Meriter

Fredrik I, f 28 april 1676 på slottet i Kassel, d 25 mars 1751 i Kungshuset, Sthlm. Föräldrar: lantgreve Karl av Hessen-Kassel o Maria Amelia av Kurland. Arvtagare till lantgrevskapet Hessen-Kassel i dec 1677, rektor vid univ i Rinteln 1685, chef för ett hessiskt infanterireg 1688, överste för Erbprintz Friedrich Dragonerregiment 26 april 1695, nederländsk generalmajor 1696, preussisk generallöjtn 2 mars 1702, hessen-kasselsk kavallerigeneral april 1704, nederländsk kavallerigeneral 22 juni 1706, preussisk ståth över hertigdömet Kleve 1707, överbefälhavare för de trupper, som sammandragits till den sv östersjökustens försvar 19/30 april 1715, generalissimus över den sv krigsmakten »till häst och fot» 16 sept s å, erhöll titeln kungl höghet 6 dec 1718 (bekräftad av ständerna 9 mars 1719), vald till sv konung 24 mars 1720, krönt i Sthlms storkyrka 3 maj s å, tillika lantgreve av Hessen-Kassel 23 mars 1730. – RoKKMO 1748 vid instiftandet av de sv riddarordnarna. Innehade även utl ordnar.

G 1) 31 maj 1700 i Berlin m sin kusin Louise Dorothea Sophia av Brandenburg, f 19 sept 1680 i Berlin, d 23 dec 1705 i Kassel, dtr till kurfursten av Brandenburg, från 1701 konung Fredrik I av Preussen o Elisabeth Henriette av Hessen-Kassel; 2) 24 mars 1715 i Kungshuset, Sthlm, m Ulrika Eleonora av Sverige, regerande sv drottning 6 dec 1718 (vald av ständerna 23 jan 1719)–24 mars 1720, f 23 jan 1688 på Sthlms slott, d 24 nov 1741 i Kungshuset, Sthlm, dtr till konung Karl XI av Sverige o Ulrika Eleonora av Danmark.

Biografi

F, som efter tvenne äldre bröders död blivit närmaste arvtagare till lantgrevskapet Hessen-Kassel från slutet av år 1677, växte upp till en verklig soldatprins, som tidstypiskt exercerade rekryter på borggården. Hans bokliga studier försummades dock inte. Han studerade teologi och latin, moderna språk, historia, statslära, geografi, matematik och naturvetenskap. Hans informator var den lärde teologen och historikern Flemmer v Hagen, vilken biträddes av olika facklärare. Hans guvernör blev en högt betrodd militär med naturvetenskapliga intressen, franskschweizaren Alexander Rolaz du Rosay, som främst och med tydlig framgång önskade ge arvprinsen en världsmannamässig uppfostran. Åtföljd av denne företog F vid fyllda sexton år den utrikesresa, som brukade avsluta studietiden för en ung man av börd. Åren 1692–95 besökte han flera länder, främst den protestantiska stormakten Nederländerna, ryktbar för sitt kulturella liv och sin krigskonst, vidare Schweiz, Savoyen och Italien. Det lantgrevliga huset hade gamla relationer till släkten Oranien och F uppehöll sig särskilt i Utrecht, i Haag och vid Wilhem III:s residens, Loo. Dessutom utgjorde visiter hos onklarna, kurfursten Fredrik av Brandenburg och konung Kristian V av Danmark, viktiga punkter i resplanen.

Vid återkomsten till Hessen-Kassel 1695 blev arvprinsen överste och chef för det hessiska Gräffendorfska dragonregementet, vilket därefter kom att bära hans namn. Sitt elddop erhöll han vid Namurs belägring s å under det pfalziska tronföljdskriget, då hans far lantgreve Karl ställt sig i den antifranska koalitionens led. Redan då visade F prov på sina militära egenskaper, och Wilhelm III, som var själen i motståndet mot Ludvig XIV:s expansionspolitik, utnämnde honom 1696 till generalmajor. Efter freden i Rijswijk 1697 återkallades han till Kassel.

Sommaren 1700 förmäldes F med sin kusin, markgrevinnan Louise Dorothea Sophia av Brandenburg. Hennes far, den praktälskande kurfursten Fredrik av Brandenburg, som följande år antog titeln konung av Preussen, firade tilldragelsen med ett ståtligt bröllop, och bruden erhöll av honom en ansenlig hemgift. Äktenskapet varade till 1705, då lantgrevinnan avled i kopporna. Även efter sin makas död fortsatte F att stå högt i gunst vid hovet i Berlin; i början av 1707 utsåg konungen honom till ståthållare över det tidigare självständiga hertigdömet Kleve vid Rhen.

I spanska tronföljdskriget (1701–14) gjorde F sin egentliga militära karriär. Lantgreve Karl ryckte med sina vuxna söner i fält och ställde förutom den obligatoriska truppkontingenten till Tyska riket åtskilliga hessiska regementen i de allierades sold mot Frankrike. Arvprins F hade fostrats i den hessiske generalen von Spiegels hårda skola, men den han själv kom att betrakta som sin egentliga lärare i krigskonsten var prins Eugéne av Savoyen. Våren 1701 gick rykten vid hovet i Sthlm, att F önskade deltaga i Karl XII:s fälttåg. Men när det sommaren s å började dra sig samman till en blodig uppgörelse i sydvästra Europa, begav han sig i stället till prins Eugéne, som i norra Italien gick till angrepp mot fransmännen. År 1702 trädde F i holländsk tjänst.

På krigsskådeplatsen i Nederländerna och Rhenlandet kämpade F under Marlboroughs överbefäl. Särskilt gjorde han sig känd för våldsamma rytterianfall. Under generalstormen på citadellet i Liège 1702 skall han först av alla ha trängt in i bräschen på muren med värjan i hand och mäktigt ha bidragit till att fästningen intogs. Gång på gång var F nära att få sätta livet till. I slaget vid Speyerbach 15 nov 1703 erhöll han ett par hugg i huvudet av en fransk husar och än värre tilltygad blev han följande år vid stormningen av Schellenbergs skansar vid övre Donau 2 juli, då en kula träffade honom i bröstet. Trots sin skottskada tog han dock med sina ryttare en beaktansvärd del i den stora uppgörelsen vid Höchstädt den 13 aug – en av spanska tronföljdskrigets blodigaste drabbningar.

Året 1705 kämpade F på den nederländska fronten och utmärkte sig särskilt vid genombrottet av de franska förskansningslinjerna vid Tirlemont. Under tiden började prins Eugène hårt ansättas i Italien av fransmännen under Vendôme. F lyckades utverka, att han utnämndes till nederländsk kavallerigeneral och att han blev överbefälhavare för den sommaren 1706 avtågande tyska hjälpkåren, i vilken en hessisk avdelning på 10 000 man bildade kärnan. Efter att ha övergått Alperna förlorade emellertid F bortåt tredjedelen av sin armé vid Castiglione, dit fransmännen detacherat övermäktiga styrkor. Slaget skaffade dock prins Eugéne andrum, och vid Turin vann denne en så glänsande seger över de franska trupperna, att de allierade inom kort kunde infalla i Sydfrankrike. Vid Toulon utförde sedan F 1707 en högt lovordad bedrift, då han med två hessiska dragonregementen jagade fienden på flykten. Sin mest betydande in- sats under kriget torde dock arvprinsen ha gjort i Flandern i slaget vid Malplaquet år 1709. Med ett kraftigt kavallerianfall stärkte han då på ett avgörande sätt de allierades hårt ansatta vänstra flygel. Under de sista krigsåren var han bl a verksam vid Mons, Douay, Béthune, Aire och Bouchain och förde tidvis befälet över Nederländernas samtliga trupper. Han gäckades dock i sin önskan att av republiken upphöjas till fältmarskalk.

Året 1709 hade i Ryssland Karl XII:s stora svenska armé gått sitt öde till mötes vid Poltava och Perevolotjna, medan i Frankrike Ludvig XIV:s motståndskraft syntes bruten och ivriga fredsförhandlingar inletts. I den situationen beslutade sig F och det lantgrevliga huset Hessen-Kassel för en djärv spekulation i svenskt förbund och eventuell tronföljd. Förutsättningar fanns för F att skapa sig en liknande position som den August II av Sachsen berett sig i Polen, Wilhelm III av Oranien i England, och efter hans död kurfurstehuset i Hannover var i färd med att där förskaffa sig. Karl XII:s äldre syster, Hedvig Sofia, hade avlidit föregående år, endast efterlämnande ett barn, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Ett giftermål mellan F och konungens enda kvarlevande syster, Ulrika Eleonora, kunde inge F grundade förhoppningar att i framtiden ernå den sv kungakronan.

Mycket tyder på att initiativtagaren till giftermålsplanen varit en svensk i hessisk och holländsk tjänst, general Conrad Ranck, som med den holländska regeringens goda rninne sändes till Sthlm, dit han anlände i febr 1710. Snart kom han i förbindelse med prinsessans förtrogna Emerentia v Düben (bd 11) och även med Ulrika Eleonora själv. Tydligt är att den nu tjugotvååriga prinsessan med välbehag upptagit F:s närmanden. Som avgörandet emellertid inte låg i hennes hand var hon angelägen, att frågan skulle behandlas försiktigt. Hon förmådde dock så småningom den gamla änkedrottningen Hedvig Eleonora att skriva till Karl XII i Turkiet om saken, samtidigt som hon själv i ett utförligt brev till brodern framlade sin situation. »Denne, som Hennes Maj:t Drottningen nämner, tyckes väl vara av det endaste hus, som kan sätta en uti fördelaktigare tillstånd», heter det i prinsessans brev 17 april 1711, »ty han har ett vackert land att råda över, när hans herr fader frånfaller, och han själv skall hava av alla gott rykte och är i anseende för dess i detta kriget förvärvade förfarenhet, jämväl har det namnet om sig, att han är nästan den endesta av alla Tyska herrar, som fört ett gott och dygdigt leverne med sin förra gemål; han har ock år för mig i åldern».

På grund av olika orsaker kom den hessiska giftermålsunderhandlingen att draga ut på tiden. Den blev klar först hösten 1714, då Karl anlänt till Stralsund. Där möttes de blivande svågrarna första gången 12 dec. Ett par veckor därefter seglade F ombord på den sv fregatten Phenix över till Sverige, där han den 31 dec 1714 steg i land i Karlshamn. I samband med att giftermålskontraktet stadfästes i Stralsund i mars 1715, avslöts där mellan Karl XII och lantgreve Karl ett fördrag, genom vilket Hessen-Kassel på vissa villkor skulle ställa trupper till Karl XII:s tjänst. Själv blev F högtidligt mottagen i Sthlm, där förlovningen eklaterades på prinsessans födelsedag 23 jan och bröllop sedan under enkla former firades i Kungshuset 24 mars. Vigselförrättare var ärkebiskopen, Mathias Steuchius.

Ända till de sista dagarna av 1715 höll sig Karl XII kvar i Stralsund. Under tiden föll ansvaret för Sthlms och den sv östersjökustens försvar på arvprins F. Efter förlusten av Finland hade faran för det egentliga Sverige blivit överhängande. Under 1714 hade generallöjtnanten Gustaf Adam Taube enligt uppdrag börjat organisera försvaret av östersjökusten och mot årets slut av Karl XII även förordnats till överståthållare i Sthlm. I och med att arvprins F 19/30 april 1715 av Karl XII erhöll kommandot över försvarsstyrkorna vid östersjökusten, ställdes Taube under F:s befäl. Samarbetet mellan arvprinsen och Taube, som redan tidigt varit verksam att befordra F:s giftermålsplaner, blev det bästa, och båda utvecklade stor energi, när det gällde att reda upp de besvärliga förhållandena vid försvarsverket. Därom vittnar för arvprinsens del den vidlyftiga korrespondens han förde både med konungen och olika myndigheter i Sverige. Den 16 sept 1715 uppdrog också Karl XII åt F att vara generalissimus över »Vår krigsmakt till häst och fot».

Kung Karls hårdnackade kvarblivande i Stralsund drog tsarens och andra fienders intresse söder ut året 1715, och något allvarligt försök till landstigning i Sverige gjordes ej. Sedan stadens situation till sist blivit ohållbar, lyckades dock konungen taga sig ut därifrån och över till Sverige, där han 13 dec steg i land på skånska kusten nära Trelleborg. Hur Karl XII:s öde i det allt mer sönderskjutna Stralsund skulle gestaltat sig, hade varit högst ovisst. Både F och Ulrika Eleonora hade gång på gång sökt förmå honom att bege sig över till Sverige, innan det blev för sent. Under intrycket av de oroande rapporterna från Rügen och Stralsund hade arvprinsen uppmanat sin fader att på ett eller annat sätt söka bispringa den inneslutne konungen. F påpekade även för lantgreven, att tronföljden i Sverige kunde bli mycket oviss, om Karl XII stupade eller blev tillfångatagen.

Redan under giftermålsförhandlingarna hade man från hessiskt håll varit angelägen om att få tronföljdsfrågan ordnad. Några alltför direkta framstötar hos Karl XII för att förmå honom att uttala sig för Ulrika Eleonora, hade man dock ej vågat sig på, eftersom han tycktes vilja lämna frågan öppen. Nu framhöll F för sin fader, att man, om konungen omkom, kunde räkna med att ständerna skulle vara för prinsessan, men att man däremot kunde befara, att holsteinarna satte sin lit till utländska makters hjälp. Ett rykte gick också, att om fienderna lyckades bemäktiga sig Karl XII, skulle de inte mer återge honom hans tron. De ämnade dela Sveriges östersjöprovinser mellan sig och insätta hertigen av Holstein som konung i Sverige mot att denne avträdde sitt hertigdöme till Danmark. Därför fordrade försiktigheten, att man i tid tog sina mått och steg för att hindra holsteinarnas stämplingar både inom och utom riket.

Det var i Stralsund, som den holsteinske administratorns främste rådgivare, baron Georg Heinrich von Görtz, infunnit sig hos Karl XII och börjat komma högt i gunst hos honom. Från och med febr 1715 vistades Görtz sedan hos konungen i egenskap av holstein-gottorpsk minister. Utan att vara sv undersåte eller avlägga ed till konungen ställdes han efter hand av denne praktiskt taget i spetsen för Sveriges både in- och utrikes angelägenheter. Den djärve och företagsamme främlingens åtgärder framkallade en växande opposition inom sv ämbetsmannakretsar. Också arvprins F och hans fader såg av naturliga skäl med växande oro Görtz' insteg och strävade efter förmåga att motverka honom och uttränga honom ur Karl XII:s ynnest.

Medan lantgreve Karl sökte öva inflytande över Sveriges utrikespolitik och även av Karl XII erhöll betydande diplomatiska uppdrag, hade F främst militära tjänster att erbjuda. Så snart arvprinsen erhållit underrättelse om att Karl XII stigit i land, skyndade han ned till honom i Ystad. Där diskuterades de planer på ett infall i Norge, som F sedan några månader tillbaka låtit en norsk överlöpare utarbeta. Själv hade han ursprungligen hoppats få ledningen av företaget. Denna förbehöll Karl XII nu åt sig själv och ryckte med generalissimus vid sin sida redan i slutet av febr 1716 in i Norge. Angreppet var baserat på överraskning. Norrmännen hade emellertid efter Karl XII:s ankomst från Stralsund varit på sin vakt och visade sig beredda. Kampanjen höll faktiskt omedelbart på att få ett brådstörtat slut, då de båda svågrarna, som sprängt fram i spetsen för en liten isolerad trupp, överrumplades vid Hölands prästgård. Med sönderhuggen kappa räddades Karl XII med knapp nöd från att bli tillfångatagen, medan arvprinsen blev illa tilltygad och i medtaget tillstånd måste föras åter till Sverige. Man hade endast nödtorftigt hunnit rusta sig till tåget mot Norge. Sedan Karl snabbt lyckats tränga in i Kristiania, blev därför hans ställning där snart ohållbar, varför han drog sig tillbaka till Torpum nära Fredrikshald. Sedan han förgäves sökt taga Fredrikstens fästning genom överraskning och sedan Tordenskiold förstört den sv flottan, som löpt in i Dynekilen med förnödenheter, tog konungen under sommaren sitt högkvarter nära Svinesund invid norska gränsen.

Arvprins F som ett par månader framåt låg svårt sjuk i sårfeber, rådde våren 1716 konungen att uppge det norska företaget och i stället ägna sig åt att vidtaga försvarsberedelser vid kusterna. Inte minst påpekade han den psykologiska verkan detta skulle ha i Sverige. När tsar Peter i början av juli infunnit sig i Danmark, ryska trupper börjat samla sig på Själland och starka danska, engelska och ryska eskadrar kryssade i Öresund och angränsande farvatten, blev hotet mot Skåne överhängande. Någorlunda återställd från sin sjukdom begav sig då F till den utsatta landsändan för att driva på försvarsanstalterna. Tsar Peter bestämde sig emellertid i början av sept att för detta år uppge planen på landstigning i Sverige; ett beslut som kom att leda till motsättningar mellan den nordiska ligans makter.

Erfarenheterna av kriget i Norge synes ha gjort F avogt stämd mot ett upprepat företag åt den sidan. I stället hade han hösten 1716 hos Karl XII förordat en uppgörelse med Danmark och en politik riktad mot Ryssland, som borde angripas i östersjöprovinserna. Med motvilja och ängslan såg både F och hans fader, hur Görtz däremot lyckades få förhandlingar med ryssarna till stånd ooh hur kung Karl beredde sig att på nytt rycka in i Norge. I den hessiska korrespondensen våren 1718 framställdes saken så, att företaget mot Norge tillråddes av Görtz, efter allt att döma endast för att störta konungen i fördärvet. Efter Karl XII:s död skulle så hertigen av Holstein med tsarens stöd förhjälpas till svenska tronen.

F hade våren 1718 efter förmåga sökt inverka på sin svåger och varnat honom för Görtz men inte vunnit gehör för sina synpunkter, I den hessiska kretsen överlade, man nu om vad situationen krävde. Till Ulrika Eleonora inlämnades i maj månad en promemoria om hur hon borde handla om något dödligt drabbade konungen — ett aktstycke som kommit att spela en uppmärksammad roll i diskussionen om Karl XII:s död. På hessiskt håll var man givetvis ivrig att lära känna innebörden av Görtz' underhandlingar i den åländska skärgården. Den man därvid främst litade till var Conrad Ranck, som i den hessiska kretsen alltid företrätt tanken på en uppgörelse med Ryssland och denne blev i sept 1718 mottagen i S:t Petersburg både av ryske vicekanslern och tsar Peter själv.

I slutet av okt ryckte Karl XII med den samlade huvudstyrkan in i Norge. F, som deltog i inmarschen, hade dock in i det sista sökt förmå svågern att avstå från det norska vinterfälttåget. Vid belägringen av Fredrikstens fästning 30 nov på aftonen stupade Karl XII. Åtskilliga har utpekats som medskyldiga i ett mord på konungen, inte minst har misstankar och anklagelser riktats mot F. Trots inträngande forskning har dock aldrig verkliga bevis kunnat framläggas för att han haft något att göra med den kula, som ändade Karl XII:s liv.

Skottet vid Fredrikshald gav signalen till en avgörande maktkamp. F handlade rådigt och snabbt. Hans sätt att handla visar både realistisk bedömning av läget och stor fördomsfrihet i fråga om medlen. Holsteinarna träffade han på den avgörande punkten genom att omedelbart låta sända ut en patrull att häkta Görtz, som man visste var på väg mot högkvarteret. Generaladjutanten Sicre skickades i sporrsträck att före alla andra hinna till Sthlm. Där hade han order att uppsöka arvprinsparets gamle anhängare överståthållaren Taube, som skulle befinnas vara en ovärderlig tillgång, när det gällde att hjälpa Ulrika Eleonora att bemästra situationen i huvudstaden.

Den holsteinska fraktionen fick man snabbt bukt med; Görtz' närmaste medhjälpare satt inom kort i häkte liksom han själv. Dragkampen kom att stå mellan arvprinsparet, som ville bevara så mycket av kungamakten som möjligt, och spetsarna av den civila ämbetsmannavärlden och militären, anhängare av en fri författning. Mot löftet att avstå från suveräniteten lyckades prinsessan så gott som omedelbart få rådet att erkänna henne som drottning. Mödosammare hade F det vid armén, där det ledande krigsbefälet krävde att enväldet skulle avskaffas och ständerna sammankallas, innan de ville erkänna Ulrika Eleonora. F måste spela på ett flertal strängar. Krigskassan tog han världserfaret hand om och lät utdela till de högre officerarna som en belöning för deras strapatser.

En sak blev F och generalitetet genast ense om: belägringen av Fredriksten skulle hävas och armén återföras till Sverige. För arvprinsens del var detta naturligt med tanke på hans ihärdiga opposition mot företaget; hans syn på det norska vinterfälttåget förefaller för övrigt i stor utsträckning ha delats av andra högre militärer. Reträtten kom emellertid att äga rum under upplösningstendenser. Frågorna kring regimförändringen drog i allt för hög grad uppmärksamheten till sig. En oklarhet i F:s egen ordergivning synes ha medverkat till den katastrof, som drabbade Armfelts kår i de jämtländska fjällen.

Efter skottet vid Fredrikshald trädde reaktionen mot de många krigsårens överansträngning öppet i dagen. Den nya regimens främsta strävan blev freden. Denna ansåg sig både F och kanslipresidenten Arvid Horn bäst kunna nå genom att orientera sig mot England-Hannover och västmakterna. Men trots den gemensamma målsättningen i stort gjorde sig rivalitet om ledningen gällande mellan F och rådet också utrikespolitiskt. I det inre var råd och ständer i färd med att bygga upp en fri författning. Hovet sökte efter förmåga hindra att kungamakten blev alltför kringskuren. F sökte gentemot rådsaristokratien anknytning både hos de ofrälse och den yngre adeln. Dock är hans personliga insatser i dessa sammanhang stundom svårgripbara.

Redan på 1719 års riksdag sträckte F ut handen efter kronan. För sig hade han utom åtskilliga karriärlystna personer främst den hängivna Ulrika Eleonora, mot sig de främsta ämbetsmannakretsarnas fruktan för en stark kungamakt och för att F skulle gynna sina hessiska landsmän. Försöket tillbakavisades därför med skärpa. På grund av hovets bearbetning och även av andra skäl slog emellertid stämningen om vid följande års ständersammanträde. Drottningen nedlade då sin krona, och F valdes 24 mars 1720 till Sveriges konung. Värdigheten hade emellertid ifråga om makten måst köpas med de betydande inskränkningar, som kodifierades i 1720 års regeringsform.

Utrikespolitiskt hade F med all energi arbetat för en uppgörelse med västmakterna. Det skedde under trycket av hotande rysk och dansk invasion och under viss motsättning till en fraktion av rådet med Gustaf Cronhielm i spetsen. Sedan Arvid Horn på grund av en konflikt med hovet nödgats lägga ned sina ämbeten, tjänstgjorde Cronhielm under några avgörande månader som kanslipresident och önskade helst överenskommelse med Ryssland utan att dock kunna prestera något bärande motförslag. Under engelsk och i viss mån fransk medverkan slöts fred med Hannover 1719 och med Preussen och Danmark 1720. Den engelska alliansen beredde emellertid både F och landet svåra besvikelser. Verkligt effektiv hjälp mot Ryssland erhöll Sverige inte, och de engelska flottor, som inlöpte i Östersjön, förhöll sig påfallande passiva. Det utmattade Sveriges försvarsanstalter förmådde inte hindra ryssarna från att hårt förhärja landets kuster; snart återstod ingen annan utväg än att på allvar underhandla med Ryssland om fred, som slöts i Nystad 1721 med stora territoriella förluster.

Både samtiden och den senaste historieforskningen har riktat skarpa anklagelser mot F för hans förhållanden vid fredsuppgörelsen. Därvidlag torde, man kunna konstatera, att han ifråga om försvaret sökt göra vad som under förhandenvarande omständigheter varit möjligt. Militärt gav han stundom prov på sin gamla bravur. Försvaret av Stäket mot ryssarna 1719 och Rutger Fuchs bekanta ingripande där synes t ex i hög grad varit F:s förtjänst. Som den bastante egoist han var, har han emellertid på ett för landet betänkligt sätt kopplat samman sina egna dynastipolitiska intressen med fredsförhandlingarna. F:s åtgärder behärskades nämligen i hög grad av hans strävan att utestänga hertigen av Holstein från tronföljden. Sedan den unge oerfarne hertigen under maktkampen efter Karl XII:s död helt blivit skjuten åt sidan, hade han inlåtit sig i underhandlingar med tsar Peter och våren 1721 under stora hedersbetygelser blivit mottagen i Ryssland. Även i Sverige började hertigens anhängare att röra på sig. Med alla till buds stående medel sökte F värja sig och taga hem spelet.

Efter fredssluten fann F tiden vara inne att på allvar bryta de fjättrar, som regeringsformen lagt på honom. Vid 1723 års riksdag vågade han ett försök, men det tillbakavisades med kraft av ständerna. Frihetsvännerna hade därvid förenat sig med den holsteinska gruppen, som hade fått oanad vind i seglen – ett resultat av den förbittring, som F:s tvetydiga förhandlingar med främmande makter och otvetydiga försök att utvidga kungamakten åstadkommit. Det var som om hela den pyrande olusten över freden i Nystad fått ett namn att koncentreras kring. Hertig Karl Fredrik tillerkändes vid riksdagen titeln kungl höghet och beviljades en betydande pension. Tsar Peter visade för sin del tecken på sin lust att vilja utnyttja situationen och blanda sig i Sveriges inre angelägenheter. Misstron mot F tog sig uttryck i bestämmelsen, att de hemliga ministerbreven från utlandet skulle ställas till kanslipresidenten och att en sekret kommission inrättades, där de hemligaste ärendena skulle behandlas. Endast i efterhand skulle kungen få del av »den kunskap, som nödig prövas».

För hertigen av Holstein och hans anhängare öppnades lysande perspektiv. Våren 1724 avslöts på rysk anmodan ett förbundsfördrag mellan Sverige och Ryssland på tolv år, i vilket de båda makterna i en hemlig artikel förklarade sig ämna genom »goda officier» söka utverka att Slesvig återlämnades till hertigen. Tsarens död nyåret 1725 tycktes endast stärka hertigens position. Till kejsarinna i Ryssland proklamerades tsar Peters änka, Katarina I, och i henne hade hertigen alltid haft sitt främsta stöd vid ryska hovet. I maj firades hans bröllop med tsarparets äldsta dotter, Anna.

Sommaren 1725 såg det ut som om Ryssland skulle bryta löst mot Danmark för att få den holsteinske hertigens krav på Slesvig tillfredsställda. England och Frankrike lyckades dock tillsvidare avvärja ett krig i Norden, Men spänningen fortsatte, i synnerhet som det i Europa drog ihop sig till en stor allmän kris. Spanien fick det året till stånd alliansen i Wien med kejsaren, och även Ryssland ingick i den för Europas fred farliga kombinationen. Å motsatta sidan bildade England och Frankrike hannoveranska alliansen. Denna sakernas utveckling räddade i själva verket F ur hans svårartade belägenhet. Med ängslan hade nämligen den engelska regeringen iakttagit Rysslands växande inflytande i Sverige och 1724 sänt sändebudet Stephen Poyntz till Sthlm för att söka besvärja stormen, och han följdes av en fransk minister året därpå. Därmed erhöll också Arvid Horn, som i samband med F:s tronbestigning 1720 åter blivit kanslipresident, ett fast ryggstöd. Hans strävan var nu som tidigare freden. Och han lyckades så småningom vinna gehör för sina synpunkter, lotsa bort den svenska politiken från samgåendet med Ryssland och ånyo anknyta till västmakterna. Reaktionen mot 1719 års politik lade sig, pendeln började åter svänga tillbaka.

Det gemensamma intresset förde F och Arvid Horn samman. Som de båda stridande partierna kom att väga ungefär jämnt i rådet, hade F tillfredsställelsen att bli tungan på vågen. Endast genom hans tvenne röster blev Sveriges biträde till den hannoveranska alliansen regeringens beslut. 1726–27 års riksdag bekräftade efter en häftig valstrid med stor majoritet det träffade beslutet. Ett par av holsteinamas främsta män avlägsnades också vid riksdagen ur rådet, genom en räfst, i vilken kungen personligen tog livlig del. Varnad av sitt tidigare misslyckande hade F – åtminstone för tillfället – uppgivit försöken att med bondeståndets hjälp utvidga sin makt. I stället fann han sig nu med god min i att ständerna och särskilt sekreta utskottet växte sig allt starkare, ja, genom sitt ständiga vädjande till dem befordrade han själv denna utveckling. Ständerna svarade för sin del med att visa honom stor hänsyn, betalade rentav nådigt hans inhemska skulder. Det öde, som samtidigt drabbade hertig Karl Fredrik, fullbordade det holsteinska partiets upplösning. I maj 1727 avled Katarina I, och redan på sommaren s å fann hertigen, illa sedd av de nya maktägarna, lämpligast vända åter till sitt land igen. F kunde åter andas ut.

Efter 1726–27 års riksdag kom för Sverige en period av lugn förkovran: för landet betydde det avspänning, för F avslappning. Den närmast följande tiden bär Arvid Horns signum, inte kungens. Stödd främst på rådet, högadeln och det högre prästerskapet styrde Horn med stor auktoritet. F lät sig i allmänhet nöja med de yttre fördelar hans krona skänkte honom. Efter sin faders död 1730 blev F lantgreve av Hessen-Kassel. Till ståthållare insatte han sin broder, Wilhelm. Det var en viljestark man, som dels direkt, dels genom det hessiska kansliet i Sthlm övade stort inflytande på F, och hessiska synpunkter kom ständigt att utgöra en faktor av vikt i dennes personliga politik.

F stod ganska främmande för det värdefullaste i sin samtid, den kulturella strävan, som gjorde frihetstiden till en kulturens storhetstid i vårt land. Själv ägnade han sig helst åt jakter och andra nöjen. Något dygdemönster hade han aldrig varit, men från och med 1730-talet kom hans passion för den sköna och älskvärda Hedvig Taube att bli en uppseendeväckande affär. Älskarinnan etablerades magnifikt i Kungshusets närmaste grannskap, hon födde honom två söner och två döttrar och förde spiran i ett intimt litet rokokohov. Man levde i de franska ludvigarnas tidevarv, vid de små tyska hoven spelade furstliga mätresser en framstående roll. Det var alltså endast gängse utländska seder F introducerade i Sthlm, Men i det ännu ganska karolinskt betonade Sverige väckte förhållandet på åtskilliga håll anstöt.

Under 1730-talets första år hade motsättningen mellan kungen och kanslipresidenten blivit allt påtagligare. Särskilt i befordringsfrågor hade F sökt göra sin vilja gällande. Det hade i sådant sammanhang kommit till en skarp konflikt mellan honom och rådsmajoriteten, då F till assessor i kommerskollegium utnämnt sin beryktade gunstling Erland Broman (bd 6). Riksrådet Karl Gyllenborg hade såväl i denna som andra frågor understött F. 1734 års riksdag skulle emellertid medföra en avgjord frontförändring. Polska tronföljdskriget, som utbröt efter August II:s död, och Frankrikes strävan att sätta Stanislas Lezczynsky på Polens tron hade väckt stark uppmärksamhet i vissa sv kretsar. F föreföll en tid att ryckas med av revanschstämningen mot Ryssland. Den Gyllenborgska gruppen kom vid riksdagen 1734 att bilda kärnan i det franskvänliga parti, ur vilket hattpartiet uppstod. Franska regeringens osäkra hållning i den polska frågan och dess angrepp på tyske kejsaren, med vilken Hessen slutit en förbundstraktat, gjorde dock F betänksam mot en svensk-fransk allians. Kungen och Arvid Horn återfann varandra på det utrikespolitiska planet, och F trädde under de närmast följande åren mer öppet än de flesta i bräschen för att hindra en svensk uppslutning på Frankrikes sida.

Utvecklingen i Europa gav dock det uppseglande. hattpartiet verkligt förlig vind. Efter polska tronföljdskrigets slut 1735 hade Ryssland och snart även kejsaren gått till angrepp mot Frankrikes gamla bundsförvant Turkiet. De ryska trupperna vann visserligen segrar men måste också notera blodiga förluster, medan kejsaren led svåra motgångar. Under sådana förhållanden steg i Sverige hoppet om att återtaga de till Ryssland förlorade provinserna. De krigslystna hattarna samlade sig vid riksdagen 1738–39 till ett avgörande angrepp mot Horns regering, som nu störtades. Med lock och pock hade det unga partiet sökt draga F över på sin sida; F:s förhållande till Hedvig Taube gav dem därvidlag goda vapen i händer, och »riksförargelsen» blev vid ständernas sammankomst föremål för uppmärksamhet från prästerskapets sida. Allt samverkade till att F fann sig föranlåten att anpassa sig efter den nya in- och utrikespolitiska situationen. Därtill kom att förhållandena i Tyska riket lämnat fältet fritt för en genomgripande omorientering av den hessiska utrikespolitiken.

F:s planer på att låta sitt arvland rätta sig efter Sveriges nya kurs fick en motståndare i den hessiske ståthållaren, som hade ett förmånligt engelskt subsidiefördrag i sikte. Då Turkiets fred i Belgrad sommaren 1739 tycktes omintetgöra hattarnas anfallsprojekt, accepterade F, om än med tvekan och till hattregeringens stora förbittring, det engelsk-hessiska fördraget. Konjunkturerna förändrades emellertid radikalt, då hösten 1740 både den habsburgske kejsaren och den ryska kejsarinnan avled. Under F:s medverkan genomdrev hattarna vid riksdagen 1740–41 krigsförklaring mot Ryssland. F:s önskan att gå i fält i spetsen för de svenska trupperna i Finland avböjdes dock. Sedan den av F starkt kritiserade generalen C E Lewenhaupt blivit häktad, erbjöd sig den gamle kungen i febr 1743 åter att bli överbefälhavare, vilket nu riksdagen i den svårartade situationen godtog. Man måste erkänna, att F gjorde vad på honom ankom att sätta krigsmakten i stridsdugligt skick. Under den hetsiga partikampen mellan hattar och mössor vädjade han nu som tidigare till enighet, gav överhuvud i det beträngda läget prov på några av sina bästa egenskaper. Sedan drottningen avlidit barnlös 1741, hade hattarna varit angelägna att skjuta tronföljdsfrågan i förgrunden. Med sitt utpräglade sinne för det praktiskt genomförbara framhöll F redan tidigt för sin broder ståthållaren de ringa utsikterna för en hessisk tronföljd och sin förståelse för att man i Sverige genom att erbjuda kronan åt kejsarinnan Elisabets släkting Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp sökte skaffa sig gynnsamma fredsvillkor. När de upproriska dalabönderna mot slutet av kriget tågade mot Sthlm, visade F sin vanliga oräddhet, red dem personligen till mötes och sökte tala förnuft med dem. Både under de spända dagarna i huvudstaden och sedan upproret kuvats sökte han gå fram med största mildhet mot bönderna.

Hedvig Taube, 1743 upphöjd till romersk riksgrevinna von Hessenstein, avled 1744. Därefter började F:s erotiska eskapader på nytt draga uppmärksamheten till sig. Sommaren 1745 knöt den nära sjuttioårige monarken en mera stadigvarande förbindelse med fröken Katarina Ebba Horn. Också hon upphöjdes till romersk riksgrevinna men erhöll ej något större inflytande över F och förhållandet upplöstes 1748 under kungens sjukdom.

Det torde huvudsakligen ha varit F:s åsikt, att såväl hans eget som Sveriges och Hessens intresse krävde ett närmande till England och Ryssland, vilket gjorde, att han under sina sista år återupplivade sina gamla förbindelser med mössorna. Detta medförde dock i sin tur, att han, trots all den vänlighet och generositet han visat mot det nya tronföljarparet, kom i utpräglat motsatsförhållande till detta, som alltmer lierat sig med hattarna; särskilt lät kronprinsessan F bli ett föremål för sina sarkasmer. Partikampen vid 1746–47 års riksdag gjorde F:s ställning ganska prekär. Han fruktade för att hattpartiet ville upphöja Adolf Fredrik på tronen i hans ställe och umgicks själv stundom med tankar på att abdikera. Hattarnas framgång ifråga om rådets komplettering underlättades dock av att F, på Erland Bromans inrådan, vid deras avgörande kupp förhöll sig passiv. Utrikespolitiskt motarbetade han däremot ihärdigt men förgäves fördragen med Preussen och Frankrike.

Våren 1748 drabbades F av upprepade slaganfall. Under sommarmånaderna förordnades därför tronföljaren och rådet att sköta regeringsärendena, men både den ömtåliga utrikespolitiska situationen och F:s egen önskan bidrog till att man på hösten lät konungen formellt återtaga regeringen. Den namnstämpel, som redan tidigare på F:s önskan tillverkats för att bespara honom besväret att teckna sitt namn på mindre viktiga handlingar, kom nu väl till pass, då han en tid framåt ej förmådde skriva sin namnteckning. Hälsotillståndet blev så småningom bättre, men efter ett par år tillstötte kallbrand. Den 25 mars 1751 halv nio på aftonen avled F nära sjuttiofem år gammal. Bisättningen ägde rum den 11 april och begravningen 27 sept i Riddarholmskyrkan, där han fick sin gravplats i Karolinska gravkoret vid sidan av Ulrika Eleonora och Karl XII.

Sporadiskt har F:s person blivit föremål för skönlitterär belysning. Upptakten ger Anna Maria Lenngren, som låter kungens smak för galanta äventyr skymta i några kända rader i »Portraiterne». Utförligare behandlas han av C J L Almquist i »Herrarna på Ekolsund» (1–3, 1847). Det är en F på äldre dagar som där skildras, utmärkt av ett dubbelbottnat skämtlynne av äkta Almquistmärke, halvt demonisk, halvt idyllisk, om än de godmodiga dragen överväger. Z Topelius framställer i »Fältskärns berättelser» (1853–67) »Jupiter» som en cynisk libertin och njuter av att låta honom bli dragen vid näsan genom den svartsjuka drottningens ingripande. Strindberg försöker sig i »Stråmannen» (Sv öden o äventyr, 3–4, 1890–91, avslutad först i 3 uppl 1904) på en historisk omvärdering. Kungen har författarens sympati. F:s goda intentioner bryts ned av omgivningen, inte minst genom äktenskapet med Ulrika Eleonora. I Brita v Horns »Kungens amour» framstår F som en godhjärtad natur men gripen av sin lidelse för Hedvig Taube, medan Alice Lyttkens i romanen »Himlabröd» (1953) låter sin hjältinna ge uttryck åt odelad avsky för den kunglige flickjägaren.

De som i den historiska litteraturen främst bidragit till att utforma bilden av F som en lättsinnig och av sin uppgift skäligen ointresserad regent, är A Fryxell och C G Malmström. Problemet om Karl XII:s död och om F eventuellt stått bakom ett lönnmord på sin svåger har medverkat till att fästa uppmärksamheten på andra drag i F:s psyke och politiska handlande. L Weibull har i mordfrågan effektfullt dragit samman indiciekedjan kring arvprinsen (Sc 1929); S Bolin m fl har instämt och strävat efter att bygga ut bevisningen. En vägande kritik av länkarna i bevisföringen har kommit från N Ahnlund m fl, inte minst har S Jägerskiöld framlagt källmaterial av värde för bedömningen. I fråga om F:s roll vid fredsuppgörelsen har Einar Carlsson framställt honom som den durkdrivne intrigören, som för egen vinning offrade Sveriges intressen, medan J Rosén bedömer F mera återhållsamt och betonar, att fredssluten mindre var »en följd av sv politiska strävanden än av andra makters intressemotsättningar». L Thanner har i »Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död» (1953) framhållit, att sammanhanget talar för ett mordskott med F som huvudansvarig och att denne under den närmast följande tiden visat prov på inte obetydlig politisk talang.

Författare

Walfrid Holst

Arkivuppgifter

Till F:s historia både före och efter hans överflyttning till Sverige föreligger ett omfattande material i statsarkivet i Marburg, främst i Politische Akten nach Landgraf Phiiipp: a) Fürstliche Personalien, d) Kanzlei und Geheime Ratskorrespondenz, f) Staaten, g) Zeitungen. En förteckning (av S Landahl) över delar av dessa samlingar finns i RA ävensom excerpter där i C G Malmströms, G Schirrens och G H Stråles avskriftssamlingar. F:s roll i spanska tronföljdskriget belyses dessutom av skrivelser i Archief van Anthonie Heinsius, Algemeen Rijksarchief, Haag. Betydelsefullt källmaterial till F:s biografi under hans tid i Sverige lämnar de utländska diplomaternas rapporter från Sthlm. – Brev till o från F 1718–19 o handl:r rör dessa år utg av L Thanner i HH 36:1 (1954) o 37:2 (1961).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: jfr ovan samt bibliografiska bänvisnrr i: S E Bring, Bibliografisk handbok till Sveriges hist (1934; oförändr omtr i Sveriges hist till våra dagar, 15, 1945); Sten Carlsson, Sv hist, 2. Tiden efter 1718 (2 uppl, 1964; käll- o litt:fört efter varje kap); O Jägerskiöld, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1721–1792 (1957); W Holst, Fredrik I (1953); dens, Ulrika Eleonora d y, Karl XII:s syster (1956); dens, maskinskr käll- o litt:förteckn i SBL:s arkiv; J Rosén, Den sv utrikespolitikens hist, 2:1, 1697–1721 (1952); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); Sveriges hist genom tiderna, 3 (1948; bibliograf sammanfatta för Karolinska tiden av N Sylvan, för Frihetstiden av W Holst); Sv hist bibliografi 1936–50 (1964); Sv hist bibliografi fr o m 1951 utg årsvis av Sv Hist Fören; H Valentin, Frihetstiden inför eftervärlden (Verdandis småskr, 447, 1942).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik I, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14443, Svenskt biografiskt lexikon (art av Walfrid Holst), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14443
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik I, urn:sbl:14443, Svenskt biografiskt lexikon (art av Walfrid Holst), hämtad 2024-04-18.