Meriter

1. Hans Brask, f. (enligt trovärdig tradition) 1464, d 30 juli 1538 i klostret Landa i Polen. Föräldrar: borgmästaren i Linköping Per Brask och Birgitta Nilsdotter. Studerade vid Skara katedralskola; inskrevs 23 juni 1486 vid Rostocks och 23 juli 1487 vid Greifswalds universitet; fil. magister i Greifswald 1488; bedrev efter ett års hemmavaro juridiska studier, troligen vid något (några) sydligt universitet; jur. utr. baccalaureus före 1499; uppehöll sig bevisligen i Rom 24 maj 1499−1 mars 1504 (med två avbrott mellan 23 okt. 1500−8 juli 1501 och 13 aug. 1502−8 okt. 1503?); in decretis licenciatus senast 1501; decretorum doctor troligen under tiden okt. 1503−mars 1504. Kansler hos biskopen Henrik Tidemansson i Linköping; nämnes som kanik i Linköping 24 maj 1499; succentor 8 maj 1500; domprost 10 apr. 1501; var ledamot av riksrådet jan. 1506; konfirmerades av påven till biskop i Linköping 6 apr. 1513; flydde i aug. 1527 efter reformationsriksdagen till Danzig och levde till sin död i landsflykt. — Ogift.

Biografi

B:s studier i Rostock avbrötos, då universitetet till följd av det stora folkupproret stängdes. Han begav sig då jämte bland andra Matts Gregersson till Greifswald. Bland hans kamrater där märkes Henricus Nicolai, Hemming Gadhs bittre fiende. Om B:s juridiska studier, som satt djupa spår i hans karaktär, åskådning och verksamhet, är intet närmare känt. Hans besök i Rom vidgade hans vyer och gåvo honom en universell blick på kyrkopolitiken. Liksom sina kamrater Zutfeld Wardenberg och Johan Brandes blev han där en driven ämbetsjägare, kurial och diplomat. De teologiska studierna kvävde ej hans medfödda sinne för ekonomiska och tekniska spörsmål. Det rika andliga livet i Italien väckte hans intresse för konst och litteratur. Vistelsen i världens medelpunkt tjusade den mångsidigt begåvade borgarsonen från Linköping och blev med hans företagsamma sinne även språngbrädet till avancemang och berömmelse.

Under större delen av 1490-talet uppehöll sig B. i Linköping, som prebendat, kanik och biskopens kansler och vann så förtrogenhet med stiftets kyrkliga förhållanden. Han fick se återuppflammandet av kampen mellan Sten Sture d. ä. och unionsvännerna, i vilken även B:s förman och beskyddare, den duglige Henrik Tidemansson, invecklades på de senares sida. Från början fann alltså B. sin plats bland unionsvännerna och invigdes tidigt i den svenska kyrkans traditionella politik. Riksföreståndarens män belägrade biskopens slott i stiftsstaden, vilket slutligen måste kapitulera. Då Hans intagit riket, ledsagade B. biskopen till konungen på dennes Eriksgata. Han blev då på ett obehagligt sätt inblandad i tvisten mellan biskop Henrik och Linköpingsborgmästaren Lars Nilsson om Munkeboda ström. Konflikten, vilken för B. kom att spela en ödesdiger roll under hela hans liv, förmådde honom att söka upprättelse hos kurian, varifrån han ej definitivt hemvände, förrän rättegången där var slutförd. Alltifrån början hade Sten Sture hållit Lars Nilsson om ryggen. B. fick själv känna vad det betydde att ha riksföreståndaren till fiende och av vilka motiv denne lät leda sig. Från Rom följde B. med oro händelserna i hemlandet under den stora krisen. De gåvo, sedda från Roms synvidd, linköpingsklerken nya aspekter och lärdomar. Där lärde han ock känna herr Stens och rikets ombud, den mångomtalade doktor Hemming Gadh, som domprost i Linköping tillika hans egen förman. Hur hänsynslös denne även i penningaffärer var, fick B. kännbart erfara, men han fullgjorde ändock de förpliktelser, han nödgades ikläda sig, med en för hans sinne för den formella rättens krav karakteristisk noggrannhet. De inblickar, Gadh givit B. i kurial praxis och i sin egen personlighet, kommo på många sätt i det följande B. tillgodo.

Underrättelsen om biskop Henriks avtynande torde ha bidragit såväl till Gadhs som B:s hemresa år 1500. Då domprosten med Sten Stures hjälp vann rådets stöd, valdes han av kapitlet till Henriks efterträdare. Samtidigt investerades B. i domprostämbetet, Biskop Henrik hade säkerligen önskat sig en annan efterträdare än Gadh, och den trettiosexårige B. hade kanske ej saknat alla utsikter, ifall ej mäktigare viljor korsat hans väg, ty kapitulares röstade endast motvilligt på den svårt skuldsatte Gadh, vilkens karaktär och åsikter ej hade tillvunnit sig deras sympatier. Vid ett nytt besök i Rom utverkade B. konfirmation å sitt nya ämbete men skaffade sig också en säker reträttplats genom att förmå föreståndaren för Birgittahuset att till sig överlåta detta med full besittningsrätt. I Rom fullföljde han även processen mot Lars Nilsson, vilken riksrådet efter hans hemkomst sept. 1504 avgjorde till hans förmån. Måhända intog han samtidigt enligt praxis säte i riksrådet. Vida mindre framgångsrik var hans förman, den nyvalde biskopen eller »electus» Gadh. Påven hade nu avgjort vänt sig mot det nationella partiet. År 1501 förordnade han kardinal Jakob de Serra till administratör för Linköpings stift. Gadh tillskrev händelsen, som ej minskade kapitlets opposition, danska intriger. Vid tiden för B: s hemresa kungjordes påvens bannlysningsbulla mot riksföreståndaren. Efter hemkomsten tog B. ledningen av oppositionen mot Gadh. Riksrådet manade hösten 1504 electus och domkapitlet att skaffa påvens konfirmation på valet, men kapitlet beivrade under hot om bannlysning bland andra ekonomiska övergrepp Gadhs försök att slå under sig biskopsinkomsterna, för vilka han kyrkligt sett ej gjorde skäl.

Efter svenskarnas uteblivande från Kalmarmötet 1505 lät konung Hans tilldöma sig Sveriges krona. Redan samma år stadfäste kejsaren domen. B. deltog jämte Ture Jönsson i den misslyckade svenska beskickningen till Danmark 1506. Instruktionen, formulerad av Gadh i nationell anda, var oförenlig med konung Hans av den gynnsamma situationen burna krav på hyllning eller årlig tribut. Sändebuden klagade vid hemkomsten över den illfundighet, varmed konungens anhang förhindrat en uppgörelse, som det danska rådets majoritet önskat. För B., målsmannen för den svenska kyrkans traditionella politik, liksom för godsmagnaten Ture Jönsson var mötet en stor besvikelse. Med bundna händer hade de måst åtaga sig ett hopplöst värv, med oförrättat ärende återvände de, liksom sina danska meningsfränder endast brickor i spelet för sina politiska motståndare i hemlandet. Medan Gadh underlät att skaffa sig påvlig konfirmation, utsåg stiftets administratör 1506 konung Hans till sin prokurator i tvisten med electus, och Gadh blev nu exkommunicerad. Samtidigt uppmanades han av ärkebiskop Jakob, biskop Matts och riksföreståndaren Svante Sture att avgå och med kapitlet utse en efterträdare, enär förhållandena i stiftet voro olidliga. Åtgärden motiverades av utlänningarnas tävlan om svenska biskopsstolar. Förmodligen hade prelaterna helst sett, att Gadh upplåtit sitt ämbete till B. Gadh, som verksamt bekämpade rikets fiender, var dock ej villig därtill. Kapitlet ville då avstänga honom från biskopstionden. Men riksföreståndaren visade sig då i verkligheten stå på Gadhs sida och appellerade i hans sak till påven. B., som dittills iakttagit moderation mot Gadh, lät nu alla hänsyn till honom fara men sökte alltjämt stå på god fot med herr Svante, av vilken han dock hade föga hjälp att vänta.

Genom Nykjøbingsfreden 1507 förbjöds hansans handel på Sverige, vars ställning genom den minskade tillförseln starkt försämrades. Trots prelaternas opposition fick den nationella stämningen i Sverige överhand, och en ifrågasatt lybsk medling med konungen avböjdes. Den lybska rådspolitiken ogillades även av de på Sverige handlande hanseatiska köpmännen, varom B. underrättade riksföreståndaren. Konungens försök att genom varubrist tvinga svenskarna till lydnad var B. emot, liksom Lybecks strävan efter nordiskt handelsmonopol. Han sympatiserade därför med Danzig och holländarna och misstänkte Lybecks politiska medlingsförsök. B. deltog 1508 i den andra legationen till Danmark, som resulterade i den mot sändebudsinstruktionen svärande Nyvarbergstraktaten, enligt vilken Sverige skulle hylla Hans eller Kristiern eller också betala en årlig tribut. Med samma taktik och resultat avslöts under B:s medverkan jan. 1509 fördraget i Hälsingborg. Att Gadh därvid undantogs från freden, belyser B: s fiendskap till sin förman, oaktat bestämmelsen formellt rättsligt kunde försvaras. Gadh miste nu befälet vid Kalmar, och säkerligen saknade ej heller B. andel i hans misslyckande vid försöket att i Rom erhålla konfirmation. B. var med bland de utsända, som i Köpenhamn 17 aug. 1509 godtogo de danska villkoren. Konungen skulle få behålla Kalmar och Borgholm med Öland som pant; dock skulle de räknas till Sveriges rike, och kyrkor och kloster få uppbära sina räntor därstädes. Denna för unions vännernas politik typiska bestämmelse, har B. tydligen genomdrivit, kanhända mot konungens önskan att upprätta ett nytt danskt stift vid gränsen. I sin helhet syftade fördraget mot unionens förnyande. Genom att hylla Hans skulle tributen undgås och den gamla gränsen liksom adelns danska gods återvinnas. De utskickade hade även lovat, att Sverige i kriget mellan Danmark och Lybeck ej skulle göra hansestaden tillförsel. De gemensamma intressen, Lybeck och herr Svante därigenom fingo, resulterade i B:s frånvaro i ett handelsavtal, som dock ej ledde till svenskt-danskt fredsbrott. B. följde med största misstro det svensk-lybska närmandet och Gadhs legation till Lybeck. Den under riksföreståndarens sista år tilltagande rådsoppositionen anklagade bland annat^[1] honom för negligerande av rådets förbud mot Gadh att befatta, sig med sin domkyrkas räntor. B. åter, som med stor framgång ägnat sig åt kyrkans ekonomi, erhöll för trohet i rikets tjänst frälse. Unionspartiets stora aktion insattes efter herr Svantes död 2 jan. 1512. B. deltog i herredagen i Arboga, då Erik Trolle valdes till riksföreståndare. I apr. slöts freden i Malmö på basis av Köpenhamnsfördraget 1509 med obligatorisk skiljedom mellan Sverige, Danmark och hanseaterna. De svenska ombuden hade ivrat för att Lybeck (som nu orienterat sig åt kejsaren) skulle deltaga i fördraget. Stadens delegat, kaniken Johan Rode, arbetade liksom dess kapitel och råd och sina svenska kolleger för en gemensam nordisk politik, ledd av råd och prelater. Han sammanträffade kort därefter med B. i Stockholm, där de båda arbetade för unionsvännernas konfederation mot det nationella partiet, vilken kastar ett skarpt ljus över deras åskådning. Samtidigt stadfästes Malmö recess, men de militära maktmedlen saknades, och inom en månad korades Sten Sture d. y. med allmogens hjälp till riksföreståndare. Utgången drabbade hårt unionsvännerna, men den hjälpte måhända B. till Linköpings biskopsdöme. Under sitt riksföreståndarskap tycks Erik Trolle i samband med frågan om Gadhs avsättning ha arbetat för att hans son Gustav skulle efterträda denne. Planen misshagade givetvis även B., som synes ha vunnit herr Stens hjälp. Doktor Hemmings prestige var bland annat genom den misslyckade beskickningen till Lybeck rubbad, och Sten, som ej kände sig så förpliktigad mot Gadh som fadern, fann det nödvändigt att förekomma Trollarnas planer. B. sökte 1512 uppgörelse med administratorn och tycks i jan. 1513 efter hård tvist ha förlikts med electus i riksföreståndarens närvaro. Uppgörelsen kostade B. kännbara ekonomiska uppoffringar, men sedan påvens konfirmation erhållits, kunde han vigas till biskop, varvid dock ärkebiskopen märkligt nog uteblev (aug. 1513). B. framträder på sin nya post genast som biskopspolitikens målsman. Han gör med skärpa sina ekonomiska krav mot Gadh gällande och kräver riksföreståndaren, som han samtidigt manar att hävda stiftets och rikets rätt till Gotland, på utlovade förläningar. Herr Sten svarar tillrättavisande och avböjande. Han tar B:s motståndare i försvar (Gadh; Söderköpings hospital). Riksföreståndaren ooh biskopen voro av naturen och traditionen varandras motståndare. Emellertid förflyttade Sten Sture, tydligen av fruktan för öppen fejd, Gadh till Kastelholms slott från Östergötland, där han envist höll sig kvar. Kanske har Gadh, sviken i sina äregiriga förhoppningar, drivits in i tidens radikala kyrkopolitiska reformrörelser, förberedande sin beundrare Gustav Vasas och Laurentius Andreæ's verksamhet. Motsättningen till B. kan därigenom blott ha ökats. Sten Stures önskan att av påven mottaga kungakronan har förmodligen misshagat såväl Gadh som B., vilken genom Wardenberg nog motarbetat riksföreståndarens romerska intriger. Det drev mot inbördeskrig. Under tiden hade konung Hans' frånfälle timat (febr. 1513). Lybska och svenska förhoppningar om ett lämpligt val av unionskonung gingo med Kristierns trontillträde om intet.

Unionsvännerns passivitet vid förhandlingarna med danskarna 1513 och 1515 visade, att de uppgivit hoppet att genom underhandlingar uträtta något mot Sten Sture. Gustav Trolles återkomst (sept. 1515) som ärkebiskop tände lågan. B. anslöt sig visserligen ej till konfederationen mot riksföreståndaren, men då herr Sten sökte förmå suffraganbiskoparna att beveka Gustav Trolle till eftergift, var B. den ende, som ej efterkom hans önskan. Det röjer hans för den formella rätten känsliga sinne men ock hans politiska skarpblick. På riksdagen i Arboga jan. 1517 motarbetade B. riksföreståndarens av allmogen understödda angrepp å ärkebiskopen. En månad senare gick Kristiern II till anfall, sedan fredsförhandlingarna under det lybska sändebudets medverkan strandat. Liksom biskop Matts råder herr Sten att sluta sig till påven, manar B. under klagan över gamla orättvisor honom till en med Guds och kyrkans hjälp endräktig nationell politik. Brevet är skrivet i biskop Tomas' stil och förbereder trots sin patriotiska form B:s avfall. Efter danskarnas nederlag beslöt ett riksmöte, att Staket skulle rivas och ärkebiskopen avsättas. Förbittringen riktade sig även mot prelaterna i gemen. B. visade sig ensam till fullo förstå faran av ständemas kätterska sammansvärjning mot kyrkans primas genom sin berömda protest mot deras förening — som var samtidig med händelserna i Wittenberg. Efter Trolles kapitulation tilltog spänningen mellan riksföreståndaren och B., som klagande över små förläningar och litet inflytande uteblev från herredagarna, medan han rådde herr Sten till försonlighet mot kyrkan. Riksföreståndaren åter hävdade sin plikt att straffa landsförrädare, som kyrkolagen ej heller kan försvara. Sverige lystes nu i riksakt. Med den 1518 ankommande påvlige nuntien Arcimboldus synes B. ha stått på god fot, oaktat denne ej kunde motstå riksföreståndarens lockelser och mot B:s råd lät välja sig till ärkebiskop i Gustav Trolles ställe. Arcimboldus och B. voro befryndade naturer. B:s inflytande dalade, då utsikterna för en förmedlande politik grusades genom de danska intriger, som föranledde nuntiens hemkallande ooh Sten Stures bannlysning. Riksföreståndarens död 1520 betecknar en vändpunkt i B:s historia, men på ett sätt, som denne då knappast anade. Herr Sten hade trots allt tagit en viss hänsyn till hans råd, liksom han ej eftersträvat en brytning med kyrkan. Redan nu fruktade dock B. den godssnikna adelns kyrkofientlighet.

B. gick nu liksom herr Ture över till Kristiern II. Den nationella rörelsen, berövad sina ledare, fick de våldsammaste uttryck. Den tog ej hänsyn till biskoparnas idéer om fosterland, frihet och rätt. B:s gårdar skövlades. Hans sinneslugn försvann. Han ville, att det reaktionära Täljestatutet av 1441 skulle bringas i verkställighet, och manade konungen att vid förlikning med upprorsmännen uppge blott egna rättsanspråk. Belägrad av fru Kristinas folk, begärde han undsättning. Varken hos Kristiern, som dröjde med hjälpen, eller Gustav Trolle tycks B. ha stått särskilt väl till boks. Vid konungens kröning i nov. 1520 deltog han motvilligt i rådets förklaring, att Kristiern var Sveriges »rätta arvherre och konung». Därmed ifrågasattes^[2] ständernas rätt och plikt att göra uppror mot en ej laglydig konung: det var i kraft av lag och rätt, Kristiern erövrat Sverige. Ej blott riksföreståndarnas utan även unionsvännernas gamla politik var därmed utdömd. Efter kröningen följde blodbadet. Om B:s liv då var hotat, är ovisst, men det är ej otroligt.^[3] Rivalen Gadh däremot avrättades (i Finland). B. begagnade sig av skräcken för att avpressa sina fiender dryga vederlag. På hans angivelse lära ett par av Sturepartiets män Sven Hök och Peder Smed ha rådbråkats till döds vid Kristierns eriksgata. Men triumfen blev kortvarig. En månad senare utbröt folkresningen, som ledde till de nationella idéernas seger och B:s landsflykt. Den vilda förbittringen gav folkupproret elementär kraft, segrarna skänkte självförtröstan. Unionsvännernas beprövade taktik med »fosterländsk» propaganda och ärkebiskopens korande till riksföreståndare misslyckades. Stockholm inneslöts, i Götaland gjorde upproret stora framsteg. B., som i det längsta hoppades på Kristierns seger, måste i juli dagtinga. Förlikning ingicks mellan B. och Gustav Vasa, som lovade försvara kyrkan, endast med biskopens samtycke utdela förläningar i Östergötland, ej avsluta dagtingan utan B:s inbegripande och hörande. Rikshövitsmannen skulle även beflita sig om frid och endräkt mellan svenska män. De gynnsamma villkoren berodde på att Gustav Vasa, som då ännu saknade utländska bundsförvanter, måste på allt sätt söka undvika kyrkans fiendskap och inre oenighet.^[4] Flertalet av det svenska frälset följde B:s exempel, t. o. m. ärkebiskopen och Otto Svinhuvud synas ha vacklat. På riksmötet i Vadstena korades Gustav till riksföreståndare. Samtidigt uppsade ständerna med ordalag, på B:s initiativ hämtade ur förebilderna från år 1434, Kristiern tro och lydnad. Personligen tyckes B. liksom herr Ture ej tagit detta steg. Hans taktik medförde stora fördelar för honom själv och kyrkan. B:s smidiga politik hade garderat honom åt alla håll och triumferade över Gustav Trolles trots. I rådets cirkulär till de vendiska städerna febr. 1522 angående konungens fördrivande betonas enligt hävdvunnen rättsåskådning svenskarnas endräktiga förbund inbördes. Sedan konungens överdåd näpsts, förbehålla sig ständerna handlingsfrihet till sina friheters bevarande. B. har nog här fört pennan. Hans önskan om de landsflyktigas återkomst gick däremot om- intet, enär dalkarlarna med riksföreståndarens goda minne häftigt reagerade mot tanken därpå.

I svensk historia äger endast Engelbrektstiden så djupa inrikespolitiska motsättningar som detta skede. Närmast en politisk maktfråga, förtätas spänningen alltmer i bitter fejd mellan den gamla och den nya tron. Gustav Vasa lierade sig naturligt nog genast på ett helt annat sätt än Sten Sture d. y. med de kyrkliga reformsträvandena. Kristiern II:s personliga anhängare voro ur spelet. Unionspartiets andra hälft, ledd av B. och Ture Jönsson, måste bereda sig på en lång nationell regim och sökte därför främst trygga kyrkans och frälsets privilegier, medan Sturepartiet blott väntade på lugnare förhållanden för att kämpa för sina demokratiska och dynastiska planer. Gustav Vasa åter hade i Lybeck kommit i beröring med de nya lärorna, som vunnit snabb spridning bland stadens borgerskap och omfattades av hans värdar. Till dem vände han sig i sitt betryck 1522, på deras garanti utrustades expeditionerna till Sverige, vilka även spredo kätteriet i vårt land. Deras stöd gjorde Gustav halvt oberoende av prelaterna och Sture-männen och tillät honom föra en Vadstenaöverenskommelserna kullstörtande inrikespolitik. Därigenom stötte sig riksföreståndaren dels med B., vilken liksom sina föregångare var fiende till de tyska köpmännens privilegier och ekonomiska förtryck, dels med Sturepartiet. Liksom B. representerade biskop Tomas' idéer, var Gustav Vasa närmast Karl Knutssons, ej Sturarnas arvtagare.

Misstrodd på alla håll kunde B. ej förhindra de tyska truppernas inkallande. De användes mot hans önskan i huvudsak vid Stockholm, ej till Gotlands och Kalmars erövring. Med stigande oro iakttog han expeditionernas följder, penningvärdets derangering, dyrtiden, nya tryckande skatter. Med legoknektarna följde de på privilegier pockande köpmännen. Mot den luterska villoläran lät han genast utgå förbud. Lybeckerrådets öppna ingripande mot unionskonungen och kejsaren för de nordiska usurpatorerna fyllde B. med de största farhågor. Lika omstörtande förändringar som på 1300-talet kunde väntas. Inför den nordiska storstatens sammanbrott ville B. ett återupptagande av Magnus Erikssons utrikespolitik med dess rättskrav på de skånska provinserna och Gotland. Det vann Gustav Vasas bifall. Men medan denne såg frågan främst ur utrikespolitisk och försvarssynpunkt, var biskopens betraktelsesätt närmast juridiskt och inrepolitiskt. Genom rikets expansion skulle unionspartiet stärkas och regentens självständighet minskas. Därvid skulle även Lybecks strävan efter politisk och ekonomisk hegemoni i Norden stävjas. Gentemot den nyvalde danske konungen hade B. och Gustav Vasa gemensamma intressen, så länge Fredrik å ena sidan för B. framstod som usurpatorn men å andra sidan var Gustavs rival. Riksföreståndarens proklamationer till de skånska provinserna präglas också av de unionella tankarna, vända till Sveriges favör. I Lybeck segrade de även politiskt inflytelserika köpmännens ekonomiska synpunkt på den svenska frågan. Privilegiernas utfärdande och skuldens betalande trodde de bäst kunna förverkligas genom »vännen» Gustavs konungaval. I valet mellan Gustav Vasa och Fredrik I kunde varken B. eller Sturepartiet tveka. Sturemännen gåvo också i hopp om belöning och större inflytande den förre sin röst. B. däremot stannade hemma för att slippa deltaga i det lybska privilegiets utfärdande, som han in i det sista ville ha uppskjutet, och i konungavalet, om vars förestående han låtsades sväva i okunnighet. B:s även av juridiska skäl betingade uteblivande från valmötet var ett missgrepp, som Gustav ej förlät honom och som ej kunde repareras av hans i fosterländska ord inlindade gratulation och maning till snar kröning.

B:s avoghet mot de lybska privilegierna lämnades obeaktad av Gustav Vasa. Konungen behövde Lybecks stöd. Han handlade i bästa samförstånd med dess sändebud och sina egna aggressiva, luterskt sinnade rådgivare. Dessa synas i anslutning till förslag från 1400-talets reformkoncilier ha velat genom en provinsialsynod inleda kyrkans reformering. B. åter rådde den nye påvlige nuntien Johannes Magnus att genom inkvisition låta utrota kätteriet, och denne, som fruktade luteranerna, sökte åtminstone i godo förmå konungen att ingripa mot kätteriet men blev dock blott en bricka i spelet för den gamla kyrkans raserande. Sakligt sett voro meningsskiljaktigheterna mellan nuntien och B. ej av större betydelse. De kämpade för samma mål, skillnaden låg i ställning^[5], temperament, moral och begåvning. B: s onåd blev uppenbar vid utkrävandet av de nya gärderna till den lybska skuldens betalande. Den undanskymdes en kort tid genom Sturemännens fall (i samband med Johannes Magnus' val till ärkebiskop). Medan denne sökte medla, redigerade Laurentius Andreæ konungens sista skrivelser till påven, som sluta med det ominösa hotet om nationalkyrka och reformation. B. deltog i Söderköpingsmötet okt. 1523, där Fredrik I:s unionssträvanden och Gustav Trolles återvändande till riket tillbakavisades, och lät förmå sig att själv utfärda ett hårt förmaningsbrev till ärkebiskopen. I gengäld bekräftades hans och domkyrkans privilegier. B. har otvivelaktigt varit missnöjd med Trolles på en gång bryska och slappa, för den svenska kyrkan fördärvbringande politik. Emellertid misslyckades B. att vinna den misstrogne konungen, som ej hörde hans böner om kyrkans hållande vid lag och rätt. För reglerandet av de olidliga myntförhållandena har B. livligt intresserat sig. Han är kanske författaren till det utmärkta memorial om penningväsendet, som framlades vid Vadstenamötet jan. 1524, då klippingen avlystes, och har tydligen ivrat för rådets då utverkade myntningsrätt. Samtidigt hemställde konungen till Johannes Magnus att konfirmera electi, som det tycks utan att B., vilken motsatte sig åtgärden, rådfrågades.

Såväl B. som Herman Israel hade sedan 1523 uppmanat Gustav Vasa att erövra Gotland. Konungen följde vid förberedelserna till tåget närmast lybeckarens och Laurentius Andreæ's råd. Av B. äskades under hot om förlust av hans gotländska inkomster hjälpskatt. Då biskopen tredskades, tillät sig Gustav Vasa att offentligen med giftiga insinuationer desavuera honom inför östgötaallmogen. B. skyllde i sin tur på villolärarna, varpå konungen begärde hjälp även av biskopsstolen. B:s nya, under pågående fejd lämnade svar röjer, hur föga hopp han hade om egen vinst av Gotlands erövring och hur upprörd han blivit av konungens krav. Att biskopsstolen skulle skatta är ohört och till följd av dess fattigdom ogörligt. B. manar konungen att hålla brev och löften och till rikets och sin egen heder skydda kyrkan mot luteranerna, som vålla ofärd. Inför sina vänner klagade han, att Gustav ville spoliera kyrkans och riksrådets frihet och förmå biskoparna betala skatt som andra bönder. B. utfärdade samtidigt skärpta förbud mot luteranismen. Han varnade på tal om ifrågasatta svensk-danska förhandlingar för »hertig Fredriks» och danskarnas praktiker med Gotland och rådde konungen att överlägga med riksråd och allmoge om hur fejden borde fullföljas. Han antyder därmed, att Gustav i stället för att egenmäktigt ty till utländsk hjälp och oansvariga rådgivare bör söka stöd hos rikets råd och allmogen, vilka i längden ej tåla att försmås och ringaktas. Det är så mycket mer nödvändigt, som danskarnas avund är outsläcklig och den gotländska fejden förmodligen skall leda till öppet krig med rivalerna. B. varnar konungen, då han finner dennes obillighet överskrida alla gränser, då luteranernas framgångar i utlandet förefalla vara på retur, då den kejserliga och påvliga politiken ånyo gemensamt ingripa i Nordens öden.

För Gustav Vasa har B:s brev klargjort nödvändigheten av att stärka sin ställning. Det skedde dock ej efter biskopens direktiv. I Jönköping lovade konungen på lybeckarnas begäran men mot B: s votum besöka det utsatta mötet i Malmö. Dit ledsagades han av Ture Jönsson, Lars Siggesson, Johan av Hoya och Laurentius Andreaæ, vilka två sistnämnda ej tillhörde rådet. Med denna representation kunde B. på förhand tänka sig Malmömötets utgång. Han ansåg förvisso, att sändebuden försummat sin plikt och att konungen låtit leda sig mer av egoistiska beräkningar än av omsorg för rikets bästa. Särskilt måste det gräma honom, att kyrkans rättigheter på Gotland, för vilkas uppspårande och sammanställande han offrat så mycken möda, ej blivit tillvaratagna. Underrättelsen om den fullständiga försoningen mellan Gustav Vasa och Fredrik I oroade honom än mera. Efter Kristierns fall underhölls den gamla antagonismen mellan Sverige och Danmark främst av det svenska unionspartiet, det danska riksrådet och till en viss grad även av Lybeck. Detta, liksom kejsarens och påvens pockande krav på Kristiern II:s restitution, övertygade Fredrik I och den svenske konungen, som även i religiösa och inrikespolitiska spörsmål blott hade gemensamma intressen, om nödvändigheten av ömsesidig hjälp. Fredrik I:s desavuering av det danska rådets storskandinaviska politik ledde till målet. Till synes hade den lybska rådspolitiken segrat i Malmö, i själva verket började hansestadens makt från denna tid dala, medan de nordiska med varandra förbundna konungarnas makt tilltog.

B. har utan tvivel förutsett följderna av Malmöfördraget: en skarpt kyrkopolitik och stärkt böjelse för kätteri från den på danska fronten nödtorftigt tryggade konungens sida. Till rådsmötet i Vadstena okt. 1524 planerade Gustav Vasa, enligt ett utkast till proposition, som starkt påminner om framsättningarna vid Västerås riksdag 1527, en aktion mot kyrkan. Där begärdes electi's invigning utan konfirmation, medan lagligheten av att biskoparna köpa sitt ämbete ifrågasattes (ett angrepp på B. personligen). Guds ord bör predikas rent och skriet mot luteranerna upphöra. Än märkligare voro punkterna om kronans län. Mot bakgrunden av kronans och adelns finansiella nödläge antydes där nödvändigheten av en kyrkoreduktion och indragning av biskoparnas slott. Rådsmedlemmarna, särskilt de andliga, borde ej ha anspråk på ätt anses självskrivna till förläningar. Emellertid fann konungen till sist, att tiden ej ännu var inne att öppet framlägga sina krav mot kyrkan. Inför den häftiga oppositionen nöjde han sig med att påpeka bristerna och endast obestämt antyda, vilka åtgärder han önskade för deras avhjälpande. Den misslyckade, av en tysk ledda dyrbara Gotlandsexpeditionen hade ej blott hos B. utan hos hela rådet och bland allmogen väckt den största förbittring liksom konungens undfallenhet i Malmö för danskarnas och lybeckarnas krav. Dalkarlarnas brev vittna om oviljan mot tyskarna och kättarna i konungens omgivning. Svärmeandarnas upptåg i Stockholm dämpade ej känslorna, lika litet som Gustavs planer på giftermål med en utländsk prinsessa och hans systers förmätning med greven av Hoya. Talet om rikets fred och förbund med grannarna minskade ej missnöjet över skattetrycket och det hotande främlingsväldet. Vid redigeringen av rådets avvisande svar har B. spelat en ledande roll. Konungen erinras där om lag och sedvana, varnas för nya utländska påfund (borglägren) och i anslutning till propositionen för lybeckarnas och danskarnas list, med vilka ingen beblandelse bör ske. Något positivt råd om riksskuldens betalning kan rådet ej utan sina medbröders hörande ge. Dalupproret höjde otvivelaktigt tonen i riksrådets svar. Medan konungen sökte vinna allmogen med lampor och goda ord, lät han upphetsa sina fogdar mot B. Han litade på sina bundsförvanter och på luteranismens växt och gav ingalunda vika för den nationella och kyrkliga oppositionen.

B:s korrespondens från denna tid är fylld med veklagan. Kyrkans och frälsets privilegier kränkas, all frihet spolieras, även allmogens. Frälselandborna klaga över sina många husbönder. Konungens fogdar husera som tyranner, medan deras herre underlåter att beivra utlänningarnas övervåld. Medan B: s brev sept. 1524 till Petrus Benedicti i Rom, med sina om vittspännande intressen vittnande studieråd, ej dröjer vid den politiska situationen, tecknar ett hans postskriptum från dec. jordskredet. Adressaten bör överallt spörja efter ständernas friheter, om konungarna äga allt vad undersåtarna hava, om de senare äro dömda till tystnad och lydnad, då de olagligen beskattas, om den världsliga makten äger jurisdiktion över kyrkan och rätt till gästning hos dess landbor, om den tjänst, förläningslösa biskopar samt ridderskapet och adeln äro pliktiga kronan. Ehuru Sverige är ett valrike, existerar ej rikets frihet. Varken kyrkan eller ridderskapet åtnjuta sina privilegier, biskoparna unnas ej deras små slott, man vill fördärva dem totalt och föra riket till undergång. Annorlunda äro förhållandena utomlands. Ingenstädes äro den svenska medeltidsprelatens feodala frihetsbegrepp klarare uttalade, ingenstädes framträder bättre B:s — även i långt senare tid återvändande — samhällsuppfattning. Att samla kyrkan och ridderskapet till gemensam kamp för deras egen och rikets frihet mot den all traditionsbunden ordning destruerande monarken och hans kätterska ,och utländska anhang, mot hans onationella och rikssöndrande politik är och förblir B:s stora mål, den uppgift, för vilken han i fast tro på sitt kall offrar hela sin välfärd.

Mot de upproriska Sturemännen, Berend von Mehlen och Severin Norby och deras samhällsupplösande verksamhet visade B. en klok återhållsamhet. Han trodde på allmogebullrets samband med det tyska mot adelsfriheterna riktade bondeupproret och manade konungen att genom skattelindringar avvärja den inre tvedräkten. Han sympatiserade ej med Mehlen, den luterske lyckoriddaren, ej heller med herr Severin, som undanhöll honom hans räntor och vilkens åskådning var honom så främmande som möjligt. Gentemot dessa oroselement tillstyrker B. list: »Den förstår ej att härska, som ej förstår att hyckla, den som tiger är vis», råd, som visa, hur lågt B. skattade konungens smidighet. Biskopen bevistade ej grevens av Hoya bröllop jan. 1525 men sökte då förmå riksrådet protestera mot lagligheten av rådsbrevet 1520 angående Kristierns arvsrätt till kronan, ett steg, som närmast skulle ha riktat sig mot Gustav Vasa. Han påminde även om bekräftelsen på privilegierna men vann intet gehör. Borgläger lades ut över hela landet och två tredjedelar av kyrkotionden anslogos till kronan. Förbittrad över sina kollegers medgörlighet och självrådighet inskärpte B. för dem kravet på sedvanligt endräktigt handlande i gemensamma kyrkliga angelägenheter.

Tvärtemot B:s önskan upprätthöll konungen sina vänskapliga förbindelser med Fredrik I och Lybeck, där den inre söndringen snabbt tilltog. De lybska köpmännen, beroende av handeln på Sverige och skuldernas betalande, voro böjda för tillmötesgående mot Sverige i Gotlandsfrågan, medan rådet alltjämt sökte uppehålla den politiska hegemonien. Kejsarens seger vid Pavia ökade faran från Kristiern II, och det lybska rådet blev åter mera beroende av sina grannars hjälp. Det manade Fredrik I att hålla ögonen på de otillförlitliga danskarna och Norby. De nordiska konungarna begagnade krigshotet för att kuva sina inre fiender och stärka sin krigsmakt. I Västerås framtvingade Gustav maj 1525 under hot om tronavsägelse rusttjänststadgan och åtgärder mot Norby, Mehlen och dalkarlarna, som beskylldes stå i komplott med Kristiern. Däremot skulle förbundet med de danska och lybska vännerna upprätthållas. Konungen begagnade sig ej heller, såsom B. önskade, av oroligheterna i Skåne för att återvinna denna provins. B. hade ej infunnit sig i Västerås, där Johannes Magnus i stället på B: s initiativ förde kyrkans talan mot luteranerna. Den kyrkliga situationen tedde sig även för de konungatrogna hotande. Gustav Vasa vägrade electi att söka konfirmation i Rom, och dessa tordes ej trots B:s upprepade maningar trotsa hans vilja. I febr. hade Olaus Petri ingått äktenskap. B. manar konungen att förhindra ett så oerhört kätteri. Han ber, erinrande om lidna oförrätter, att kyrkans egendom måtte enligt konungens skyddsbrev respekteras. Stämningen i stiftet är sådan, att tiondegärden ej kan utgöras. Gustav frågar ironiskt om medel att avhjälpa rikets tunga, ifall den. med rådets samtycke pålagda gärden ej kan utgå. Det är viktigare att försvara riket än föda lösaktiga skrymtare. Frälset är förenat med tjänsteplikt till kronan, biskopen är genom biskopsbordet ej lottlös^[6] i kronoförläningar. B:s klander av mäster Olov syftar mot konungen och bottnar i statsfientliga tänkesätt. B:s och Gustav Vasas åskådningar voro oförenliga. B. hävdade biskopsstolens immunitet och biskopens rätt till förläningar som lön för rådsämbetet. I annat fall var han ej förpliktad att bevista rådsmötena. Biskopen var jämte domkapitlet herre över stiftets klerus, som ej utan hans medgivande finge beskattas. Konungen åter jämställde (liksom Fredrik I) det kyrkliga med det världsliga frälset och uppehöll obetingat kravet på dess tjänsteplikt.

Den svenska beskickningen till Lybeck sommaren 1525 avtalade ett modus vivendi med hansestaden men ingick samtidigt ett handelsavtal med Nederländerna. B. såg fördraget med glädje. Det motiverades dock huvudsakligen av den stora varubristen i landet och behovet att skydda sig för kejserligt anfall. Det syftade ej mot någon brytning med de lybska köpmännen, som varnade konungen för Kristierns anhang bland de svenska prelaterna och borgarna. Gustav Vasas misstankar mot de svenska prelaterna stärktes ytterligare genom Johannes Magnus' aktion hos Lybecks domkapitel och råd för den katolska tron. Han misstänkte dem (liksom Fredrik I det danska rådet) även för stämplingar till Kristiern II:s favör. Dennes övergång 1523 till protestantismen hade av B., som en längre tid med ogillande sett kejsarens ljumhet för den katolska tron och i stället liksom påven hoppats på den franske konungen, setts med oblida ögon. Men då Gustav Vasa liksom Fredrik I i stället för att försvara den rätta tron därigenom blott lockats till en än radikalare kyrkopolitik, stärktes B: s sympati för unionskonungen. I mars 1525 bad han Olaus Magnus i Lybeck utspörja, vilken grund de gängse ryktena om Sturemännens förbindelser med Kristiern hade. Slaget vid Pavia stärkte hans tillförsikt till den kejserliga politiken och hans hopp om Kristiern II:s återvändande till den rätta tron. Under tiden sökte han locka Gustav Vasa till att söka förbund och äktenskapsförbindelse med det rätttrogna polska konungahuset. Sigismund, som nu aktivt ingrep mot kätteriet, bl. a. i Danzig, hade vunnit B:s ynnest. Biskopens alliansförslag riktade sig mot konung Fredrik, som sedan hösten 1524 närmat sig Polens fiende Preussen. B:s politiska mål sammanföll alltmer med Johannes Magnus'. B. ogillade dock dennes svaghet och självrådighet att på konungens begäran å domkapitlens vägnar i konkurrens med reformatorerna åtaga sig en svensk bibelöversättning, som blott skulle skapa heresi.

Gustavs övergrepp mot B. blevo under tiden allt talrikare. B. tordes ej ens »för misstankars skull» bege sig till Västergötland, där hans vänner i rådet med undantag av Måns Bryntesson fallit i onåd. Magnus Haraldsson sökte nu bakom konungens rygg förlikning med Potenza och konfirmation i Rom. Gustav sökte draga till sig det östgötska prästerskapet, avrådde B. från att visitera på Gotland och förföljde hans vänner överallt. Han sympatiserade öppet med luteranerna. B. åter försummade nog ej att på sina visitationsresor nära de ej ogrundade ryktena om konungens planer att fördärva kyrkor och kloster. På Vadstenamötet jan. 1526 fick B. bevittna Gustavs bördande av Gripsholms kloster och utfärdande av adelsprivilegier på konungssaker, medan kyrkan blev lottlös. Konungens förslag om kröning och furstligt äktenskap tilltalade däremot B., men projektet förföll, då konungens avsikt därmed huvudsakligen var att erhålla högre skatter. Gustav Vasa sökte också förmå rådet att avge bindande försäkringar om hans avkommas tronföljd, vartill det med en udd riktad mot konungens kätteri och blott inom ramen av valkonungadömet biföll. Förslaget om electi's invigning utan påvlig konfirmation fann B. nu stå i god samklang med svensk och utländsk tradition, men han har i hemlighet med sina kolleger överenskommit om att hos påven i tysthet söka utverka annaternas nedsättande och omedelbar konfirmation. B. ville på allt sätt undvika den brytning med Rom, som konungen beslutat genomföra. Underrättad om prelaternas konfirmationsplaner, rasade Gustav mot dem. Han misstänkte ej utan skäl Johannes Magnus för att stämpla med ärkebiskop Olav i Trondhjem och Sturemännen och upphetsa allmogen till katolicismens försvar. Fredrik I:s framgångar i Kiel gjorde honom otålig.

Vid Eriksmässan 1526 på Uppsala högar har Gustav stödd på sin krigsmakt häftigt angripit den kyrkliga lagstiftningen, jurisdiktionen och statsuppfattningen. Johannes Magnus blev kort därefter fängslad. B. insåg, att avgörandet nalkades och sökte med sina vänner utländsk hjälp. Hertig Albrekts underhandlingar 1526 om Kristierns restitution tycktes ha förbättrat dennes ställning. Handelsförbindelserna med Holland hade öppnat vägen till kejsaren. Förbindelserna underhöllos över Lödöse, där B. skyndade sig förvärva medborgarskap, och genom stockholmsköpmän, hemliga anhängare till Kristiern II. Gustav Vasa åter slöt sig nära till Fredrik I, som främjade kyrkoreformationen. Han utverkade Sturemännens utlämnande, och de gingo till döden under prelaternas hemliga protester. Konungen lät den unga adeln, bland vilken han livligt propagerade (särskilt bland sina tjänstesvenner), börda och roffa kyrkogods. Samtidigt lät han reformatorerna publicistiskt förbereda den kommande kyrkoomvälvningen.

I skydd av kejsarens krig med påven och under intrycket av daljunkerns uppror, för vilket Gustav även misstänkte B., det som stående påtryckningsmedel använda hotet från ryssarna, herr Severin och Kristiern, samt de lybska köpmännens pockande på betalning sammankallade konungen riksdagen i Västerås. Den enda prelat, han behövde frukta, sedan Johannes Magnus hösten 1526 hade avlägsnats på sin polska legation, var B., som i avgörandets stund ej svek sin plikt. Han visste mycket väl, vad som förestod, och sökte med Ture Jönsson organisera motståndet mot kyrkoomvälvningen. Gustav ville genom en av disputation föregången ständerdom formligen avsätta kyrkan ur dess privilegierade ställning och själv göra sig till hennes herre. Avgörandet stod i första ståndet, där B. och herr Ture gjorde sina åsikter gällande. Fördärvades kyrkan, var det ute med rådet och adeln och sedan med riket. Kyrkan och frälset voro ej fiender utan naturliga bundsförvanter. Konung och ständer ägde ej rätt att besluta om kyrkans egendom. Särskilt bland riksrådet vunno deras åsikter anklang, men majoriteten av frälset stod på Gustav Vasas sida, electi (frånsett Magnus Haraldi) voro på förhand vunna, de ofrälse ledda av de luterska stockholmsborgarna skriade på avgörande. Endast under protest och vädjande till påven fogade sig B. i Västeråsbesluten. Konungens seger betingades av det politiska läget, som gjorde honom omistlig, och av hans fasta föresats att framtvinga ett verkligt inrikespolitiskt avgörande, som ej lämnade rum för kyrkans och rådets självständiga existens. Tidigt fattat, ihärdigt vidhållet, restlöst förverkligat, utgör detta beslut storheten i Gustav Vasas historiska gärning. Det medförde med orubblig logik B:s undergång.

B. fick i Västerås ställa borgen för sig och överlämna sina slott till konungens tjänare. Ett senare försök till överenskommelse med Gustav misslyckades i stort sett. Den efterlängtade hjälpen från Kristiern uteblev. Då gick B. i landsflykt. Efter en visitationsresa tili Gotland »vinddrevs» han enligt egen utsago till Danzig, där han tack vare konung Sigismund fann en trygg vistelseort. B. protesterade nu inför Gustav Vasa över de olagliga Västeråsbesluten. Han skickade även andra mindre oskyldiga skrivelser till Sverige. I hemlandet vunno hans tankar om det inrikespolitiska läget allt större anklang hos prästerskapet och riksrådet, som fann sina värsta farhågor angående Gustav Vasas planer bekräftade. Medan denne sökte knyta förbundet fastare med Fredrik I, ville de anslutning till det dansk-norska riksrådet och rådet i Lybeck. B. upphetsade dem med bud, brev och löften om undsättning; förmodligen räknade han på Kristiern II:s hjälp. Så utbröt våren 1529 Västgötaupproret, som dock kuvades. I sin iver att gripa de till Danmark flydda upprorsledarna, herr Ture och biskop Måns, glömde ej konungen att söka försäkra sig om B:s person. Samtidigt bekräftades i Strängnäs Västeråsbesluten. B. började åter hoppas, när Kristiern 1530 sent omsider genom sin återgång till katolicismen tog det länge väntade, logiskt nödvändiga steget. Hans expedition 1531 till Norden gick emellertid om intet. Lika litet kunde grevefejden rubba Gustav Vasas tron. B. måste se sin hatade fiendes seger, men kanske hoppades han ännu vid sin död på Sveriges återgång förr eller senare till den katolska tron. Till Gustav Vasa hyste han intet hopp. Konungen hade som svar på något brev från B. (efter 1529) låtit utgå en skrivelse, som i sin utförlighet och skärpa är det mest expressiva avståndstagande från B:s katolska tro, hans hierarkiska och onationella politik. B. hemlighöll ej heller sina tankar om den kätterske monarken. Till sitt stift sänder han ännu 1533 uppmaningar att stå fast vid fädrens tro. Även eljest blev han sina åsikter trogen. Med sina olycksbroder i  utlandet Johannes Magnus och Magnus Haraldi, vilka långa tider även vistades i Danzig, med de polska biskoparna och lybeckerdekanen Johannes Brandes, till vilken han hyste ett obegränsat förtroende, underhöll B. livliga förbindelser. Verksam in i det sista begav han sig 1537 på väg till konciliet i Mantova men vände, då detta uppsköts. Kort därefter dog han i klostret Landa.

B:s öde är fyllt av tragik. En imponerande personlighet: en klar och logiskt skarp begåvning, energisk, viljestark, skicklig diplomat, stor hushållare, praktisk, mångsidig och intresserad för allt mänskligt hade han varit värd ett bättre öde. Medeltidsbiskopen fick ej vara någon världsfrånvänd drömmare. För sitt värv var han skickad som få. Efter grundliga studier ekonomiskt och politiskt kapitlets ledare under de svåraste tider, förstod B. även som biskop att bevara dess förtroende. Av sitt prästerskap synes han ha varit avhållen. Sina kanske ej så talrika vänner visade han stor hängivenhet. Över kvinnorna synes han ej ha saknat inflytande. Mot sina fiender visade B. en hårdhet, som, förenad med rättshaveri och en ej otadlig moral, tedde sig dubbelt frånstötande. Av allmogen var han knappast älskad.

Som politiker har B. skapat sig ryktbarhet. Han är den siste store katolske kyrkopolitikern i vårt land: konservativ av princip, oböjlig, konsekvent och orubblig. B. representerar traditionen från Engelbrektstidens prelater. Han äger deras storsvenska sinne, fosterlands- och frihetskärlek, förenade med deras unionella böjelser, hela deras för oss så främmande, med förhållandena i ordensstaterna sympatiserande statsuppfattning. Hans rykte för habil smidighet beror till stor del på det politiska system, som gått honom i blodet. B:s brev och gärningar avslöja gångna tiders föreställningsvärld och doktriner på ett för svenska förhållanden enastående sätt. Det är en säregen tjusning att följa hans skenbart så invecklade, i grunden så enkla och osammansatta politik. Den blev ej heller fruktlös. B: s obarmhärtiga kritik av Gustav Vasa var nyttig och hälsosam. Den tvingade konungen att själv stå hårt på rikets bästa. Det starka motståndet vidgade Gustavs vyer, tillät ej hans vaksamhet att slappas och stärkte hans kraft. I grunden torde Gustav Vasa ej ha fostrats så mycket av någon som av denne sin bittre motståndare.

B:s ekonomiska gärning skulle tarva ett särskilt kapitel. Konung Gustav avundades honom konsten att hushålla. Hans praktiska uppslag voro betydande, ehuru kanske ej fullt så märkliga, som man antagit. Planen på kanalförbindelse mellan Västerhavet och Östersjön var t. ex. ej ny. B:s förslag, som måhända utgick från ett kungligt initiativ, står i samband med det då påbörjade byggandet av Alster—Travekanalen. B:s vakna historiska sinne hade närmast praktiska förutsättningar och mål. Det kretsade kring kyrkans och rikets jura, därför sörjer han bittert förlusten av registrum regni. Detsamma var fallet med hans intresse för konst och litteratur, som närmast tjänade till att vinna och bevara vänner. B. intresserade sig dock i hög grad för kunskap och klagade högt över svenskarnas låga bildningsgrad.

Författare

L. Sjödin.

Arkivuppgifter

B:s politiska korrespondens är huvudsakligen bevarad i en hans kopiebok (riksarkivet, sign. A. 7). I ett annat register (ibid., sign. A. 6) har B. låtit avskriva viktiga äldre och yngre, svenska ooh utländska statshandlingar. Handlingar och uppteckningar av olika slag, som beröra linköpingsstolens ekonomiska, kyrkliga och politiska förhållanden, har B. låtit införa i en tredje kodex, nu i Linköpings stiftsbibliotek (sign. Kh. 54; vanligen ehuru föga exakt titulerad: Linköpings domkyrkas papperskodex). En fjärde därstädes förvarad handskrift, tyvärr (liksom A. 6 och 7) defekt (sign. Kh. 53), upplyser oss främst om B:s godsförvärv. Dessa kopieböcker bilda en huvudkälla för Sveriges historia från 1400-talets början till reformationen. Tyvärr äro de ej fullständigt utgivna och de gjorda avtrycken lämna i regel mycket övrigt att önska. Även den för svensk medeltidskunskap så viktiga »Spegelbergs bok» (K. biblioteket, sign. cod. D. 2) har tillkommit på B: s initiativ. Förmodligen har den där införda »Christierns klippingx krönica» författats på hans uppmaning. Närmast i propagandasyfte lät B. 1523 inrätta ett tryckeri (jämte papperskvarn) i Söderköping, där kyrklig litteratur trycktes. På grund av konungens maktbud nedlades det 1526.

Källor och litteratur

Källor: Medeltida kopieböcker A. 6, A. 7 (äldre signa J. 11 och riksregistr. A), pergaments- och pappersbrev 1481—1535, Registrum ecclesie Lincopensis, P. A. Munchs, K. H. Karlssons och nyare danska avskrifter ur Vatikanarkivet, avskrifter ur Sturearkivet i danska riksarkivet, J. Peringskiöld, Excerpta diplomatica, E. 60—61, E. 86, C. Örnhielms diplomatarium (HA deposition) samt brev till Gustav Vasa 1522—1530, allt i RA; räntekammarboken 1527, kammararkivet; »Spegelbergs bok», sign. D. 2, KB; codices sign. Kh. 14, Kh. 53, Kh. 54 (»Linköpings domkyrkas papperskodex») och H. 130, allt i Link. stiftsbibi.; Hogenskild Bielkes saml. av handl. och anteckn. till Sveriges historia, vol. 2, sign. E. 132, och Kalmar stads tankebok, E. 211, UB; Gl. Kgl. Sami. 2293 och Ny Kgl. Sami. 303, KB, Köpenhamn; domkapitelsarkivet i Liibeck: Acta capitulares . 1523— 1530 (Oldenburg, Landesarchiv). — Aarsberetninger fra det Kongel. Geheime-archiv, 3—4 (1861—70); Acta pontificum Danica, 5—6 (1913—15); Acta Tomiciana, 7—12 (1858—1906); Berättelse om. den lybeckska beskickningen i Sverige sommaren 1523, utg. af S. Tunberg (Hist. handl., 26: 2, 1923); Bidrag till den katolska hierarkiens historia i Sverige 1463—1525, utg. af C. G. Styffe (Hist. handl., 8: 1, 1879); Bidrag till Olai Magni historia, utg. af H. Hjärne (Hist. handl., 12: 2, 1892—93); Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 4—5 (1875, 84}; Biskop Hans Brasks kopiebok (Östergötl. fornm.-fören. tidskr., 1, 1875, bih.); Christiern II:s archiv, utg. af N. J. Ekdahl, 1—4 (1835—42); Correspondenz d. Kaisers Karl V, mitgeth. von K. Lanz, 1 (1844); Danmark-Norges Traktater 1523—1750, utg. af L. Laursen, 1 (1905—07); Danske Magazin, R. 2: Bd 5 (1827), R. 3: Bd 2 (1845); Deutsche. Reichstagsakten, Jiing. R., 1—4 (1893—1905); Diplomatarium Dalekarlicum, utg. af C. G. Kröningssvärd & J. Liden, 1—3 (1840—44); Diplomatarium Norvegicum, 5 (1860—61), 7 (1867—69), 12—15 (1888—1900); J. Hadorph, Then andra delen til Rijm-crönikorne hörande... (1676); Handl. rör. Skandinaviens historia, 1 (1818), 13—20 (1828—35), 24 (1840), 36 (1855); Hanserecesse von 1477—1530, bearb. von D. Schäfer, 5—9 (1894—1913); Kon. Gustaf I:s registratur, 1—12 (1861—81); J. Langebek, Historie om de norske. Bergverkers Oprindelse (1758); Linköpings bibliotheks handl., 1—2 (1793—95); Lunds ärkestifts urkundsbok, utg. af L. Weibull, 4 (1909); Matrikel d. Univ. Greifswald, 1 (Publikationen aus den Preuss. Staats-archiven, 52, 1893); Matrikel d. Univ. Rostock, hrsg. von A. Hofmeister, 1—2 (1886—90); Missiver fra Kongerne Christian I:s og Hans' Tid, udg. ved W. Christensen, 1: 1—2 (1912—14); Monumenta historiae Danicae, udg. af H. Rordam, 1 (1871—73); A. Norden, Norrköpings medeltid (1918); Nya källor till Finlands medeltidshistoria, utg. af E. Grönblad (1857); Quellen zur bremischen Reformationsgeschichte (Brem. Jahrbuch, Ser. 2: Bd 1, 1885); L. F. Rääf, Samlingar och anteckn. till beskrifningen af Ydre härad, 1—5 (1856—75); Scriptores rerum Svecicarum medii asvi, 1—3 (1818—76), [H. Spegel], Skrifteliga bewis hör. til svv. kyrckio-historien (1716); Stockholms stads tankebok under Vasatiden, utg. af N. Sjöberg, 1 (1908—15); Sv. riksdagsakter 1521—1718, 1 (1887—88); Sverges traktater, utg. af O. S. Rydberg, 3—4 (1885—95); [U. von Troil], Skrifter och handl. til uplysning i sv. kyrko- och reformations-historien, 1 (1790); Väster-götl. fornm.-fören. tidskr., 2 (1901—09); Östergötl. fornm.-fören. tidskr., 1 (1875). — K. Ahlenius, Sten Sture d. y. och Gustaf Trolle 1514—1517 (Hist. tidskr., 1897); A. G. Ahlqvist, Hans Brask (Ny illustr. tidn., 1880);

C. F. Allén, De tre nord. Rigers Historie 1497—1536, 1—5 (1864—75); H. Almquist, Reformations- och stormaktstiden, 1 (Sv. folkets historia, 2, 1922); L. A. Anjou, Sv. kyrkoreformationens historia, 1 (1850); E. Arnell, Bidrag till biskop Hans Brasks lefnadsteckning (1904); H. Baumgarten, "Geschichte Karls V, 2 (1886—88); W. von Bippen, Geschichte der Stadt Bremen, 2 (1895—98), G. Carlsson, Hemming Gadh (1915) samt uppsatser och rec. i Hist. tidskr. (1914, 20, 22—24), Sv. humanist, tidskr. (1917), Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen (1918), Göteborgs dagblad (1920)^[7], Svensk tidskr. (1921), Kyrkohist. årsskr. (1922) och Ord o. bild (1923); I. Collijn, Johannes och Olaus Magnus'... bref till Johannes Dantiscus (Kyrkohist. årsskr., 1910); dens., Brasks brev till invånarna i Linköpings stift, Danzig 1533 (Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen, 1923); S. Curman & A. Romdahl, Linköpings domkyrka (Med-del. fr. Östergötl. fornm.-fören., 1918); Danmarks Riges Historie, 3 (1899 —1905); Kr. Erslev, Det Stockholmske Blodbads Forhistorie (1891); H. Forssell, Sveriges inre historia fr. Gustaf I, 1 (1869); E. Hildebrand, Gustav Vasa (Sveriges historia till våra dagar, 4, 1920) samt uppsatser och rec. i Hist. tidskr. (1882, 85, 99, 1901); H. Hjärne, Reformationsriksdagen i Västerås (1893); Hj. Holmquist, Den svenska reformationens begynnelse 1523—1531 (1923); A. Huitfeldts krönika, kvartuppl. (Kong Hans, 1599, Kristiern II, 1596, o. Fredrik I, 1597); J. I. Håhl, Linköpings stifts herdaminne, 1 (1846): G. E. Klemming & J. G. Nordin, Svensk boktryckerihistoria (1883); J. Kolberg, Aus dem Leben der letzten katholischen Bischöfe Schwe-dens (1914); dens., Aus dem Briefwechsel der Erzbischöfe von Uppsala, Johann u. Olaus Magnus, mit dem Bischof Johannes Dantiscus von Kulm u. Ermland (1915); G. Landberg, De nord. rikena under Brömsebroförbundet (1925); J. Lindbäck, Pavernes Forhold til Danmark under Kongerne Kristiern I og Hans (1907); O. zur Linden, Melchior Hofman (1885); E. Linderholm, Gustaf Vasa och reformationen i Sverige (1917); J. Martin, Gustave Vasa et la réforme en Suéde (1906); E. Nygren, Ännu en handskrift från Stockholms dominikanerkloster (Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen, 1919); Olavus Petri, Svenska krönika, utg. af G. E. Klemming (1860) samt av J. Sahlgren i Sami. skrifter, 4 (1917); L. Pastor, Geschichte der Päpste, 4: 1—2 (1906—07); P. Pierling, La Russie et le Saint-Siége, 1 (1896); H. Reuterdahl, Sv. kyrkans historia, 3—4 (1863—66); A. O. Rhyzelius, Episco-poscopia Sviogothica (1752); A. Ridderstad, Östergötlands historia (1913 —14); A. Romdahl, Studier i Linköpings domkyrkas byggnadshistoria (1910);

D. Schäfer, Geschichte von Dänemark, 4 (1893); dens., Thomas von Wickede (Allg. deutsche Biographie, 42, 1897); W. Sillem, Die Einfiihrung der Reformation in Hamburg (1886); P. Simson, Geschichte der Stadt Danzig, 1—2 (1913—18): U. Sundelin, Vad är »Braskens grav» (1919); J. Svaning, Chronicon s. Historia Joannis regis Daniae (1560); Sv. medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 3 (1867—68); J. B. Sägmuller, Lehrbuch des katholischen Kirchenrechts (1909); A. Theiner, Schweden u. seine Stellung zum heil. Stuhl, 1—2 (1837—39); S. Tunberg, Västerås riksdag 1527 (1913); dens., Gustav Vasas konungaval 1523 (1923); G. Waitz, Liibeck unter Jurgen Wullenwever, 1—3 (1855—56); dens., Schleswig-Holsteins Geschichte, 2 .(1852); M. Wehrmann, Geschichte von Pommern, 1—2 (1919— 21); J. A. Westerlund & J. A. Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne, 1 (1915); K. B. Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918) samt uppsatser i kyrkohist. årsskr. (1917, 19); H. Witte, Mecklenburg Geschichte, 1—2 (1909—13); E, Zivier, 'Neuere Geschichte Polens, 1 (1915).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Brask, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16873, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Sjödin.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16873
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Brask, urn:sbl:16873, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Sjödin.), hämtad 2024-04-19.