verksamma bibelöversättarna begärde Pyhy ed och kontroll. Landsfurstekyrkan var införd.

Reaktionen mot nyordningen och den hårdnande ekonomiska politiken kom i Dackefejden 1542—43. 1541 hade silverkonfiskationen gått fram över Smålands kyrkor, allehanda ekonomiska förbud hade utfärdats och den stegrade skattebördan träffade hårt just småbönderna och de allt talrikare nybyggarna i landskapets södra skogs- och gränsområden. G red ut stormen tack vare en mästerlig agitation, hård ekonomisk avskärmning och militära åtgärder för att uppfånga den hjälp Dacke i slutskedet synes ha räknat med över Kalmar från tronkrävarna hertig Albrekt av Mecklenburg och pfalzgreve Fredrik, ja t o m från kejsaren. Konsekvenserna av den genomgångna krisen och den slutliga segern 1543 blev betydande. Lokalt rekryterade sv knektar gav G stöd mot nya uppror. Med den forna biskopsborgen Kronoberg som centrum lades Värendsbygden under fast förvaltning, men de gamla handelsförbindelserna med de danska grannprovinserna förblev trots G:s bemödanden i praktiken obrutna.

Kanslern, som under hela upproret varit utomlands på en stor beskickningsresa, hade 1542 slutit ett förbund med Frankrike, vars konsekvenser måste bli Sveriges inträde i kriget mot kejsaren, och på våren 1543 hade han i konungens namn värvat stora ryttarskaror i Nordtyskland, där han tom igångsatt ett preventivanfall på Mecklenburg. G ville emellertid inte öppet engagera sig i storkriget, och de många värvade krigarna ville han ej efter Dackefejdens slut betala. Frankrike fick obestämt svar; dock lät han stora knektskaror övergå i fransk tjänst. Pyhy måste gå i livslångt fängelse och med honom föll större delen av nyorganisationen. Riksrådet och biskoparna återkom, och i Västerås 1544 blev det riksdagen — ej som i Örebro 1540 den maktfullkomlige suveränen — som stadfäste arvriket och sanktionerade den evangeliska reformationen i lära och ceremonier efter de sv reformatorernas linje.

Över unionen och Lybeck, över kyrkan och bygdemenigheterna hade G:s väg gått mot en självständig arvmonarki. Samtidigt pågick arbetet på en fast rikshushållning. Med utpräglad ekonomisk begåvning, otrolig arbetsförmåga och personligt engagement fortsatte han efter 1544 sitt verk. Men nya drag i statsförvaltningen hade tillkommit. På 1540-talet vidtog en tendens att öka statens inkomster i varor och organisera kronohandeln i fasta former, uppsamling i kronans varuhus och försäljning genom konungens köpmän. Orsaken till denna naturahushållningens återkomst är oviss. Även förläningspolitiken gick nya vägar. De adliga länen minskade — omfattningen återgick till tiden före 1527 — och koncentrerades till den grupp av högfrälset som genom drottning Margareta var fast knuten till kungen. Fogdeförvaltningen ökade i motsvarande grad. Själv var G landets störste godsägare, som på sina avelsgårdar prövade jordbruksdrift i större enheter. Till alla sidor av folkets dagliga liv och verksamhet gick hans ord och omsorger, rådande, manande, bestraffande.

Någon kyrkoordning blev aldrig fastställd, ej heller bekräftade G de delstatuter varmed ärkebiskopen på 1550-talet sökte normera det religiösa livet. Hans fruktan för en alltför självständig kyrka släppte aldrig. Biskoparna ersatte han till sist med ordinarier och uppdelade de gamla stiften; av 7 blev 15 stycken. För landets fria intellektuella liv hade han intet sinne. Kyrkoplundringen gick hårt fram, de forna klosterbiblioteken och gillena skövlades, katedralskolorna fick blott njugga anslag, Uppsala universitet återupprättades ej och Olaus Petris sv krönika, detta nydanande storverk, kunde endast överleva i hemlighet.

Utåt var G:s mål att trygga freden mot grannarnas anslag, vilka han var snar att upptäcka. Brömsebroförbundet 1541 med Danmark blev bestående trots olycksbådande försämring av relationerna mellan rikena mot slutet av hans regering. I den tyska protestantiska furstesammanslutningen blev G aldrig upptagen; tvärtom var hans fruktan för den sådan, att han hälsade budskapet om kejsarens seger 1547 över de tyska trosfränderna med djup tillfredsställelse. I öster kom det efter gränsintermezzon till krig med Ryssland 1555. G begav sig själv över till Finland. En av Jakob Bagge företagen flottaktion uppför Neva mot Nöteborg kombinerad med en framstöt även till lands ledde ej till något resultat. Ryssarnas offensiv lyckades dock ej heller, och deras angrepp i jan 1556 mot Viborg och Nyslott ändades i flykt. Kriget pressade G mycket hårt. Han var förgrymmad på livländarna, på sönerna Erik och Johan och som alltid på fogdarna. Krigsutgifterna syntes honom fasansfullt höga. Det var med stor lättnad han våren 1557 såg ofreden sluta med ett stillestånd på 40 år.

G:s utrikespolitik hade också en aktiv sida, grundad i de handelspolitiska målsättningarna. Kronohandeln måste finna nya avsättningsområden och vid en blockad kunna förse landet med nödvändiga importvaror (Hammarström, Lundkvist, Oden). Detta är bakgrunden till hans anknytningar västerut (Holland, Frankrike, England), hans vaknande intresse för sv aktivhandel och viss förståelse för Eriks engelska giftermåls- och alliansplaner och Johans av Erik stödda försök att vinna insteg söder om Finska viken. Men utrikespolitiken fick inte äventyra den mödosamt skapade positiva budgetbalansen. Hans försiktighet och slutligen negativa inställning till sönernas expansionspolitik berodde varken på affekt eller senil rädsla för utgifter utan på statsfinansiella skäl, som, efter vad det vill synas, under hans sista år var sakligt grundade. Dessa hans farhågor besannades under sonen Erik, då den vittsyftande utrikespolitiken gav landet en starkt underbalanserad budget redan före det nordiska sjuårskriget, vilket därefter medförde en definitiv tömning av G:s rika silverkammare.

Under hans sista år kom bekymmer med barnen — ej minst en upprivande konflikt med Erik — och krämpor. Synen började avta och svåra inflammationer i underkäken och vänstra lårbenet tillstötte. Men med okuvlig viljestyrka fullföljde han sitt verk. På sin sista riksdag 1560 gav han landet ej blott en familjeakt med furstlig försörjning av alla barnen utan även en sv »grundlag»; konung Erik skulle vara skyldig att i livsviktiga frågor söka enighet och stöd av sina bröder, råd och ständer. Nationellt samarbete blev G:s politiska testamente.

Den bild av sig själv G givit eftervärlden i sina proklamationer och den av honom inspirerade historieskrivningen visar främst den unge frihetshjälten och den patriarkaliske riksfadern med sin omtänksamhet om allt och alla. Mängden av bevarade akter ger större nyansering. Praktisk begåvning, oerhörd arbetsförmåga och ovanligt minne ägde han, folklig vältalighet, personligt mod och enveten seghet likaså. Men vinnande charm och kärv humor omväxlar med beräknande hänsynslöshet, våldsamma vredesutbrott och stundom djup disharmoni.

Författare

Ivan Svalenius

Arkivuppgifter

De mest autentiska porträtten av G är Jacob Bincks oljemålning från 1542 (UUB) och en okänd mästares efter förlorat original från 1550-talet (Bysta herrgård). De visar bl a att han ännu på 1540-talet bar skägget relativt kort och tvärklippt men senare långt och kluvet ner på bröstet, helt överensstämmande med samtida mynt, t ex dalern 1542 och begravningsmedaljen av Willem Boy. — Bland bemärkta monument över G kan nämnas L'Archevêques bronsstaty framför Riddarhuset i Sthlm (1774), Milles träskulptur i Nord museet (1925) och Zornstatyn i Mora (1903). I diktens form har idealiserade porträtt skapats av bl a Bottiger och Karlfeldt. Mest fullödigt är Strindbergs stora drama Gustav Vasa (1899).

Blott få akter av G:s hand är bevarade (se L Sjödin i Gustav Vasaminnen (1938) o PHT 1957, s 152 ff). Hans piktur är driven men svårläslig. Namnteckningen »Gustaff» i kursivstil ändrar han på 1540-talet till det mer värdiga »Gostauus» i präntad form. — Den väldiga mängden sv brev är till större delen tryckt i GIR, 29 bd (1861—1916), främst ur RR. De tyska och latinska serierna är förlorade men ersattes i någon mån av omkr 1618 och senare gjorda förteckningar, förvarade i RA:s ämbetsarkiv (se I Svalenius i Festskrift till Gottfrid Carlsson 1952). I olika serier i ett flertal arkiv och bibliotek förvaras många kungabrev som ej återfinnes i RR. Någon undersökning om arkivvanorna och i hur hög grad G själv påverkat brevens utformning är ej gjord (se G Carlsson, Från Erik Segersäll till Gustav Vasa (1961)).

Källor och litteratur

Källor o litt: Bibliografiska hänvismar främst i I Svalenius, Gustav Vasa (1950); ny revid uppl 1963) o i J Rosén, Sv hist, 1. Tiden före 1718 (2 uppl, 1964; käll- o litt-förteckn efter varje kap). Därutöver följande: B Boethius, Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott (1965); F Dovring, De stående skatterna på jord 1400—1600 (1951); H Gillingstam, Den sv adelns antagande av släktnamn (HT 1964), s 52; S Kjöllerström, Västgötaherrarnas uppror (Sc 1963); B Lager, Lille Jöns Andersson, en storköpman i 1500-talets Sthlm (PHT 1964); L-O Larsson, Det medeltida Värend (1964); dens, Kyrkans tionde o kronans (Sc 1966); dens, Gustav Vasa och »den nationella hären» (Sc 1967); S Lundkvist, Sverige o Nederländerna (Sc 1961); B Oden, Kronohandel o finanspol 1560—1595 (1966); dens, Naturaskatter o finanspol — ett finansiellt dilemma (Sc 1967); Peder Svart, Gustav Vasas krönika, ed G T Westin (1964); U Stahre, Bygd o bergsmän under senmedeltid o tidig vasatid (Norberg genom 600 år, 1958); I Svalenius, En Gustav Vasa-krönika (Sc 1967); K-E Wikholm, Rasmus Ludvigssons krönika om G (HT 1940).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustav I, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13315, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivan Svalenius), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13315
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustav I, urn:sbl:13315, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivan Svalenius), hämtad 2024-04-16.