Meriter

1 Hiärne, Urban, f 20 dec 1641 i Skvorits, Ingermanland, d 10 mars 1724 i Sthlm. Föräldrar: kh Erland H o Christina Schmidt. Inskr vid univ i Dorpat 23 mars 55, studier vid Strängnäs gymn 57—58, inskr vid UU 25 okt 58, informator i Sthlm, studier i Uppsala 61—66, husläk hos generalguvernören greve Claes Tott i Riga 66, garnisonsläk i Riga, läk på Totts ambassad till Polen 69, med studieresa i Europa 69—74, MD i Angers, Frankrike, 7 nov 70, prakt läk i Sthlm 74, led i Collegium medicorum 4 aug 75, eo assessor i bergskoll 17 okt 75, led av kommissorialrätten för Sthlm ang häxprocesserna 76, brunnsläk vid hälsobrunnen i Medevi, Ög, 78—82, ledare för Laboratorium chymicum från 11 okt 83, ord assessor i bergskoll 12 okt 83, tjänstg förste livmedicus hos Karl XI 84, livmedicus hos änkedrottn Hedvig Eleonora 85, adl 3 jan 89, arkiater o preses (till 12) i Collegium medicum 15 jan 96, v president i bergskoll 26 juni 13, avsked med landshövdings titel 20 okt 20.

G 1) 7 nov 76 i Sthlm, Ridd, m Maria Svan, d 13 dec 90, begr 14 febr 91 i Sthlm, Jak, dtr till en löjtn Utter o Endis Persdtr (Svan); 2) 7 febr 92 i Sthlm, Jak, m frih Catharina Elisabet Bergenhielm, f 8 mars 72 där, d 27 juni 02, själaringn 1 juli 02 i Sthlm, Jak, dtr till hovkanslern Johan Berg, adl o frih B, o Catharina Stigzelia, adl Lilliemarck; 3) 18 jan 03 trol i Sthlm, Jak, m Elisabet Cederström, f 1 jan 77 trol där, Maria, begr 8 mars 59 i Bromma, dtr till biskopen Carl Carlsson o Margareta Svebilia, adl Adlerberg, samt förut g m kh hovpred O Berelius, d 00.

Biografi

Född och uppfostrad i ett enkelt prästhem vid det sv väldets östgräns i Ingermanland, gick H till en början i skola i staden Nyen (det nuv Leningrad), dit fadern förflyttats som kyrkoherde. Hans fortsatta studiegång blev orolig. Efter faderns död drog han 1655 med den äldre brodern Thomas till Dorpats univ men återvände snart till Nyen, varifrån han efter ryska krigets utbrott flydde på en skuta till Narva, där en morbror tog hand om honom. Sommaren 1657, sexton år gammal, begav han sig på eget bevåg till Sthlm, dit han anlände med 3 dlr på fickan. Därifrån fortsatte han till Strängnäs, lockad av dess berömda gymnasium. Här studerade han ett år, uppmuntrad av dess rektor Gottschalk Tranæus, den förste av de många beskyddare han under ungdomsåren visste att skaffa sig. Hösten 1658 var H åter i Sthlm och tillbringade de följande åren som informator i högborgerliga hus; med två prästsöner vistades han 1658—59 vid Uppsala univ men återvände därefter till huvudstaden. Under dessa sthlmsår började H:s ovanligt mångsidiga begåvning göra sig gällande. Han inhämtade tidens belevade och sirliga umgängesvett, ägnade sig åt målarkonsten, för vilken han ägde inte obetydliga anlag, och strängade sin lyra i tillfällighetsdikter. Samtidigt begynte han slå sig på medicinen, privat handledd av stadsläkaren Z Wattrang och den unge Olaus Bromelius, som lärde honom botanikens grunder.

Hösten 1661 återvände H till Uppsala. Han stannade där i fem år och utbildade sig till läkare för Rudbeck och Petrus Hoffwenius. Delvis försörjde han sig genom sin skicklighet som porträttmålare. I universitetsapoteket inhämtade han den kemiska konstens handgrepp. Vid denna tid hade den moderna cartesianska filosofin vunnit insteg i Uppsala, och av sina lärare, främst Hoffwenius, uppfostrades H i det nya revolutionära tänkesättet, lärde sig förakta den aristoteliska skolastiken och tolka naturen i mekanistiska begrepp. Han var beredd att framträda som respondent på den avhandling av Hoffwenius (jfr denne), Artis medicinalis parvae exercitatio 3 (1665), med vilken den första cartesianska striden fick sitt egentliga utbrott; själv hade H tillagt förargelseväckande korollarier, där Descartes' naturlära sammanfattades. Ventilationen måste dock inställas på grund av motstånd från prästerskapet.

Under de sorglösa uppsalaåren gjorde H sin i våra dagar alltmer uppmärksammade insats i den sv vitterheten. "Älskad och ärad av många vänner" tillhörde han ett muntert studentkotteri, som till sina medlemmar räknade bl a bröderna Wollimhaus (senare grevarna Gyllenborg och Leijonstedt) och Columbus. Denna s k h:ska krets hade tillgodogjort sig de nymodiga estetiska idealen från kontinenten, man kallade sig vid herdenamn och försökte i leverne och dikt rätta sig efter de höviska mönster som utbildats inom samtidens tyska herdeordnar. Herdinnor uppvaktades, och kärleksvisor skrevs. Understödda av Rudbeck iordningställde H och hans vänner en teaterscen på slottet, där de uppförde allehanda skådespel. H:s egen litterära produktion under dessa år var inte bara kvantitativt betydande. Hans ymniga pastorala kärlekslyrik förråder ett sensuellt temperament och präglas i lyckliga stunder av frisk omedelbarhet och behagfulla klanger; ännu vid 1670-talets mitt avsåg H att utge den av trycket i en samlad upplaga. Kostymerad till alamodisk herde, hemmastadd i den platonska erotikens ljuva lustgårdar, uppträder H också i prosaberättelsen Stratonice, fullbordad 1668. Den är en nyckelroman, vars hjältinna är den blott tolvåriga Margareta Bielke, vilken H lärt känna under en tids vistelse i Balticum hos den h:ska brödrakretsens beskyddare Bengt Horn. Inspirerad av d'Urfés Astrée och andra galanta romaner, är Stratonice en typisk företrädare för epokens förfinade och invecklade kärlekspsykologi. Som herden Celadon bedriver H enligt etikettens regler sin skenbart blyga kärlekshandel med den högättade flickan. Skrupelfri förställningskonst förenas i romanen med äkta känsla; studenten H kunde som uppvaktande pastoral kavaljer tillfredsställa sin sociala ambition och känna sig som ädlingars vederlike.

H:s tragedi Rosimunda, spelad 1665 på Uppsala slott inför den unge Karl XI, var däremot ett beställningsstycke utan personlig klangbotten. Det är ett skräckdrama i Senecas efterföljd, med ämne ur longobardernas bloddrypande historia. H har bara bearbetat en pjäs av holländaren Zevecote och utökat den med burleska mellanscener ur det engelska komediantdramats repertoar; poetiska lärdomar hämtade han från Stiernhielms baletter.

Sedan H lämnat Uppsala, sinade så småningom hans vittra ådra. Efter en tids vistelse i Sthlm for han 1666 till Riga som husläkare hos generalguvernören Claes Tott; där verkade han också som garnisonsläkare bland de sv trupperna. Sommaren 1667 reste H med generalmajoren Jacob Staël von Holstein till de varma baden i Tyskland, varom han förtäljer i den första av sina bevarade resejournaler. H besökte Aachen och Spa, där han på Totts inrådan studerade brunns- och badterapin, konverserade med jesuiter och lärda läkare, gick på teatrar, blev i Aachen förälskad i en 18-årig sv nunna och träffade i Leiden tidens främsta medicinska auktoriteter. Återkommen till Riga medföljde han 1669 Tott som läkare på dennes ambassad till Polen. Ekonomiskt understödd av Tott, som oavbrutet gynnade honom, anträdde H s å sin stora medicinska studieresa, vilken kom att vara ända till våren 1674. Den blev avgörande för hans vetenskapliga framtid. H färdades först till London, där han umgicks med framstående engelska läkare och som andre svensk i ordningen 1669 invaldes i Royal Society. Nu lärde han sig även den nya tekniken att gravera i mezzotint (självporträtt 1670). Därefter fortsatte H till Frankrike. Vid ett kortvarigt besök i Angers förvärvade han med drsgrad på en avhandling om förstoppning av mjölksaftskärlen (1670). I Paris, där H vistades nästan tre år, upptogs han i inflytelserika vetenskapliga kretsar, varom han berättar i sin läsvärda självbiografi. Han övade sig på sjukhusen i anatomi och kirurgiska operationer, umgicks med den berömde anatomen Du Verney, besökte konferenser hos läkaren J B Denis och var närvarande vid möten i Bourdelots akademi i Hotel de Condé. Men främst bedrev han studier i kemin under den bekante Christopher Glaser vid Jardin du Roi och andra; han köpte ugnar och kolvar och inhämtade i grunden tidevarvets kemiska laborationsteknik, där fransmännen nu var de ledande. I Khvn, där H dröjde på hemvägen, förkovrade han sina kemiska kunskaper genom diskussioner med den danske läkaren O Borrichius.

Åter i Sverige slog sig H ner som praktiserande läkare i Sthlm. Han kom snart i ropet med ett stort och inkomstbringande klientel bland aristokratin och det högre borgerskapet, knöts med tiden till hovet som livmedicus och änkedrottningens läkare, adlades och blev slutligen arkiater (1696). Samtidigt kallad till preses i Collegium medicum blev H den främsta auktoriteten inom tidens sv medicinalväsen. Redan som assessor i kollegiet hade han tagit framsynta initiativ, bl a lade han fram förslag (1682) om inrättandet av ett barnsängshospital förenat med undervisning av barnmorskor i Sthlm. Som preses ledde H kring 1700 kollegiets upprörda kamp mot överståthållaren Kristofer Gyllenstierna, vars krav på medinflytande läkarna inte kunde tåla, drev dessutom en privat och animerad fejd med stadsläkaren O Winge. Jämte J M Ziervogel vårdade han Karl XI under dennes sista svåra sjukdom våren 1697 och förrättade med kollegan och två kirurger obduktion av liket, varöver en på tyska avfattad berättelse s å utgavs; H utförde även en färglagd teckning av de blottade viscera. Upptagen av andra krävande göromål började H, som knappast ägde administrativa talanger, med åren tröttna vid presidiet i Collegium medicum, som han 1712 lämnade.

Som ung framåtsträvande läkare i Sthlm kom H att befatta sig med det grasserande trolldomsraseriet. Hans roll i detta sammanhang har kanske överskattats. H trodde fast på "Satans fördjävlade tyranni" och barnaförandet som en realitet. Före honom hade G Rosenhane och M Brunnerus gått till övertygande angrepp mot trolldomskommissionernas framfart. Genom sitt berömda betänkande i okt 1676 kom dock H, som medicinsk expert i den för huvudstaden utsedda kommissorialrätten, att avgörande bidraga till att häxprocesserna upphörde. Vad han iakttagit vid rättegångarna och i de s k vakstugorna på Södermalm kom honom att tvivla på de avgivna bekännelsernas riktighet. Med läkarens empiriska skarpblick avslöjade H de anklagande barnen, främst flickorna, som "arglistiga" lögnare, uppskrämda och uppmuntrade av miljöns tryck och de vuxnas suggestiva berättelser, dessutom drivna av lust att väcka uppseende. Bakom de föregivna Blåkullafärderna fann H bara "ondska, skvaller och självsvåld"; ur sina anfäktelser och extaser vaknade barnen av några droppar ammoniak.

Sin mest betydande medicinska gärning utförde H som banbrytare för hydroterapin i Sverige. Hans utlandsresa 1667 hade haft studier av surbrunnar och badkurer som huvudsyfte; flera höga herrar ömmade för upptagandet av inhemska hälsokällor, varigenom de dyrbara resorna till kontinentens kurorter kunde inbesparas. Som skicklig kemist var H väl ägnad att lösa uppgiften. Han proberade förgäves flera källor, innan frih Gustaf Soop 1677 skickade honom vatten från en källa på sin egendom Medevi i Östergötland, vilket höll alla prov. I samarbete med Soop byggde H raskt upp Medevi till kurort, sommaren 1679 öppnades brunnen och patienter började strömma till. H hade dock hårt motstånd att övervinna. Han klagade bittert över avundsmän och konkurrenter, som snart menade sig finna en surbrunn "i var buska". Genom en skicklig och hänsynslös litterär kampanj besegrade han dock alla svårigheter, och Medevi blev snabbt på modet i förnäma kretsar; Hedvig Eleonora kom dit och Aurora v Königsmarck, ett ståndsmässigt nöjesliv blomstrade med utflykter och maskerader. Som den sv brunnskulturens skapare utverkade H, själv brunnsläkare de första säsongerna, ett k plakat 1681 med föreskrifter om skick och ordning vid Medevi. Kurerna, avsedda för alla slags åkommor, reglerade han efter mönster från utländska brunnsorter. Väsentligen byggde de på galensk sjukdomslära och urgamla sundhetsregler; utom flitigt drickande av det hälsobringande källvattnet ingick purgeringar, lagom motion, angenämt sällskap och en måttlig diet. Också den fattiga allmogen sökte sig till Medevi, där H tog hand om den; han kände, ehuru societetsläkare, sitt samhällsansvar.

I flera tryckta skrifter drev H sin propaganda för Medevi och redogjorde för sina behandlingsmetoder och de principer, på vilka de byggde. Redan 1679 kom Een kort berättelse om the nys upfunde suurbrunnar vid Medevij, året därpå följd av en utförligare, starkt polemisk berättelse, med redogörelse för den första säsongens lyckade kurer. Mera principiellt hållen är Den lilla vattuprofvåren (1683), där H går igenom de yttre kännetecknen på en god mineralbrunn, under förkastande av de nya källor som upptagits runt om i landet. Så sent som 1707 återkom han med en Kort anledning til hälsobrunnars och mineralvatns upletande, ställd till kungariket Norge, där inga nyttiga brunnskurer ännu kommit i gång. I sin uppfattning av källvattnets undergörande verkan var H beroende av Paracelsus, Helmont och den mystiska kemin. Rätt kunde saken förstås bara av en erfaren hermetiker och "filius artis", vattnets kraft låg i dess mineraliska beståndsdelar och en sällsam, fördold allmän syrlighet (acidum universale, Helmonts "gas", d v s kolsyra), vilken som ett himlens alster tillverkats i jordens innandömen. Med åren fann H den även i andra sv mineralkällor. Han upptog Viksbergs surbrunn i Salem, gav Djurgårdsbrunn sin välsignelse och hjälpte 1701 Samuel Skragge ätt göra Sätra till en blomstrande brunnsort. H blev som expert inom vattenterapin känd också utanför Sveriges gränser; en av hans brunnsskrifter utgavs på tyska, och hans virtuosa analysteknik gjordes genom hans lärjunge Gmelin bekant i Tyskland.

H:s skicklighet som vår ende grundligt skolade kemist togs snart i anspråk av statsmakten; särskilt bergverken behövde hans tjänster. Ett kemiskt laboratorium hade länge funnits på bergskollegiets stat, drivet av inkallade tyskar, men upphört vid 1670-talets början. H, redan 1675 kallad till eo assessor i kollegiet, arbetade 1680—82 jämte arkiater Durietz och två andra läkare i ett välutrustat privat laboratorium vid Hoparegränd, bl a inom den mineraliska kemien. Under en resa till Tyskland 1682 studerade han gruvor och smältverk vid Harz och annorstädes, befäste sina lärdomar i surbrunnsvetenskapen och diskuterade aktuella problem med läkare och kemister. Krafter var nu i rörelse för att inrätta ett statligt kemiskt laboratorium med H som ledare; saken drevs särskilt av Sten Bielke och Klas Fleming. H uppsatte ett memorial, och i okt 1683 utfärdades K M:ts brev om Laboratorium chymicum. Det skulle bekostas av konungens handkassa men inordnades redan året därpå under bergskollegium, där H blivit ord assessor. H, som vid sin sida hade en laborant, arbetade först i sitt privata laboratorium men flyttade 1686 till nya rymliga lokaler vid dåv Norrmalmstorg. Åtta år senare inköptes det s k Gripenhielmska huset på Kungsholmen (på nuv Serafimerlasarettets tomt) och iordningställdes till laboratorium för H med flera salar, förrådsrum, apotek, medicinalträdgård och konstgjorda mineralbad; få europeiska kemister torde nu ha arbetat under så gynnsamma villkor. Under åren tjänstgjorde många laboranter under H, de flesta utlänningar (bland dem den skicklige tysken J G Gmelin) men också svenskar som läkarna Nils Wallerius och Herman Grim.

H hade att verkställa ett omfattande program som laboratoriets ledare. Han fabricerade läkemedel i närmast industriell skala för den sv härens behov, tillverkade gratis mediciner för huvudstadens fattiga och komponerade tinkturer och andra starka arkanmedikament i Paracelsus anda, gärna ur sv örter och trädslag. Tillsammans med Gustaf Lohrman erhöll han 1692 privilegium på försäljning av sina hemliga läkemedel. Länge vittnade på apoteken det s k Hjärnes testamente (elixir amarum Hjärneri) om hans anseende inom farmacin. Men statsmakten väntade av H även nyttiga påfund av annat slag. Han experimenterade i den kemiska teknologin och framställde en fernissa eller balsam, som skulle bevara trä för röta. 1718 utgav han en reklambroschyr om denna "xylobalsamus artificialis", vilken skyddades av k privilegium och senare skulle väcka uppseende i VA. I en skrift om vedsparande (1696) visade H, hur skogsödandet genom mer ekonomiska ugnstyper kunde förekommas. Som ämbetsman i bergskollegium hade han ständigt bergsbrukets bästa för ögonen. Han undersökte halten av ädelmetaller i koppar och järn. 1685 reste han på egen bekostnad till Härjedalen och Jämtland för att besiktiga mineralstreck och fortsatte till det norska kopparverket i Röros. Följande år medföljde han presidenten Fabian Wrede på den viktiga kommissionen till Stora Kopparberget. Till Karl XI dedicerade H sin lilla Berghlychta (1687, bevarad i många avskrifter, utg först 1909), en kort handledning i gruvbrytningsmetoder och smältkonster.

Som bergskollegiets metallurgiske expert tog H ingående befattning med de projekt till förbättring av smältprocessen vid Falu gruva, som på 1680- och 90-talen framfördes av inkomna främlingar. Han deltog 1685— 86 i italienarens Levantos provsmältningar, som gick ut på att snabbare och med mindre kostnad draga ut malmens koppar. När tyskarna Heldberg och Schumeier 1688—90 mot löfte om väldiga belöningar arbetade med att förvandla Falumalmens järn till koppar, skickades H 1689 till Tyskland för att närmare utspana deras hemligheter. I Helfte vid Eisleben uppsökte han processens upphovsman, översten A F von Pfuhl, erhöll önskad upplysning och började efter hemkomsten provsmälta i sitt laboratorium. I H:s laboratorium försökte också paret Clari och Neithardt 1694 förvandla järn till koppar, livligt uppmuntrade av H, som sedan följde dem till Kopparberget. Han betvivlade som god alkemist aldrig möjligheten av metallernas förvandling och uppträdde därför som de vandrande projektmakarnas riddare.

Med tiden kom H alltmer att ägna sig åt den rena, vetenskapliga kemin. Att i laboratoriet utrannsaka naturtingens sammansättning, deras "anatomi", fyllde honom med den högsta glädje. H var en mästerlig analytiker, som med precipitationer och reaktioner undersökte otaliga substanser ur djur-, växt- och mineralrikena på våta vägen; två av hans laborationsjournaler (från ca 1700) har bevarats. Som den förste svensken gjorde H självständiga insatser i kemins historia. Han framställde och karakteriserade myrsyran och tog upp den omstridda frågan om metallernas viktökning vid kalcination; i strid med tidigare åskådning hävdade han, att ökningen berodde på att metallen upptog materiella partiklar ur bränslet.

H välvde tidigt planer på en fortlöpande . publicering av sina kemiska forskningsresultat. Dessutom ville han i en inledande allmän naturlära, Physica generalis, ge den naturfilosofiska bakgrunden till sina försök och i en särskild Physica specialis behandla de enskilda naturtingens sammansättning. Det ambitiösa programmet kom bara delvis att förverkligas. H:s stora naturlära, åtminstone 1702 nästan avslutad, föreligger dock i så gott som fullbordat manuskript. Utdrag ur den publicerades, jämte annat material, i de båda litterära arbeten som H under sin livstid utgav i sthlms-laboratoriets namn: den lilla sv Actorum Laboratorii Stockholmensis parasceve (1706) och den latinska, av hans amanuens J C Heine översatta Acta et tentamina chymica (1, 1712, tillägnad Royal Society). H:s kemiska specialundersökningar blev tillgängliga först långt efter hans död, då J G Wallerius med kommentarer publicerade åtta smärre avhandlingar som en andra del av Acta et tentamina (1753); något inflytande på den europeiska kemins utveckling utövade H därför aldrig. Hans allmänna naturlära präglas av storartad ambition. Den visar honom som en originell och självständig anhängare av den hermetisk-platonska naturfilosofi, som i Paracelsus hade sitt största namn; H var i själva verket vår främste paracelsist. Från solen flödade enligt H elden eller det himmelska ljuset ner för att på jorden i olika kombinationer med elementen alstra de tre kemiska principerna salt, svavel och kvicksilver. I elden-ljuset såg han något "liksom gudomligt", vilket som en ande genomträngde de skapade tingen och gav dem deras krafter; en liknande ljusmetafysik hade hos oss tidigare utvecklats av Stiernhielm. H:s kemiska teori, inspirerad främst av Sylvius och Tachenius, hade sin tyngdpunkt i principen "salt", vilken ansågs omfatta såväl syror som alkalier. Stor energi ägnade han åt att vederlägga Helmonts och Boyles skeptiska kemi, enligt vilken de paracelsiska principerna bildades artificiellt, genom eldens verkan; H menade sig experimentellt ha bevisat, att de från början fanns i de undersökta kropparna.

H fick tillfälle att försvara sin mästare Paracelsus i den bekanta striden med M G von Block. När H i ett entusiastiskt "Intygande" försäkrat, att den dödsdömde generalen O A von Paykull verkligen kunde göra guld och därvid åberopat den s k Paracelsus profetia, gick Block till angrepp och avslöjade i sina Anmärkningar över tidens falska profeter Paracelsus som drinkare och charlatan. Våldsamt upprörd tog H till orda i ett preliminärt försvarstal, Defensionis Paracelsicae prodromus (1709), och bemötte i punkt efter punkt Blocks anklagelser; Pythagoras, Platon och Paracelsus var de yppersta av filosofer, magin och kabbalan gömde på djupa hemligheter.

Banbrytande insatser gjorde H inom ännu en vetenskap: geologin. Han drog upp riktlinjerna till en fullständig inventering av det sv rikets naturtillgångar och utsände 1694 till våra civila och kyrkliga myndigheter första delen av ett frågeformulär om märkvärdigheter rörande mineralriket. De inkomna svaren, ställda till bergskollegium, ämnade han utge i bearbetat skick. Bara två partier eller "flockar" utkom (Den korta anledningen, til åthskillige malm och bergarters ... efterspörjande och angifvande, besvarad och förklarad, 1—2, 1702, 1706). De framstår som H:s intressantaste vetenskapliga prestation. I långa och lärda utredningar till de meddelade svaren diskuterar han den dåtida geologins mest brännande frågor. Visserligen är han i sin tolkning av jordens tillkomst fromt bibeltrogen och i andra stycken beroende av tidens moderna geologiska auktoriteter som Varenius, Kircher och Becher. Med dem tänker han sig jordklotets inre fyllt av vatten-och eldkaviteter och genomdraget av ett kanalsystem, som jämte nederbörden förklarar uppkomsten av källor och floder. Men hans beskrivning av jordens historia efter syndafloden visar självständigare drag. H påvisar, åberopande Ovidius, att jordytan ständigt förändrats och förvandlats av vind, vatten och uppslamningar; land har bytts i hav och hav i land, berg vittrat ner och höjder uppstått. Hans flyktigt framkastade bevis (snäckskal på land, uppgrundningen) för att Östersjön förut stått högre, blev utgångspunkt för den ryktbara striden om den sk vattuminskningen på 1700-talet. I sin grundsyn på de geologiska förändringarna förefaller H märkvärdigt modern; med större konsekvens än kanske någon i samtiden förespråkade han en dynamisk och aktualistisk uppfattning. Dessutom framlade han i sina "flockar" originella och avancerade synpunkter på vegetationens sammansättning och historia. H visar sig här som pionjär för ekologiska och växtsociologiska frågeställningar. Han undersökte myrjordens kemiska beskaffenhet och menade, att valet av växtplats bestäms av kemisk- ekologiska faktorer, och han studerade och beskrev ingående processen vid sjöars igenväxning.

H verkade på gränsen mellan två tidevarv. Han var den sv kemins portalgestalt och med sitt laboratorium grundläggare av vår lysande kemiska forskartradition. Den cartesianska och experimentella naturlära han inhämtat i sin ungdom miste aldrig sitt grepp om honom; som geolog och fältforskare var han skarpögd empiriker. I sin strävan att utforska landets naturrikedomar och ställa sin vetenskap i nyttans tjänst förebådade han frihetstidens ekonomiska reformiver. Men samtidigt var han särpräglad och ålderdomlig, djupt förankrad i alkemins och den mystiska naturfilosofins upplevelse av universum som ett besjälat helt, där allt var harmoni och dolda sammanhang. Denna dubbelhet förlänade hans verk en förvirrande tvetydighet, som minskade dess inflytande på samtid och eftervärld.

Under H:s ålderdom på 1710-talet började hans arbetskraft mattas. Ännu vid decenniets mitt kastade han sig dock in i den häftiga kampen med Jesper Swedberg om sv språkets rätta stavning. H, gammalmodig också här, ville i reaktionärt nit bevara den gamla goda ortografin; redan tidigare hade han på kanslikollegiets uppdrag utarbetat stavningsregler för tryckningen av bibel och psalmbok. När Swedberg i Schibboleth förkunnade den "nagelnya, tokota skrivarten", svarade H förbittrad med ett försvar för de fäderneärvda skrivvanorna (Ortographia Svecana, 1716 eller 1717). Striden fortsatte, men censor librorum ingrep, och H kunde aldrig publicera den nya skrift han förberett mot Swedberg. Han hade nu mest upphört att verka i Collegium medicum och det kemiska laboratoriet, som snart började förfalla. Sin uppbyggelse sökte han alltmer i religionen. H var en av våra första pietister, redan c:a 1690 i förbindelse med Spener, som han träffat i Tyskland. Han läste dennes och Franckes skrifter och umgicks i Sthlm på äldre dagar med pietisterna Brodin och Wolker samt bevistade konventiklar; hans pietistiska övertygelse togs i arv av hans barn. Från åren 1712—20 föreligger dagböcker på latin av H:s hand, men deras närmast oläsliga handstil har ännu inte kunnat dechiffreras. H, alltid livligt engagerad i allmänna samhällsfrågor, hade nu slagit sig på politiken. Han hörde till enväldets vedersakare och uppges efter Karl XII:s död ha medverkat vid revisionen av den nya regeringsformen. När han 1720 gammal och trött lämnade sina ämbeten, hedrades han med landshövdings titel.

H beskrivs som tämligen liten till växten med "något insänkte, men kvicka ögon". Hans natur präglades av rastlös vitalitet, avsevärt egensinne och ett hett temperament. I sina tre äktenskap hade han inalles tjugosex barn. Med åren blev han en förmögen man, med ett bibliotek om 3 500 volymer, dyrbart mineralkabinett och en vacker tavelsamling. Han ligger jämte sina hustrur begravd i Bromma kyrka.

Författare

Sten Lindroth

Arkivuppgifter

H :s mycket omfattande skriftliga kvarlåtenskap förvaras i UUB, dit den kom 1805 med sonen Erland Fredrik H:s papper. Den innehåller anteckningar, koncept o utskrifter i medicin, kemi, allmän naturlära, bergskunskap m m, sjuk- o laborationsjournaler, resejournaler o diarier etc. Huvudparten ingår i D-serien (där även ms till Stratonice, D 701, str dikter o H:s lat dagböcker 1712—20, D 7— 10), enstaka dikter annorstädes, så i Palmsk o V 21, H:s resa till Härjedalen etc 1685 i S 29 o till Tyskland 1689 i X 364; journal över tyska resan 1682 i Vetenskapsakad:s arkiv, Leningrad (fotok UUB, D 11 a), H:s otr tankar om rättstavningen i R 613, observ om sv psalmboken i T 164, förteckn:ar över hans bibi i U 307. H :s ink brev tycks numera vara förkomna. Gjörwell har publicerat en del av dem (bl a brev från E Odelstierna, O Hermelin o uti lärde) i Det sw biblioteket, 1—3 (1757—59). H:s Berghlychta, Intygande rör Paykull o Curriculum vitae i talrika avskrifter i UUB o annorst (orig-ms till berglyktan KB, X 606, bästa ms till självbiografien UUB, X 268). — Ms till Rosimunda i Skoklostersaml, H :s relationer om Laboratorium chymicum i Handl :ar rör bergverken 52, en laborationsjournal i bergskoll arkiv, allt i RA. Utkast ang ortografi o språklära hos SAOB :s red, Lund. 22 recept av H i D Tilas, Hiärne ättens minne, ms i De la Gardieska saml, LUB. — Str brev från H i UUB, KB, VA, LSB (11 till E Benzelius d y, fotok i UUB, G 19) o RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Klagh- och tröst-skrifft öfver . . . s. Robert Kinninmondts then ungas ... hädanfärd... Sthlm 1661. (8) s. (Tills med T Hiärne.) — Dödsens af ritning, ofver den ehreborne och vällärde nu mera hoos Gudh salighe, hr. Paulum Repplerum. Upsala [1664]. Fol. (4) s. [Faksimiluppl:] Utg av G Stubbe. Sthlm 1916. Fol. (6) s. — Ärtis medicinalis, parvae exercitatio 3. Breviarium medicinse physiologicae absolvens. [Akad avh 1665, preses P Hoffwenius.] Upsaliae [1664]. S 33—54. — Disputatio medica inauguralis de obstructione lacteorum vasorum et glan-dularum mesenterii. . . [Akad avh, Ångers.] Andegavi 1670. 4:o. 34 s, 4 pl. ¦— Een kort berättelse om the nys upfundne suurbrunnar vid Medevij uthi Östergöthland. Huru the bäst skole brukas, och på hvad sätt i medier tijdh diaeten anställes. Them til underrättelse, som ther aff sigh villia betiäna. I största hast sammanfattat. Sthlm 1679. (9), 122 s. Nyligen aff autoren sielff förbättrat och öfver-sedt. Andra gången uplagt och tryckt. Linkiöping 1679. (9), 111 s. — Een uthförlig berättelse om the nyys opfundne suurbrunnar vidh Medevij uthi Östergöthland, huru . . . och huru man åtskillige tillfällen som brunngästerna undertijden vederfaras, kan bäst förekomma ; therjämpte några nödvändige frågor och ytterst några förledne åhrs curer optekna-de. Sthlm 1680. (8), 197 s. — Den lilla vattuprofvaren, hvarigenom de rätta ock hälsosamma suurbrunnar ifrån de falska eller gemene jernvatn som här och (ock) där i vårt k. fädernesland finnas, igenkänes och åthskil-lies... Sthlm 1683. (8), 92 s. [2 olika tryck av titelark o s 1—80.] — En kort anledning till åthskillige malm- och bergarters, mineraliers, växters och jordeslags, sampt flere sällsamme tings effterspöriande och angifvande, effter Kongl. may:tz allernådigste behag stält till alla uti rijket, som kunna hafva lust at låta i dagzliuset komma, hvad som i hvar och en ort kan finnas. Anno 1694. Sthlm [1694]. (31) s. [Föret.] Uppl Sthlm [s å]: Kurtze Anleitung wie man unterschiedliche Ertz- und Berg-Arten, Mineralien, Gewächse, und Erd-sorten, nebst mehrern seltsamen Dingen er-forschen und angeben könne . . . (37) s. [Föret.] Een kort anledning till åtskillige ... 4: o. (24) s. Ny mkt felaktig uppl i F E Briick-mann, Magnalia Dei in locis subterraneis, oder Unterirdischer Schatz-Kammer, Suppl 1, Wolffenbuttel 1734, fol, s 45—64. — Kort memorial. [Rubr.] [Sthlm] u å. (4) s. [Anon, påminnelse om föreg.] — En lijten oeconomisk skrifft om vedhsparande, huru man i desse knappa tijder med veden som efter handen begynner at tryta, bätter omgås skall, och till värmande använda med bättre nytta och sparsamhet, dem oförmögnom till tröst och lindring. Sthlm 1696. (8), 53, (18) s. [Dedik sign.] — Grundelig underrättelse huru mine-ralvatnet vid Medevij uthi Östergöthland, bäst skal brukas, och på hvad sätt diseten skal hållas, hvar efter ock de, som sig af de andra brunnar i Sverige betjäna, kunna (med behörig limitation) sig ställa och rätta. Sthlm 1702. 60 s. [Föret sign.] [Ny uppl] 1708. . . . nu å nyo uplagd. Nyköping 1760. 48 s. [Föret.] — Den korta anledningen, til åthskillige malm och bergarters, mineraliers och jordeslags etc. efterspörjande och angifvande, besvarad och förklarad, jämte deras natur, födelse och i jorden tilverckande, samt uplösning och ana-tomie, i giörligaste måtto beskrifven. Anno 1702. [Flock 1—2.] Första flocken om vatn. [Inre tit.] Sthlm [1702]. 4:o. (8), 132 s, 2 pl. [Dedik.] Den besvarade och förklarade anledningens andra flock, om jorden och landskap i gemeen. Sthlm 1706. 4:o. (4) s, s 133 —416, 3 pl. [Anon.] — Memorabilia non-nulla lacus Vetteri, auctore Urbano Hearne (Philosophical transactions, vol 24, 1704—05, London 1706, s 1938—1946). Omtr med parallell sv text: öfvers från latinet af C Stubbe. Sthlm 1916. 4:o. 25 s, 1 pl. — Ac-torum Laboratorii Stockholmensis parasceve. Eller Förberedelse til de undersökningar, som uthi Kongl. laboratorio äro genomgångne samt underrättelse om de förnämbste grundstycken uthi chymien. Sthlm 1706. 4 :o. 60 s, 1 kopparst. [Anon; jfr nedan 1712.] ¦— Kort anledning til hälsobrunnars och mineral-vatns upletande, bepröfvande och brukande; efter gifna låfven, til det högt-berömmelige konungarikets i Norrige loflige inbyggiare, stäldt af U. H. Sthlm 1707. (12), 58 s. [Dedik.] Uppl Sthlm [s å]: Brevis manuductio ad fon-tes medicatos aquasque minerales solerter in-vestigandas, rité probandas, & exacté adpli-candas adhibendasque . . . (12), 72 s. Kurtze Anleitung, wie man Gsund- oder Heyl-Brun-nen und Mineral-Wasser auffsuchen, prüffen, und gebrauchen kan. . . (10), 69 s. ... nu å nyo uplagd. Nyköping 1760. (7), 49 s. — Berättelse til den gunstige läsaren. [Rubr.] U o o å. [Om föreg, latinska uppl.] — De-fensionis Paracelsicae prodromus. eller. Kort föremäle af then uthförligare försvars skrift för den stora philosophus Theutonicus Theo-phrastus Paracelsus, som nyligen medelst en hård beskyllning, uthan någon orsak är vorden antastad. Sthlm 1709. 4:o. 18 s. — Acta et tentamina chymica in Regio laboratorio Stockholmiensi, elaborata et demonstrata, in decades redacta atque divisa una cum pras-missa parasceve sen praevia manuductione ad experimenta rite perficienda. [2 olika dedikationsark, till Royal society resp Karl XII, med tit:] Actorum chymicorum Holmiensium parasceve, id est praeparatio ad tentamina, in Regio laboratorio Holmiensi peracta, ut et compendiosa manuductio ad elementa et prin-cipia chymica rite investiganda. Holmiae 1712. 4:o. (14), 204 s, 3 pl, 1 portr. [2. resp 1.] uppl: . . . cum annotationibus Joh. Gotschalk Wallerii. T 1—2. Sthlm 1753. 1. Actorum chemicorum Holmiensium tomus primus. Hoc est, parasceve sive praeparatio . . . XVIII, 283 s, 3 pl. 2. Tentaminum chemicorum in reg. Laboratorio Holmiensi peractorum, tomus se-cundus. Nunc primum in lucem editorum . . . XI, 194, (10) s. — Orthographia Svecana, eller den retta svenska bookstafveringen stelt i ett samtal emellan Neophilum och Eusta-thium. [Rubr.] [Sthlm 1716?] 4:o. 152 s. [Anon; titelbl saknas.] — Xylobalsamus arti-ficialis eller träbalsam för en rum tidh sedan opfunnen: hvarigenom allehanda träverke, därjemte mång annor ting för rutenhet och förderfvelse kunna förvaras. Sthlm 1718. (29) s. Uppl med parallell latinsk övers o dubbel tit: Xylobalsamum artificiale eller . . . därjemte maung. . . ante multos retro annos no-viter inventum. Amstelaedami 1719. (8) s, 14 uppslag. Tysk uppl: Xylobalsamus oder Holz-Balsam... Sthlm 1720. (23) s. [Privileg.] — Chymiska försök med allhanda jordmohner, som til sades- och trägårdsland tienlige äro [oavsl, ur H:s manuskr enl text] (And. Celsii Almanach på . . . 1736. Uträknad til Stockholms meridian. Sthlm [1735]; d:o 1737..., [1736]). — Utdrag utur . . . Actis Laborato-rii chymiici tentam. 6. om hedegräset, til Kongl. vetenskaps academien ingifvit (VAH, vol 5, 1744, Sthlm, s 170—180). — Intygande, at sachsiska general lieutenanten Otto Arnold Paykull värkeligen varit en adeptus, eller kunnat gjöra guld, upsatt a. 1707 in mense Februario (Det svenska biblioteket, utg af G C Gjörwell, d 1, Sthlm 1757, 4:o, s 220— 237). — Förslag om et barnsängs hospitals inrättande til barnmorskors undervisning, dat. d. 15 apr. a. 1682 (Den svenska Mercurius, [årg 2,] 1756—1757, Sthlm, s 433—440). — En kort beskrifning af min resa från Stockholm, genom Upland, Gestricke- och Hel-singeland, til Herjedaien, Norige och Jemt-land, dädan til Medelpad och Ångermanland . . . Anno 1685 (Nya svenska biblioteket, utg af G G Gjörwell, bd 1, d 2, Sthlm 1762, s 233—259, 267—276; omtr i Jämten, Föreningen Jämtslöjds årsbok, årg 11, 1917, Östersund, s 106—123, även sep, 1918, 18 s: U H:s resa i Jämtland och Härjedalen år 1685). — Geladon och Stratonice / Smärre dikter / Rosimunda (Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare . . . Utg af P. Han-selli, d 3, Upsala 1856, s 21—77; även sep: Rosimunda, tragoedia i fem handlingar. . ., 97 s). —En ganska liten berglykta förmedelst hvilken man sig uti den mörka bergverks-handtering själf leda och lysa kan, författad ... år 1687, utg af C Sahlin (Blad för bergs-handteringens vänner, bd 12, Örebro 1907—-09, s 421—461; även sep, 1909, 41 s). — Rosimunda [utg av H Schuck] (Sveriges na-tional-litteratur 1500—1900, 2. Svensk renässanslitteratur, Sthlm 1912, s 139—225; [ny uppl:] ... 1500—1920 . . ., Sthlm (tr Leipzig) 1921, s 125—201). — Själfbiografi (Äldre svenska biografier, Uppsala [1915—17], s 137—179 [= 5, 1916, utg som UUÅ 1916, Program, 4: 2]). ¦—¦ Stratonice, utg av M v Plåten. Sthlm ... 1952. 93 s, 2 pl. (Svenska litteratursällskapets klassikerutgåvor.) 2. uppl 1964. — Rosimunda, tragoedia uppförd på Uppsala slott den 15 augusti 1665. Med förklaringar utg av E Wessén. Sthlm 1959. 127 s. (Svenska texter utg av G Freden, T Johannisson, C I Ståhle, E Wessén [:5].) — Brev från H till: Gustaf Cron-hielm 1701 (S Skragge, Kårt författning af några lyckelige curer. .'., Sthlm 1703; även omtr), Hans Clerck 1708 (J G Heyne, Den nys optagne Vårby hälso- och mineral-brunn .. ., Sthlm 1708), Carl XI 1689 (HSH, d 10, Sthlm 1822, s 115 f), Olof Hermelin 1707 (HT 1882, s 264—273, 355—360), Benkt Horn 1667 (SvD 9.3.1924), Thomas Hiärne 1661, jämte katalog över H:s tavelsaml (Lychnos 1936, s 209 ff), Royal Society 1671, på franska (ibid, 1940, s 313—317); dikter tr i nedan anf litt av Gastrén i SSLF, Hfors 1907, s 378—387, Strandberg, 1942, passim, och Johannesson, 1968, s 194—196, 200— 204.

Utgivit: De illustri Sveonum poetriå, Sophia Elisabetha Brenner, testimoniorum fasci-culus. Holmiae [1711?]. 4:o. (36) s. [Föret]

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, prot m m i Collegium medicums arkiv, ink brev o prot i Bergskoll :s arkiv, RA; L Robergs Collecta-nea, X 133, UUB; Övre borgrättens arkiv F II a: 1, f 194—223 (bouppt), SIA.

C Annerstedt, UU :s hist, 2: 1 (1908); P J Bergius, Inträdestal [i VA] om Sthlm för 200 år sedan (1758); Bergskoll; B v Beskow, Minne af... U H (SAH 29, 1857); J V Broberg, Om "Hjärnes testamente" (Hygiea 1880); F Böök, Romanens o prosaberättelsens hist i Sverige intill 1809 (1907); G Castrén, Några dikter från Stormaktstiden (SSLF 78, Förhandl:ar o uppsatser, 20, 1907); dens, Stormaktstidens diktn (1907); O Celsius d y, Vita Urbani Hierne (Acta literaria et scientiarum Sveciae, IV, 1742); V Djurberg, Ett k cancerfall (Hygiea 1922); dens, Läkaren Johan v Hoorn . . . (1942); R Ekholm, Ett par anteckn:ar rör U H (Saml 1923); G Eriksson, Botanikens hist i Sverige intill år 1800 (1969); C Fehrman, Karolinsk barock o klassicism (Ny ill sv litt:hist, 2, 1967); G Freden, H:s Rosimunda o komediantdramat (Saml 1939); T Frängsmyr, Geologi o ska-pelsetro. Föreställn:ar om jordens hist från Hiärne till Bergman (1969); B Gadelius, U H o häxprocesserna i Sthlm 1676 (Hygiea 1909); E Grip, U H (dens, Sv märkesmän, 2, 1919); J Götlind, Versen i U H :s Rosimunda (ANF 29, 1917); H Hernlund, Förslag o åtgärder till sv skriftspråkets reglerande 1691—1739 .. . (1883); O E A Ffjelt, Sv o finska medicinalverkets hist, 1—3 (1891—¦ 93); O T Hult o S Lindroth, Ett brev från M G Block till U H 1702 ... (Lychnos 1941); A G Högbom, Nivåförändringarna i Norden (VVSH, 21—22, 1920); dens, Naturbetraktelser i hist perspektiv (1932); K Johannesson, I polstjärnans tecken. Studier i sv barock (1968); H Kopp, Geschichte der Ghemie, 1—4 (1843—47); A Levertin, Om U H som balneolog (Nord med arkiv, N F 8, 1897); E Linderholm, Sven Rosén (1911); dens, De stora trolldomsprocessernas upplösning i Sverige (HT 1913); S Lindroth, Hiärne, Block o Paracelsus (Lychnos 1941); dens, U H o Laboratorium Chymicum (ibid 1946/ 47); dens, Gruvbrytn o kopparhantering vid Stora Kopparberget, 1—2 (1955); G Ljunggren, Sv dramat intill slutet af sjuttonde årh (1864); A G Nathorst, Sveriges geologi (1894); A Noreen, Vårt språk, 1 (1903— 07); G Näsström, Det gamla Medevi (1928); H Olsson, Kemiens hist i Sverige intill år 1800 (i korr); H Richter, Geografiens hist i Sverige intill år 1800 (1959); Sacklén; H Schiick, Bibliogr o litt:hist anteckn:ar (1896); O Strandberg, Ett par U H-bidrag (Lychnos 1936); dens, U H:s ungdom o diktn (1942); G Stubbe, U H som naturvetenskapsman o forskare (NT 1916); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); A H Uggla, De tidigaste förbindelserna mellan Royal Society o Sverige (Lychnos 1940); O Wieselgren, Bidr till känned om 1600-talsdramat i Sverige (1909); dens, An-teckmar om U H :s bibi (Saml 1910); dens, Teaterhist notiser ur U H :s resejournaler (Teaterhist årsskr 1912); N Zenzén, Från den tid, då vi skulle transmutera järn till koppar (MHoF 7, 1936); Ä Åkerström, U H:s resa till Tyskland o Holland 1667 (Lychnos 1937); dens, Vem var U H:s Fidelline? (Saml 1942); Omberg, 12, s 514.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Urban Hiärne, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13625, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13625
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Urban Hiärne, urn:sbl:13625, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-04-20.