Meriter

von Dalin, Olof, före adlandet Dahlin, f. 29 aug. 1708 i Vinbergs prästgård, d. 12 aug. 1763 på Drottningholm. Föräldrar: kyrkoherden i Vinberg Jonas Dahlin och Margareta Brigitta Ausén. Åtnjöt undervisning av informator i hemmet; student i Lund 27 okt. 1721. Informator i Stockholm för kammarrådet K. Rålambs söner från 1727; e. o. kanslist i riksarkivet 19 nov. 1731, i kanslikollegiets expedition 23 maj 1732 och i krigsexpeditionen 1735; bibliotekarie vid K. biblioteket 10 okt. 1737; företog en utrikes resa juni 1739 (pass 1 juni)'—aug. 1740; lärare för kronprinsen 1750 (jmfr råds-prot. 29 nov.); adlad 22 nov. 1751; erhöll kansliråds titel 20 dec, 1753; rikshistoriograf 11 okt. 1755; bevistade riksdagarna 1755—56 och 1760—62; kansliråd 7 dec. 1759; ledamot av 1745 års uppfostringskommission (närvarande från 1 febr. 1760); erhöll tjänstefrihet för historiskt författarskap 10 aug. 1762 men bevistade alltjämt kanslikollegiets sammanträden; hovkansler 18 mars 1763; LVA 1742 (preses 1749); sekreterare i Vitterhetsakademien. 1753; RNO 1761. — Ogift.

Biografi

D. hade gott påbrå i sina föräldrar. Fadern hade rykte som »vittert snille» och modern var en duktig kvinna. Fadern avled redan 1709, hans efterträdare i pastoratet och i äktenskapet blev adjunkten S. Bökman, som vackert vårdade sig om styvsonen. Ett epitafium i Vinbergs kyrka har en bild av familjen Dahlin-Bökman, där Olof är med såsom sjuttonårig. Ännu 1872 visades i prästgårdens trädgård »resterna av ett lusthus», som påstods förskriva sig från skaldens tid. D. fick till flerårig informator i hemmet och i Lund en instruerad man Jonas Brag, sedermera kyrkoherde i Tvååker (Hvad nytt? Hvad nytt? 1772:70). Till Lund säjdes D. blott trettonårig och blev då först omhändertagen av Kilian Stobseus för att utbildas till läkare. Våren 1722 åhörde han dennes medicinska och K. Papkes latinska föreläsningar. Hans håg vände sig emellertid till humanistiska studier, i vilka han åtnjöt ledning av Andreas Rydelius; Denne förenade som bekant karolinska traditioner i väsen och stil med ett realistiskt och fritt sinne och uppskattade den nya tidens praktiska tendenser. Lärjungen erhöll sålunda vid tidiga år intryck, som gingo utöver den. vanliga bokliga lärdomen och underlättade hans karriär. Men att han å andra sidan liksom läraren hade samband med den gångna tiden, därom vittnar, att han var intagen av Olof Rudbecks antikvariska teorier. D. hade hela år 1726 och vårterminen 1727 plats på kommunitetet, men därmed slöts hans vistelse i Lund. Rydelius ansåg, om med rätta kan ju diskuteras, honom färdig med universitetet och anbefallde honom till en informatorsplats i huvudstaden, vilken D. redan förut besökt med sin styvfar, som var riksdagsman.

Nittonårig gjorde D. sålunda sitt inträde hos kammarrådet Klas Rålamb (sedermera landshövding i Halmstad 1737 och i Nyköping 1745) såsom lärare för dennes söner. Han har tydligen omfattats med välvilja av familjen, snart funnit sig hemmastadd i den adliga miljön och njutit gott av dess förbindelser. Hans principal var besvågrad dels med sin farbror Gustav Rålamb (slutligen president), som ägde ett betydande bibliotek särskilt i historia, till vilket D. fick tillträde, dels med Konrad Ribbing, president i bergskollegium, en betydande man, som han prisat i ett gravkväde 1736 såsom »en ärlig svensk». — I kansliet vann D. anställning såsom extra ordinarie 1731.

D. hade tidigt börjat rimma, men av allt som han före Stockholmstiden skrev har, frånsett några latinska lyckönskningsverser i dispu-tationer, blott bevarats en 'insinuationsskrift' från Lundatiden, i vilken han sökte imitera I. Holmströms maner. Försvunna äro ock »åtskilliga små satyrer under form av avisor», som han författat för att roa familjen och dess umgänge. Från 1729 ha vi en »prästsatir», tillkommen på Ribbings 'anmodan', vilken blev spridd och på sina håll väckte häftigt ogillande, och »Tankar om Guds försyn», som gå i Runius' stil. Denna märkes också uti den förra diktens form, rimmad hexameter, ett versmått, som går igen i Then swänska Argus i ett par dikter, vilka rimligtvis äro av något äldre datum.

Efter dylika lärospån trodde sig D. beredd att giva sig i kast med en stor uppgift och började anonymt utgiva den nyssnämnda veckoskriften Then swänska Argus, som uppnådde två årgångar, 1733—34. Hans beskyddare voro nog invigda i hemligheten, men den egentlige förtrogne var vännen Karl Carleson (se denne), som själv kort förut prövat ett liknande företag. Han blev mellanhand med boktryckaren, hittade på titeln och torde ha i begynnelsen lämnat ett par bidrag. Snart var D. i stånd att själv sörja för praktiskt taget hela texten. Hans ämnen blevo de för genren vanliga och omfattade sålunda allehanda motiv från det samhälleliga och enskilda livet. Upplysningens anda präglar för första gången hos oss ett litterärt verk, och från Argus räknas därför också en ny period i vår litteraturhistoria. Negativt förnams denna anda uti satiriska angrepp på präster och pedanter, positivt bl. a. uti yrkanden på att uppfostran borde läggas om efter de moderna grundsatser, som Locke framställt och som bl. a. Holberg kämpade för. Tidens på samma gång kritiska och utilistiska riktning gjorde sig gällande, och Argus blev en banbrytare, som på sina håll ansågs djärv. T. o. m. på ett strängt förbjudet område vågade han sig in; den aktuella politikens. Den begynnande oppositionen mot Arvid Horn vid 1734 års riksdag hade sina ledare i den krets, där D. kommit in, och han blev deras talesman, visserligen blott genom antydningar. Censorn strök en del, men ej allt, och kanslikollegiet blev en gång betänkt på att inställa utgivningen; det avstod av hänsyn till den popularitet, Argus vunnit.

En moralist tar gärna flärd och ytlighet till föremål för satir och förmaningar. Då D. hånade och förlöjligade den á-la-modiske petit-maitren och den koketta världsdamen, men lovsjöng den fäderneärvda enkelheten och förnöjsamheten, så var detta icke blott ett konventionellt grepp, han kände verkligen varmt för den gamla karolinska duktigheten. D. hade iakttagit livet omkring sig, men stor erfarenhet kunde han med sina fyra och tjugu år icke äga, och han måste för att få uppslag flitigt använda sina utländska källor, Steeles och Addisons Tatler och Spectator, hela genrens upphov, van Effens imitation Le Misanthrope, franska fabelförfattare som La Fontaine och La Mötte och flera andra. Boksynta samtida märkte dessa lån, och de ha i detalj uppvisats av den nyare forskningen. Men förunderligt är, huru snabbt D. lärde sig att sätta sin egen prägel på detta främmande gods, att i en helt svensk form omstöpa det lånade. Den novellistiska ram, han efter Spectators förebild försökte ge Argus, förmådde han visserligen icke genomföra; människoskildrare blev han aldrig, och han avskedade vid första årgångens slut sina fem 'auktorer', som skulle föra ordet för olika samhällselement. Hade någon av dem stått honom nära, var det nog snarare hovbussen Ehrenmenuet än den lärde Hiernbrott.

D. brukade genrens gängse former: betraktelser, övergående till följetonger, brev, dagböcker, »karaktärer» osv. Uti allt röjdes ett gott och friskt kynne, men bäst lyckades han i den allegoriska sagan, som Swift från versens retorik flyttat ned till prosans vardagsspråk och gett liv genom realistisk iakttagelse. I sådana »äventyr» nådde D. högt också tack vare den bekantskap han gjort med isländsk saga; den skänkte stilen ett tillskott av nordisk kärnfullhet och folklig must. Sitt mästerverk skrev D. sedan med »Sagan om hästen», den ännu allbekanta berättelsen om huru det gick Gråilen under hans olika ryttare, en oförliknelig skildring av Sveriges öden alltifrån Gustav Vasa. Uppslaget, men icke mera, är hämtat från Addison. Men redan i Argus finnas flera ypperliga ting, så samtalet mellan Baltzar lakej och Elsa frustupiga, »ett erkänt mästerstycke i fraseologiskt hänseende och även fonetiskt högst naturtroget» (Hesselman). D. hade ett utomordentligt öra för stilen, han rörde sig med en fyndighet i uppfinning och en säkerhet i formgivning, som äro underbara, och så skapade han blott tjugufemårig den nya svenska prosan och gav den »en egendomlig påtaglig svenskhet, knappt överträffad av någon i vår litteratur utom Strindberg». Flera uttalanden betyga D: s entusiasm för själva den konstnärliga behandlingen av språket. Han ville ha fram svenskans »egen gamla art», fri från »tyska sammanhang» och »latinska ordningar».

Argus' framgång var stor; veckoskriften fick över 500 prenumeranter, en för den tiden hög siffra, men många ark utkommo i nya upplagor och i eftertryck. Den blev grundvalen för D: s karriär. Hos adeln väcktes (dec. 1734) förslag om en belöning, men ständerna stannade vid att betyga sitt nöje över skriften. I förtröstan på verkan därav avböjde D. ett anbud om en antikvarisk anställning i Petersburg och sökte en assessorsplats i antikvitetskollegium; den fick han icke, men blev efter någon väntan utnämnd till K. bibliotekarie, tills vidare dock utan lön. Sådan erhöll han genom adelns ingripande vid nästa riksdag.

D: s adliga förbindelser gjorde sitt till. Genom Rålamb blev han upptagen uti en 'riddarorden', den första i sitt slag hos oss, i vilken greve K. Fr. Piper var »mästare», och bland vars medlemmar var K. G. Tessin. D., den ende ofrälse, hade att sörja för det vittra inslaget, och det var av dubbel art. Till valspråk hade orden »Tro och redlighet», men dess namn Avazu och Wallasis, två förvridna finska ord som betyda »häll i» och »drick ur», antyda, att skämt och gamman ingalunda voro uteslutna. Så skrev D. här dels patriotiska hyllningar till Karl XII:s-minnet, dels dryckesvisor och dylikt. Visan är jämte »äventyret» D:s rätta element; han fortsatte linjen från Erik Lindschöld, Runius och de andra, och den franska chansonen bragtes i hans bästa stycken till en fulländning, som knappt överträffats utom av Bellman. Det är D: s förnämsta poetiska insats; sångerna om Celadon och om Philemon och Camilla äro ännu kända. Den pastorala dräkten bar han med behag. D:s erotik har dömts såsom ett blott ytligt galanteri, men det torde vara en förhastad slutsats. Hans reserverade väsen har även i detta fall och även i ungdomen präglat diktningen. Om en bekännelse undsluppit honom, bröt han av med en ironisk vändning. Satiriker var D. av naturen, hans lyriska ådra var icke stark, men den var äkta. — Sina visor skrev han ofta efter franska uppslag, men visste att i dem liksom i »äventyren» sätta sin prägel på lånen. Hans naturskildring är impressionistiskt livlig och förnekar icke det realistiska draget. Och i rytmen är han en av våra allra yppersta; versen icke bara följer melodien, nr denna hämtar D. fram en egenartad rytmisk typ, som han mästerligt utpräglar och genomför.

Rokokon utplånade blott långsamt D: s karolinska drag. Då han efter franska mönster skrev sina verssatirer i Argus, avfattade han dem på rimmad hexameter, blott dröjande gick han över till alexandrin, och då han bearbetade Voltaire's Le Mondain till »April-wärk om wår herrliga tid» (1737), omsatte han den uti Hildebrand-strofens gamla visform. Också innebörden förändrade han helt; Voltaire's lovtal över lyxen kastades om till ett hån; D. var ännu som moralist av gamla skolan. Kärleken till det nedärvda och folkliga satt fast, i »Skatan sitter på kyrkotak» attrapperade han med utomordentlig säkerhet den gamla ens trofingen, och under hela sitt liv brukade han gärna kämpavisaris form och rytm. Det skedde visserligen mestadels på ett godmodigt parodiskt sätt, såsom ett sällskapligt skämt, men i »Engsövisan» kom en varm ton. Det var en hyllning till beskyddaren och vännen Piper och hans grevinna, f. Mörner, hos vilka D. mycket vistades. Värdfolket å sin sida samlade alla poetens dikter och rimmerier.

Han lockades att pröva även de förnäma arterna. Upprättandet av svenska skådeplatsen 1737 framkallade en mängd dramatiska försök, bland vilka D: s tragedi »Brynilda» tog priset. Att ämnet var fornnordiskt, var ett avsteg från den franska regeln, som hade flera exempel hos oss. Kraftiga sentenser formade D. icke illa, och det var väl dessa, som främst väckte samtidens beundran. Att sätta in Völsungasagans gestalter i delikata erotiska situationer efter Racine's Andromaque var däremot en olöslig uppgift. Här slog D:s stilistiska förmåga slint. Lättare tycker man det borde varit honom att finna tonen i komedien »Den afwundsiuke», men det lyckades honom icke. Figuren blev en torr och abstrakt typ. I vers följde D. franska mönster, liksom han i sin prosa utnyttjade de engelska, dessa visserligen också i franska översättningar, men i de högre stilarterna förmådde han icke uppnå de förra. »Ode öfwor slaktningen wid Wilmanstrand» har en trohjärtad ton, i släkt med psalmens snarare än med den klassicerade franska, och »Swenska friheten» var såsom epos skäligen gammalmodigt. Skrivet efter drottning Ulrika Eleonoras död, har det tydligen Gunno Dahlstiernas »Kunga skald» till förebild i sin byggnad med allegoriska figurer och betraktelser. Att D. använt Voltaire's Henriad gjorde icke själva typen modern, men samtiden var full av beundran för denna patriotiska dikt, där D. talade fosterlandets sak emot partierna. Ur samma syfte har den satiriska »Kämpavisan» sitt upphov, också den med Dahlstierna till förebild, en allegorisk ballad om hattarnas ryska krig och striderna om tronföljarevalet.

Genom ett understöd av Klas Grill fick D. tillfälle att följa sin lärjunge Hans Gustav på en resa till Paris (juni 1739—aug. 1740), men det nya han såg väckte mestadels hans satir. Brev och verser intyga, att D. icke ägde den rätta resenärens kynne; han var bunden vid sin vanda omgivning. Genom Tessin, som just tillträdde beskickningen i Paris, fick D. se den stora världen, men han trivdes än bättre tyckes det i den lärda, dit han ock erhöll fördelaktig introduktion. »Så mycket jag har varit frisk, har jag övermåttan roat mig. De stora glittrande nöjen vill jag intet omtala, därvid kan man ledsna, men bekantskapen med en hop förnuftigt och lärt folk är födande. Några lärda abbéer, m:r de Ramsay, men besynnerligen m:r Rollin komma mig att lämna Paris med saknad.» Påfallande är, att D. icke nämner en enda skönlitterär författare; hans intresse för nya ting var i detta hänseende ej längre levande. En episod från Paris var hans tvist med K. G. Cederhielm (se denne), som förde en epikureisk tillvaro såsom bysatt på Chåtelet, en intelligent man, vars radikala åsikter i moralen D. ogillade. En ordväxling slöt med att Cederhielm utmanade D. på duell, men denne avböjde.

I flera hänseenden undergick D: s åskådning efter hand en modernisering, han blev alltmer en upplysningens man. Det framgår av bl. a. hans presidietal i Vetenskapsakademien, där han antydde klimatläran, utvecklade hurusom överflöd blott är ett relativt begrepp, och framhöll, att den gamla ofruktbara lärdomen fått vika för den anda, som arbetat sig fram sedan renässansen, och att i de lärdas republik nu endast dugligheten var gällande. Mot Rousseau förkunnelse ställde han sig sedermera bestämt avvisande; han kände sig som målsman för den moderna kulturen.

D. hade vänt sig till vetenskapen; såsom sin huvuduppgift satte han nu att skriva »Svea rikes historia», ett arbete, för vilket han erhållit en anbefallning av ständerna 1743 och som sedan belönades med anslag av dem. I fyra band förde han berättelsen fram till Gustav Adolfs tid. — I sin ungdom hade D. varit begiven på rudbeckianism, men den svagheten övervanns snart. Såsom rätt upplysningsman gycklade han med pedanterna överhuvud, och till de värst åtgångna hörde rudbeckianen E. J. Biörner, förlöjligad i Arngrim Berserk. I sitt stora verk avsade sig D. all gemenskap med denna riktnings fantasterier och sökte i stället betecknande nog en naturvetenskaplig grund för vår äldsta historia, i det han upptog den då gängse teorien om »vattuminskningen», dvs. landets höjning, som man felaktigt uttydde på detta sätt. Helt frigöra sig från traditionen kunde D. icke, och det fick sin betydelse. Han stödde sig på isländarna, och även vad som på andra håll berättades om »de sälla skyter» upptog han som historiskt. Så blev hans verk trots polemiken mot Rudbeck en grundval för göticismen, och ännu P. D. A. Atterbom och andra romantiker använde det som källa. Detaljanmärkningar mot verket framställdes av Anders Botin o. a. — D: s kritik var ju icke den strängt vetenskapliga utan helt enkelt sunda förnuftets. Upplysningens rationalistiska anda och ton präglar verket till ondo och till godo. Han har dess brist på verkligt historisk syn och dess stolthet över de moderna framstegen, hans antiklerikala tänkesätt präglar hans skildringar av religiösa förhållanden i både heden och kristen tid. Han strävar emellertid att vara pragmatisk, att ge icke blott en krönika utan få fram händelsernas verkliga orsaker och att bedöma dem ur »det allmännas», dvs. ur samhällets synpunkt. Uti de senare banden har han av Voltaire lärt att uppmärksamma det kulturhistoriska. Att han gör generella reflexioner och drar ut moraliska lärdomar, det var något som tiden ansåg höra till en historisk framställning för de bildade. Sitt mönster hade D. i Rollin, som han träffat i Paris, och vars arbete om den gamla världen åtnjöt stort rykte. Men sin styrka hade D. uti sin egen förmåga att berätta livligt, toner från Argus' »äventyr» återfinnas också här. Både fackmän och vittert folk stötte sig härpå, men K. Kr. Gjörwell skrev (1797): »Historiens genius har tillskapat D. för att trösta och försona oss med alla de mörka och svårlästa verk, som allt från Verelius ända ned till Wildc- lågo på vårt stackars minne såsom tunga kvarnstenar. Han samlade med lycklig hand spridda ljus, utbredde en ny dag över vårt historiska fält och gav oss en rikshistoria uti skönaste styl.»

Med 1750-talet inträdde för D. en ny epok. Av Tessin hade han 1744 blivit föreställd för kronprinsparet och blev genast helt förtjust i Lovisa Ulrikas »manér». Genom samme beskyddare blev han så anställd såsom lärare för prins Gustav. Det heter, att han till en början icke varit väl sedd av drottningen, men han vann snart hennes gunst och sin lärjunges tillgivenhet. Lovisa Ulrika fann, att hon uti informatorn fått en man av högsta värde för sitt hov. På en större scen utvecklade D. nu samma egenskaper, som gjort honom uppskattad och avhållen i de adliga kretsarna. Han blev en hovpoet av sällsynt skicklighet, med outtömlig fyndighet i att formulera galanterier och uppvaktningar, att skriva lustiga visor och lagom spetsiga epigram Beryktade blevo hans inför hovkretsen hållna »kalottpredikningar», i vilka upplysningens antiklerikala tendens framträdde i parodier på gudstjänsten, ett skämt i ordensstil, som kanske icke var så illa menat, som det lät. — Belöningarna kommo i snabb följd, han erhöll adelskap och kansliråds titel, blev sekreterare i Lovisa Ulrikas vitterhetsakademi och rikshistoriograf. Förtroendet medförde farliga uppdrag. D. användes 1754 vid ett försök att anknyta en hemlig underhandling med Frankrike, han misstänktes vara författare till konungens anföranden i rådet, och han var sannolikt inblandad i förberedelserna till drottningens revolutionsförsök 1756. Då detta upptäckts, hotade honom undergången, och att den avvändes, berodde säkerligen blott på de beskyddare, framför allt A. J. von Höpken, vilka hans vittra och lärda förtjänster förvärvat honom. Han blev anklagad, men endast för några pennans försyndelser: för »kalottpredikningarna», vilka redan 1751 varit föremål för skarpa klagomål i prästeståndet, för en andra upplaga av Svenska friheten, som tryckts utan de av censor påyrkade ändringarna, och för ett »Herdaspel», som innehöll satir mot ständernas regemente. Straffet blev överraskande lindrigt: böter, en skrapa och förvisning från hovet. Genom Höpkens förmedling kunde han i början av dec. 1760 åter göra sitt inträde där. Redan ett år förut hade han blivit befordrad till verkligt kansliråd, 1762 erhöll han såsom kronprinsens lärare en pension av 1,000 dir smt, och slutligen blev han hovkansler. Den förnyade uppvaktningen vid hovet blev ansträngande i förening med ämbets-göromålen, hans klena hälsa tålde icke detta liv. Den 12 aug. 1763 avled han och begrovs på Lovö kyrkogård, där sedermera hans efterträdare som prins Gustavs lärare matematikern Samuel Klingen-stierna jordades vid hans sida. Över dem båda lät Lovisa Ulrika uppföra en minnesvård, å vilken det om D. säges: »Sic illi sit terra levis, ut sale et liberale joco regias curas levavit» — en formulering, som blivit föremål för anmärkningar. Vid vårdens högtidliga avtäckning 1769 framträdde drottningen, »fällde ymniga tårar, tog sin bröstbukett och beströdde med rosor desse förtjänte mäns kistor». Av D. finnes ett porträtt på Gripsholm, där han ter sig något ansträngt förnäm, och en byst av Larchevesque, som förefaller vara bättre lyckad. Olof Celsius säger, att hans »anlete utmärkte något besynnerligt. Han hade en hög tillbakaliggande panna, något upphöjd över ögonen, som voro kvicka; näsan stor och aquilinsk; hans anletsfärg var blek, tungan mindre färdig till tal, än hjärnan till tankar och handen till skrivning; rösten mera låg än hög, kroppen mera lång än kort; men hela dess ställning mager, och utvisade, att den sinnrike själen bodde i ett svagt hus. Hela utseendet fromt och menlöst, men djupsinnigt och allvarsamt.» Lilliestråle tillfogar, att »som han var rätt närsynt, förekom han alltid tankfull», och att »mycket bullersamma nöjen voro icke i hans smak; men ett glatt, otvunget och muntert umgänge älskade han ganska mycket; skämtade ock gärna, dock aldrig att någon därav kunde stötas.» Tessin åter säger, att han »var i sällskap torr och tyst. Han log gärna själv åt det föga han sade, och hans skratt hade det besynnerliga, att det knappast hördes, men märkligen syntes på skuldrornas häftiga rörelse. Uti ärbara seder var han, efter utvärtes anseende, oförvitelig, hövlig i ord och åthävor, men efter mångens tanka ej alltid uppriktig. Han förstod flera språk, men var ej mäktig att med färdighet tala något utom svenskan. Hans sinne var glättigt, och han skydde intet arbete. Fel i uppfostran gjorde hans åtbörder tvungna. Herr D. har varit vår Voltaire i insikter och lätthet: någon apologi torde de bägga behöva i anseende till deras lynnen; den förre var lyckligare däruti att han sluppit pennekrig. Ingen jämförelse är dem imellan i förmögenhet. Herr D. var ej sniken efter penningar.»

Sina litterära åsikter vid mogna år framlade D. uti »Korta påminnelser vid svenska skalde-konsten», tryckta i Vitterhetsakademiens Handlingar 1755. Hans grundsatser äro desamma som Boileau's i L'art poetique, utvecklingen av dem skäligen kortfattad. »Grannlagenheten», korrektheten i stilen, hade nu blivit hans rättesnöre. Han fördömde licentia poetica i språk och vers, och han företog i nya upplagor av Argus och Svenska friheten en del rättelser i denna anda. Fantasiens frihet inskränktes till den han själv och den pseudoklassiska smaken godkände, till uppfinning av allegorier och fabler. Originalitet bestod, såsom för klassikerna överhuvud, blott i förmågan att formulera det allmängiltiga. »Den angelägnaste egenskapen för en poet är att tänka»; det var rationalismens åsikt. Det var en utvecklingsgång, som stämde med tiden, ehuru icke med D: s egen natur, men på grund av denna kunde Bergklint fastslå, att genom hans och hans lärjungars insatser »uppkom äntligen den rena klarhet, som utmärker vårt tidevarv bland sekler och vår smak bland vittra folkslag».

Hos fru Nordenflycht och kanske i viss mån hos hennes omgivning stod D. ej väl till boks. Han beskylldes för att ha undanskaffat en hennes tävlingsdikt i Vitterhetsakademien. Motsatsen mellan de två litterära släktleden var ganska naturlig, men D: s anseende såsom den nya svenska skaldekonstens fader bevittnas därav, att Utile Dulci, det vittra sällskap, som stiftades 1766, helgades åt hans minne. Samtidigt utkom den stora men tarvligt utstyrda upplagan av hans »Witterhets-arbeten», i vilken hans halv- bror arkiatern I. K. Bökman samvetsgrant infört allt, han kommit över, även rena obetydligheter, utan att dock lyckas göra samlingen fullständig. Det var i alla fall för mycket för D:s rykte enligt de samtidas vittnesbörd. Förnämare i yttTe och inre hänseende var det urval, som P. Rudin utgav; han hade haft förbindelse med D. själv under dennes senare år. Men vid den tiden var hans anseende statt i nedgång. Gyllenborg och Creutz, som vida strängare än D. iakttagit fordringarna på korrekthet och som givit uttryck åt mera moderna åsikter, firades såsom de verkliga skaldefäderna av gusta-vianerna; för dem var D. en föråldrad poet. Leopold skänkte honom något högdraget sitt erkännande, men anmärkte t. ex. beträffande »Sagan om hästen» »låghet i allegorien». Romantikerna voro honom icke mera benägna, och först i »Siare och skalder» skänkte Atterbom honom en varm hyllning.

Moderna litteraturhistoriker hava insatt D. i hans historiska .ställning och uppskattat hans insatser; så först Karl Warburg. Oskar Levertin åter i en kort skiss framhöll det mångskiftande i hans företeelse och svårigheten att få fast uti hans väsendes kärna, en synpunkt som understrukits av Lamm och av Schück. Hovets rimmare har ställt skalden i skuggan. D:s brev, synnerligen obetydliga till innehållet, gåvo stöd åt denna uppfattning. Man har så kommit till att D. trots sina betydande förtjänster varit en »ytlig och servil» streber. Omdömet är säkerligen minst sagt ensidigt och förhastat. Undantagas prästerna, som måste vara honom avoga, och några lärde, som påvisat fel i hans historia, äro de samtida mycket uppskattande. Tessin, som under senare år var D. mindre bevågen, hade, som vi sett, intet värre att säga om honom, än att han icke alltid var »uppriktig», dvs. var sluten, vilket är obestridligt, och  att hans »åtbörder voro tvungna». Dessa sista ord innebära uppenbarligen en bestämd vederläggning av svartmålningarna av D: s personlighet. Skulle han icke med sitt goda huvud, av ingen förnekat, kunnat förvärva goda maner på slotten, om det varit hans syfte främst att ställa sig in? Den riktiga hovmannen-strebern kan det: se Leopold! D. var en uppkomling men utan en sådans vanliga fel. Även i hovkretsarna bevarade han sitt väsens natur och vann därmed ej blott beskyddare utan vänner. Hans visor och sagor hava behållit sin friskhet, och han har anspråk på vår tacksamhet som en kulturbärare av rang.

Författare

O. Sylwan.

Arkivuppgifter

De viktigaste samlingarna av Dalins handskrifter finnas i K. biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek samt på hans gynnare greve K. Fr. Pipers gods Krageholm och Ängsö (Lamm och G. Carlquist i Samlaren, 1916). Ämbetsskrivelser samt brev från honom till kanslikollegiet förvaras i riksarkivet, hans brev till familjen Piper på Ängsö och Krageholm, strödda brev flerstädes, t. ex. i K. biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek och Linköpings stifts- och landsbibliotek; strödda brev och handskrifter dessutom i Vetenskapsakademiens bibliotek och sekreterarearkiv. Viktiga äro hans brev till kammarherren greve U. N. Gyldenstolpe i Sjöholms arkiv. D: s bouppteckning (tryckt i Samlaren, 1921) redovisar, jämte en boksamling värderad till cirka 1,400 dir kmt, »åtskillige skrifter, som ej till något värde kunna upptagas», däribland »3 bunter manu-skripter i poesien» och manuskriptet till Argus (nu i K. biblioteket). Boets tillgångar uppskattades till något över 30,700 dir kmt; efter avdrag av skulderna återstodo till delning 19,713 dir 19 öre kmt.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Then swänska Argus. Bd [1]—2. Sthm 1732—34. 4:o (Anon.) [Varje bd (= årg.) utkom i 52 8-sidiga ark jämte reg.; D. var huvudförfattaren, även om material och uppgifter i vissa fall kunna ha lämnats av andra.] 2: a uppl.: Den svvenska Argus, utg. arktals, et om weckan, åren 1733 och 1734. Nu andra gången uplagd, öfwersedd och förbättrad. Sthm 1754. 8: o (2), 344, (2) s.; (2), 453, (3) s. Kommenterad uppl.: Then swänska Argus, utgifven af B. Hesselman och M. Lamm. D. 1—3 , Sthm 1910—19. .(6), 401 s.; (3), 498 s.; 17, CLXXI, (1), 269, (l)s., 10 pl., (l)s. (Svenska författare, utg. af Sv. vitterhetssamfundet, 1.) Även en uppl. i urval: Then swänska Argus. lurval utg. av Bengt Hesselman. Upps. & Sthm (tr. Upps.) 1925. 164 s. — Argi nögda tanckar om Guds försyn. Med tysk öfwersättning [af H.J. Sivers]. Norrköping 1736. 4: o 6 bl. (Anon.) [Även i fransk övers, av C. G. Cederhjelm, publ. av J. E. Hylén i uppsatsen Carl Gustaf Cederhjelms översättning av Olof v. Dalins »Tanckar om Guds försyn», Nyköping 1917, s. 4—7.] Flera senare uppl., bl. a. som skillingtryck; även med tillagda verser och med titel: Christelige tanckar om Guds gudommeliga försyn, skickelse och regering . .. [Sthm] 1744. Lit. 8: o 4 bl. (Anon.) m. fl. — Tankar öfwer critiquer. Sthm 1736. 4: o 19 bl. (Anon.) — April-wärk om wår härliga tid. Sthm [1737]. 4: o 10 bl. (Anon.) Ny uppl. Sthm 1820. 15 s. — Pastorale. Ecloga. Capriser [m. fl. dikter] (Försök til swänska skaldekonstens uphielpande, utg. af C. Carlsson, Fl. 2: Afd. 3, Sthm 1738, s^ 16—41). — Tankar öfwer oweldig-heten: til landt-marskalken, högwälborne herr grefwe Carl Gustav Tessiu. [Sthm] 1738. 4: o 6 bl. (Anon.) Ny uppl. Stinn 1761. 8: o 8 bl. (Anon.) — Brynilda, eller den olyckelige kärleken; tragasdia i tre öpningar, förestäld i november månad 1738. Sthm [1738]. 4: o 2 bl., 44 s. (Förf:s namn under den tillägnan till drottn. Ulrika Eleonora, som inleder arbetet.) [Även i dansk övers., anon., Köpenh. 1746.] — Den afwundsiuke. Comedie i tre öpningar, förestäld på Kongl. swenska theatren i Stockholm, första gången d. 6 junii 1738. Sthm 1739. 4: o 64 s. (Anon.) [Även i dansk övers, av E. Balling, Köpenh. 1774, samt i engelsk, av Edith Swanson, St. Louis 1776.] — Wisdoms-prof, eller herr Arngrim Berserks förträffelige tankar öfwer et fynd i jorden intet långt från Stockholm. Sthm 1739. 4: o 12 bl., 1 pl. (Anon.) [Följd-skrifter: [E. J. Biörner], Alfwarsama frågo tankar om en publik satyrist, särdeles om billigt swar til auctoren af Arngrims Wishets prof. [Sthm] 1739. 4: o 2 bl. — [Dens.], En madrigal, welches zwar ehemals verfertiget [von C. von Posselt], nun aber bey Gelegenheit, etwas verändert, appliciret worden, auf Vlle Berserks unge. [Sthm 1739.] 4: o 2 bl.] —¦ Sagan om hästen. Sthm 1740. 4: o 27 s. (Anon.) Utkom i ett flertal samtida eller något senare tryck, några liksom orig.-uppl. 27 s., andra (senare) 24 s. 4: o (se anmärkningarna till Mjöbergs uppl.). [Följdskrifter: [J. N. ZetterströmJ, Grollens sednare öden, eller fortsättning af Sagan om hästen. Sthm 1765. 4: o 12 s. (Anon.) — [B. Holmen], Ytterligare fortsättning af Sagan om hästen, eller Grollens senaste öden til närwarande tid. Sthm 1765. 4: o 20 s. (Anon.) — [Dens.], Nyckelen til Grollens stall, eller alfabetiskt orda-register och uttyd-ning öfwer mörka ord som förekåma i Sagan om hästen. Sthm 1766. 4: o 2 bl. (Anon.; hänvisar till alla tre skrifterna.) En senare uppl.: Sagan om hästen eller swenska Grollens öden och nyckeln till stallet. Västerås 1831. 12: o 52, (4) s. utgör en samarbetning av alla skrifterna. — Av nyare omtryck må särskilt nämnas: Sagan om hästen. Utg. å nyo [med anmärkningar] av Josua Mjöberg. Lund 1920. 32 s. — Sagan om hästen. [Utg. av] Föreningen för bokhantverk. Sthm (tr. Upps.) 1927. 40 s.J — Swenska friheten. Skalde-dikt i fyra sånger. Af O. D. Sthm 1742. 4: o 56 s. (Anon.) 2: a gången... uplagd. Sthm 1755. 4: o 55 s. (Anon.) Senare uppl.: Svenska friheten jemte auctors lefverne. [Utg. i anled. av Allm. sv. bokindustriutställningen 1900.] Gtbg 1900. 8: o (2), XIX, 62 s., 1 portr. — Ode öfwer slaktningen wid Wilmanstrand d. 23 aug. 1741. Sthm 1741. 4: o 4 bl. (Anon.) — Sorge-sång öfwer den stora Sweriges drotning Vlrica Eleonora, som lämnade sin jordiska krona d. 24 nov. 1741. Underdånigst af O. D. Sthm [1741]. 4: o 6 bl. (Anon.) — Ode öfwer freden emellan Swerige och Ryssland 1743. Af O. D. Sthm [1743]. 4: o 4 bl. (Anon.) — Åminnelse-tal öfver holstenska etats-rådet... herr Samuel von Triewald... d. 10 dec. 1743. Sthm 1743. 34 s (VA Åminnelsetal.) — Åminnelse-tal öfver... ärke-biskopen herr doctor Eric Benzelius... d. 28 nov. 1744. Sthm [1744]. 23 s. (VA Åminnelsetal.) — Berättelse om en dumbe, som kunde siunga (VA Handl., 1745, s. 114—115). — Svea rikes historia ifrån des begynnelse til wåra tider, efter Hans Kongl. Maj: ts nådiga behag på riksens högloflige ständers åstundan förf. D. 1—3: 1—2. Sthm 1747, 1750, 1760—62. 4: o 20 bl., 666, (6) s.; 21 bl., 922, (4) s.;

15 bl., 704 s.; 11 bl., 652, (8) s. D. 1—2. 2: a uppl. Sthm 1763—65. 4: o 14 bl., 640 s.; 18 bl., 884 s. [Följdskrift: [A. af Botin], Anmärkningar vid herr hof-cancellerens ... Olof v. Dalins Svea rikes historia. Sthm 1771. 216 s. (Anon.)] (D:s arbete utkom även i tysk övers, av J. Benzelstierna & J. C. Dähnert, Greifsw. & Rost. 1756—63, samt efter den tyska i rysk, St. Petersburg o. 1805—07. En förkortad uppl.: Swea rikes historia ifrån dess begynnelse til wåra tider..., började utgivas av P. L. Trägård: D. 1*. Sthm 1758.

16 bl., 216 s.) — Tal... om Sverige i sit ämne och Sverige i sin upodling, hållit i Kongl. Vetenskaps academien d. 29 apr. 1749. Sthm [1749]. (1), 24 s. [därav sekreterarens svar s. 23—24]. (VA Praesidietal.) — [Wederläggning af et i Köpenhamn år 1749 utgifwet academiskt arbete, rörande den namnkunnige Calmare-föreningen imellan Swerige, Dannemark och Norrige] (Lärda tidningar för år 1749, N:o 37, s. 145—151; anon.). — Åminnelse-tal öfver Kongl. Vetenskaps academiens ... secreterare, herr Pehr Elvius ... d. 27 apr. 1750. Sthm 1750. (1), 26 s. (VA Åminnelsetal.) — Åminnelse-tal öfver... presidenten..., högvälborne baron, herr Carl Cronstedt... d. 25 martii 1751. Sthm [1751]. 22 s. (VA Åminnelsetal.) — Beskrifning om en runsten wid Drotningholm, som kan tiena til uplysning i Lovöiska historien. Af Olavo Biörnero. [Sthm 1751.] 4: o 22 s. (Anon.) — Undersåtelig betraktelse wid Deras Kongl. Majesteters kröning, d. 26 nov. 1751. Sthm [1751]. 4: o 2 bl. (Anon.; undert. O. D.) — Ord sungne öfver måltiden, vid Deras Kongl. Majestäters kröning, d. 26 nov. 1751. Sthm [1751]. 4: o 4 bl. (Anon.; undert. O. D.) — Saga til Hans Kongl. Höghet cron-printsen, på dess dyra födelsedag, d. 13 jan. 1752. Sthm [1752]. 4: o 2 bl. (Anon.; undert. O. D.) — Herde-spel i tre öpningar, vid Hans Maj: ts återkomst från sin finska resa til Drottningholm; på Hennes Maj: ts befallning förestäldt i trägården vid be-mälte kongl. lust-slott. d. 11 aug. 1752. Sthm [1752]. 4: o 34 s. (Anon.) — Sedolärande fabler. Sthm 1752. 4: o 13 bl. (Anon.) [Även utg. i en fol.-uppl. i ett fåtal ex. för drottning Lovisa Ulrika.] —¦ Inledning til... Kongl. Vitterhets acad. handlingar [ang. svenska vitterhets-historien] (K. Sv. vitt.-acad. handl., D. 1, 1755, s. 15—38). — Korta påminnelser vid svenska skaldekonsten i vår tid. Upläsne i Kongl. Vitterhets-academien, d. 24 jul. 1754. Af O. D. (ibid., s. 105—114; anon.) — Jordbäfningen. Sthm 1756. 4: o 6 bl. (Anon.) — Åminnelse-tal öfver . . . landshöfdingen .. . friherre Nils Reuterholm, hållit för Kongl. Vetenskaps academien d. 20 sept., år 1758. Sthm [1758], 30 s. — Swenska tankar. Sthm 1759. 4: o 2 bl. (Anon.) — Fable, den 6 junii 1761. [Sthm 1761.] 4: o 2 bl. (Anon.) — Ätte-tafla öfver skyldskapen imellan åtskilliga i Europa regerande kejserl., kongl. och fursteliga hus. 1763]. Tv.-fol. 1 bl. (Bihang till Nya svenska biblioteket, utg. af C. C. Gjörwell, Bd 2.) — Witterhets-arbeten, i bunden och obunden skrif-art. [Utg. af J. C. Bökman.] Bd 1—6. Sthm 1767. (16), 107, (3), 186, (6), 227, (5) s., 1 portr.; (4), 234, (6), 207, (1), 197, (2) s.; (4), 532, (16) s.; (4), 520, (23) s.j (4), 524, (12) s.; (4), 464, (14) s. — Poetiska arbeten. [Utg. af P. Rudin, med lefnadsteckning öfver förf. af C. F. Scheffer.] T. 1—2. Sthm 1782—83. (2), XVI, 362., 2 pl.; (2), 360, (2) s., 1 pl. — Valda skrifter. Örebro 1872. XIV, 363 s. — Marionettspel. [Meddel. af G. Frunck] (Samlaren, Årg. 22, 1901, s. 95—98). ¦— Lyckönskan till grefve Carl Gyllenborg. [Meddel. af G. Frunck] (ibid., s. 99—103). [Enl. annan uppgift, senast godtagen av M. Lamm, skulle dikten vara riktad icke till Gyllenborg, utan till Nic. Tessin.] —¦ [Poetiska skrifter i urval] (Sveriges national-litteratur 1500— 1900, D. 3, Sthm 1909, s. 61 — 140; [ny uppl.], D. 3, Sthm (tr. Leipz.) 1921, s. 53—123). — [Prosaskrifter i urval] (ibid., D. 6, Sthm 1907, s. 65—143; , Lny uppl.], D. 6, Sthm (tr. Leipz.) 1922, s. 59—126). — Därjämte ett stort antal ströskrifter på vers och prosa, utgivna dels separat, dels i olika samlingar vis- och skillingtryck, urval ur D:s diktning i olika antologier m. m.

Översatt: Herr Montesquieus Tankar öfwer orsakerne til de romares wälde och fall, af fransöskan öfwersatte efter Hennes Maj :ts Drotning.ens nådige befallning och Kongl. Witterhets-academiens åstundan. Af O. v. D. Sthm 1755. (4), 214 s. (Övers, fullständiga namn under tillägnan.) [Följdskrift: [C. Ru-denschöld], En skälig critique, anstäld til ett försök, i anledning af en nyligen utkommen öfwersättning. Sthm 1755. 14 s. —.1 anslutning härtill sammanskrev även Sven Hof en Granskning af herr Montesquieus på swenska öfwersatta tankar . .., som dock trycktes först i Sven Hof, Efterlämnade skrifter, utg. av N. Beckman, Gtbg 1930, s. 57—71.]

Handskrifter: a) i KB: Then swänska Argus. Orig.-mskr. Fol. — D:s egenhänd. handskrifter. 4: o. (Inneh. Försök til et universallexicon m. m.)

— 'Olof von Dalins verser'. Avskriftssaml., gjord av Gust. Rålamb (Rål. saml. n:o 145 fol.). — 'Berättelse om dhe nampnkunnigaste af dhen i Skotland och Swerige berömmelige Duglasiske släckten... i pennan fattad... Avskr. av G. Rålamb (Rål. saml. n:o 148 fol.) — 'Calottiske handlingarne'. Dedik.-ex., renskrivet för Lovisa Ulrikas räkning. 4: o. — 'Cancellierådet Olof von Dalins åtskillige poetiske skrifter åhren 1751—53.' Renskrift för Lovisa Ulrika. 4: o.

— 'Bihang till Olof von Dalins poetiska skrifter.' Renskrift. 4: o. — 'Försök till ett universallexicon, som sträcker sig til alting i werlden och ändå något mer [dat. Drotningholm 1764].' Renskrift. 4: o. — 'Rulla på lifsqvadronen i Stockholm 1737.' En saml. avskrifter av D:.s tidigare alster. — 'Manuskript.' Avskrifter av arbeten av D. och andra samtida; 3 bd. — b) i UB: Koncept till vissa partier av. Svea rikes historia. Egenh. Fol. (E. 87.) — Excerpter till Svea rikes historia. Egenh. Fol. (E. 88.) — Den afwundsjuke. Skådespel i tre öpningar. Orig.-mskr. Fol. (N. 96.) — D:s ungdomssatirer. Avskr. (i en handskriftsbunt 'Skrifter af landtmätaren Wilhelm Kruse'). 4: o (N. 1982.) — '01. von Dalins Ms. autographa 1751—1763.' En saml. egenh. renskrifter och koncept till dikter och prosaskämt för hovet. 4:.o. (V. 44.) — Avskrifter av dikter av D. (i en avskriftssamling av verser; V. 45). — c) i enskilda samlingar: 'Engsöana, så kallat, eller en samling af hvarjehanda af... Oloff von Dalin ifrån 1738 till och med 1750, skrifvit under dess vistande på Engsö gård i Westmanland.' (Ängsö.) — En större samling Dalin-manuskript i orig. (omkr. 250 n:r) och avskr. (390 n:r), de senare till stor del av C. F. Pipers hand eller med rubriker och tidsuppgifter av honom [se G. Carlquist, Några återfunna Daliniana, i Samlaren, 1916J. — Avskrifter av poetiska eller prosaiska arbeten av D. finnas därjämte flerstädes.

Källor och litteratur

Källor: D:s bouppteckning och adelsbrev, samt kanslikollegiets skrivelse till K. M:t 4 aug. 1762, RA; brev av C. C. Gjörwell till J. H. Liden 9 och 26 apr. 1764, UB (sign. G. 151). — Brefwäxling imellan ärke-biskop Eric Benzelius d. y. och dess broder, censor librorum Gustaf Benzelstierna (1791), s. 177 o. följ.; [F.W. von Ehrenheim], Tessin och Tessiniana (1819), s. 378; Handl. rör. Skandinaviens historia, 13 (1828), s. 305, 15 (1830), s. 120, 16 (1831), s. 266; C. G. af Leopold, Sami. skrifter, 2: a uppl., 4 (1833), s. 426. — Åminnelsetal av O. Celsius, i Vetenskapsakademien 1764 och O. Bergklint i Frimurareorden s. å. samt av J. W. Liliestråle i Vitterhetsakade- mien 1780 (det sistn. i Vitt.-acad. Handl., 3, 1780); 'Auctors lefverne' fav C. F. Scheffer] i P. Rudins uppl. av D:s Poetiska arbeten, 1 (1782); P. D. A. Atterbom, Sv. siare och skalder, 3 (1862); M. Lamm, Olof Dalin. En litt.-hist. undersökning af hans verk (1908); dens., Upplysningstidens romantik, 1 (1918); M. Lamm & B. Hesselman, Inledning till Then swänska Argus (i Sv. vitterhetssamf. uppl., D. 3, 1919); O. Levertin, Johan Wellander (1896); dens., Sv. gestalter (1903); H. Schuck & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 3:e uppl., 3 (1927); Sv. litteraturens historia, utg. av O. Sylwan, 2: a uppl., 1 (1929); O. Sylwan, Den sv. versen fr. 1600-talets början, 1 (1925); K. Warburg, Olof Dalin, hans lif och gärning (1884); Ruth Wikander, Studier över stil och språk i Dalins Argus (1924). — Se iövrigt de bibliografiska hänvisningarna i Sv. litteraturens historia, 1 (1929), s. 340.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Dalin, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17222, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Sylwan.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17222
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Dalin, von, urn:sbl:17222, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Sylwan.), hämtad 2024-04-19.