Meriter

2. Daniel Boëthius, f. 5^[1] okt. 1751 i Västerås, d 10 mars 1810 i Uppsala. Föräldrar: fil. magistern, collega scholæ i Västerås, sedermera kyrkoherden i Grangärde Jakob Boëthius och Kristina Elisabet Fahlstén. Student i Uppsala 4 maj 1765; disp. 18 juni 1771 (Adagiis Sviogothicis. Continuatio II; pres. J. Ihre); fil. kand. 18 nov. 1772; disp. 21 apr. 1773 (De sensationibus gratis et ingratis; pres. P. N. Christiernin); fil. magister 17 juni s. å.; företog en utrikes resa 1779. Logices et methaphysices docens i Uppsala 23 febr. 1775; e. o. fil. adjunkt 8 juli 1779; professor i praktisk filosofi 15 sept. 1783; kyrkoherde i Danmarks prebendeförsamling 1790; universitetets rektor vt. 1798 och vt. 1806; uppförd på tredje förslagsrummet till biskop i Härnösands stift 15 maj 1804; inspektor för Västmanlands-Dala nation samt för Västerbottens och Ångermanlands nationer, som på hans tillstyrkan sammanslogos till den Bottniska; teol. doktor 1 nov. 1800.

Gift 1787 med Hedvig Sofia.Runeberg, f. 6 nov. 1769, d 15 nov. 1829, dotter till borgerskapets sekreterare i Stockholm Edvard Fredrik Runeberg.

Biografi

I en karaktäristik av Uppsalaprofessorerna omkr. 1800 tecknas B:s person på följande sätt: »En djuptänkande filosof, men av muntrare väsende, än sådane vanligen pläga vara. Hans nya system har skaffat honom många både tadlare och beundrare. Han intager emellertid alltid ett utmärkt rum bland Uppsala akademis lärare. Hans stolta utseende och fasoner hava ådragit honom ett tillmäle av högfärd, som han icke förtjänar. I sina examina är han sträv och sträng.» Hans porträtt åskådliggör de drag av »entusiasm och solemnité» Benjamin Höijer tillägger honom i sin dagbok. Ett ljust, rödlätt ansikte med öppna, energiska drag vittnar om hans på en gång vinnande och stridbara väsen, som käckt och frimodigt kastar sig i bräschen för nya åskådningar och banbrytande män. När B. började sina studier i Uppsala, där han snart kom att tillhöra den unge K. G. Leopolds förtrogna umgängeskrets, behärskades det filosofiska tänkesättet i Sverige av den leibniz-wolffska uppfattningen, oftast präglad av en skolastisk dogmatispi. Just vid denna tid hade emellertid den engelska empirismen, förmedlad av den franska upplysningsfilosofien, hos oss börjat vinna mark. När P. N. Christiernin 1771 utnämndes till professor i metafysiken, fick därmed sensualismen sin förste svenske målsman på en filosofisk lärostol. Denne man, vars verkliga betydelse undanskymts genom hans herostratiskt ryktbara kamp mot den kantska filosofien, utförde ett förtjänstfullt arbete bl. a. genom att införa sina lärjungar i erfarenhetsfilosofien, även om hans åskådning är ett kompromissförsök, som vill förena Wolffs dogmatism med en mera erfarenhetsmässig åskådning. Bland hans lärjungar framträda som de mest betydande J. F. Neikter och B., vilken senares gradualavhandling, företrädande en radikal erfarenhetsfilosofi, kom år 1773. B. uppgives ha haft löfte om den chefsplats vid Uppsala universitetsbibliotek, vartill Neikter utnämndes (1783). Detta förklarar kanske, varför nu en professur i praktisk filosofi över stat tillskapades för honom med säte i konsistorium och fakultet samt rätt att föreläsa offentligt; lön skulle han få först, när den sextionioårige J. P. Sleincour avled, vilket inträffade två år senare. Under tiden erhöll han andel i lönen för den indragna professuren i elocmentia.

Redan året före sin professorsutnämning utgav B. »Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran» (1782), som han i flera år använde för sina offentliga föreläsningar och som f. ö. är den första vid universitetet på svenska utgivna läroboken i filosofi. B. är här helt behärskad av den engelska empirismen. Den rätta filosofien måste utgå från erfarenheten och tingen utom oss och vår egen natur och stanna, där denna upphör att visa oss vägen. Det verkliga och det nyttiga är o tänkandets ledstjärnor. Det är Bacon och Cartesius, som kullslagit den skolastiska filosofien, ehuru den senare i de skolastiska ruinernas ställe upprest en ny lysande byggnad med sviktande grundvalar. Han — liksom hans svenske anhängare J. Bilberg — nöjde sig ej med att i metafysiska och moraliska ämnen genomföra samma experimentella metod, som de fysiska vetenskaperna tillämpa och som ensam skänker en verklighetsgrundad kunskap utanför gissningarnas och misstagens område. Leibniz följde Cartesius' fotspår, och Wolff och hans anhängare i Sverige — särskilt vänder B. sig i sin minnesskrift över A. Rydelius mot professor N. Wallerius — ha genom en matematisk lärometod givit dessa gissningar ett bedrägligt utseende av sanning. Likaledes tager B. snart nog avstånd från de för övrigt på Lockes principer stödda tänkarna Shaftesbury och Hutcheson, då de vilja införa den moraliska känslan som en vetenskaplig princip.

Moralen eller sedeläran definieras i »Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran» såsom vetenskapen om vad människan bör göra eller låta för att ernå lycksalighet, och kunskapen därom ernås genom undersökning av vår natur och våra begär, genom empirisk psykologi, kännedomen om begrepp, förnuft, minne, inbillningskraft och känslor av behag och obehag. Yttersta drivfjädern till våra handlingar är begäret efter eget väl. Därav uppkommer behovet av förening med andra, varigenom egenkärleken får en förnuftig prägel. Och härur framväxa begreppen rättighet och dygd. Samvetet är endast ett medvetande om våra handlingars överensstämmelse med eget och andras väl. Och samhällets uppkomst förklaras ur människornas överenskommelse att ingå en förening till gemensam säkerhet och bekvämlighet. — Det var huvudsakligen den praktiska filosofiens uppgifter, som sysselsatte B. För den samtida vaknande människoforskningens historia visade han i en rad av dissertationer stort intresse. Åt uppfostrans problem ägnade han mycken uppmärksamhet i anslutning till Rousseau, bland annat i några dissertationer, som syssla med behandlingen av dövstumma.

B: s' bekantskap med de engelska moralfilosoferna Shaftesbury, Hutcheson, Reid, Ferguson och med »människoforskningens» engelska representanter i övrigt hade till stor del förmedlats av den tyske polyhistorn Garve. Genom att fördjupa den aristoteliska välfärdsmoralen och kräva en ur människans eget inre härledd norm har denne visat fram emot Kant, som han i vissa avseenden påverkat. B:s' egen utveckling förde honom ju också snart nog bort från empirismen och över i den kantska skolans läger. Det var emellertid icke utan motsträvighet, han kastade sin lockeanska åskådning åt sidan. Flera år av kritisk granskning behövdes enligt hans egen uppgift (i den mot Leopold riktade skriften »Om moralitetens grund»), för att han skulle inse, vart den kantska filosofien egentligen syftade. Emellertid torde han under våren 1788 ha yppat respekt för Kant på sina föreläsningar, ty kollegan Christiernin, för tillfället rektor, lät i ett rektorsprogram vid terminens slut inflyta ett utfall mot de nyhetsmakare, som vilja misstänkliggöra den gamla moralprincip, vilken hämtas ur den inre känslan ensam, och därigenom fördärva de ungas själar och seder. Härmed är den första skärmytslingen öppnad med »den kantska upprorsrörelsen», som skulle sätta sinnena i rörelse i Uppsala under mer än ett decennium.

Det är således B. — och ej Benjamin Höijer, såsom förr ofta sagts — äran tillkommer att ha brutit väg för Kants filosofi i Sverige. B. själv har kanske i sin mån varit orsaken till att hans insats i fråga om denna kulturbedrift trätt i bakgrunden för Höijers mera betydande personlighet. Om ädel anspråkslöshet hos B. vittnar i detta sammanhang hans anförande till fakultetsprotokollet 1798, när han om sin lärjunge Höijer yttrar: »Det är länge, jag i honom högaktat en man, med vilken jag borde räkna för en heder att kunna tävla, och jag bör tillägga, det jag liar hans skarpsinnighet att tacka för flere anledningar till tankar och undersökningar, som bidragit till ett för mig nyttigt ljus i de vetenskaper, med vilkas föreställande jag såsom lärare vid akademien sysselsattes.» Vilka uppslag B. av Höijer mottagit, omvändelsen till Kant var det nog icke.

Otvivelaktigt hedrar det B:s' tänkarallvar och andliga mottaglighet, att genom honom Sverige kom i allra främsta ledet bland de nationer, som hyllade königsbergfilosofen, medan denne vid många tyska universitet ännu var en främling. Först år 1789 är B. så invuxen i den nya åskådningen, att han kan ge den plats i dissertationerna. I dec. fastslår han om »den vittberömde Kant, att eftervärlden ej skall neka honom en plats bland de visaste och största filosoferna». Det är av intresse att se, hur B., när han blivit utsedd till festtalare vid jubelfesten till tvåhundraårsminnet av Uppsala möte, i konungens närvaro frimodigt yttrar sin tanke om de två problem, som just upptaga universitetets kretsar: den franska revolutionen och den nya filosofien. Om det franska folkets handlingssätt vågar han djärvt nog uttala det alternativet, att dess revolution vore att likna vid »naturens hämmade krafter, då de icke utan förstöring kunna vinna sin förlorade jämvikt» — eller, tillägger han, »snarare den druckna slavens yra, då han slitit sig ur bojorna». Det andra och huvudsakliga problem, kring vilket hans tal rör sig, är frågan, om vetenskapernas tillväxt innebär en fara för religionen. »Fåfängt vill man påtruga förnuftet en annan lagstiftning än den, det själv erkänt. Men en av de tydligaste föreskrifter, denna inom oss lagstiftande förmåga giver, är att stärka stöden, som underhålla det värde och den fullkomlighet hos människan, vilka den själv påbjuder såsom en plikt.» »Gudaläran» har genom en dylik nyvunnen åskådning fått nytt stöd. »Det felas ännu, att förnuftet skall med redighet känna sina egna lagar och hänvisa sig själv till att endast rödja och freda den plats, där religionens byggnad på osvikeliga grundvalar är uppförd.» Bakom dessa ord skymtar en kantsk uppfattning av religionens särplats i medvetandet. »Jag misströstar icke», heter det vidare, »att denna fordran skall bliva tillfredsställd. Undersökningarna om yttersta grunderna till sanning och rätt, i den vändning de nu synas få, skola, jag hoppas det, lämna ersättning för de ofog, världen lidit av den halva och inbillade upplysningen, som så ofta missbrukat filosofiens aktningsvärda namn.» Det är kantianen, som offentligen markerar avståndet mellan sig och upplysningstidens hela livssyn. För första gången klinga med detta tal ekon av den nya filosofien i den stora gustavianska lärosalen å Uppsala universitet inför en representativ allmänhet. Under B: s' ledning växer nu upp en generation av kantianer — bland dem åtskilliga kommande stormän inom den svenska kulturen — som under hans presidium behandla etiska problem i Kants anda. Christiernin uppträdde ofta som opponent vid disputationerna och framdrog särskilt de nya tankarnas samhällsvådliga natur. När han sålunda i dec. 1793 i fakulteten sökt kasta skugga på N. R. Hvalströms »Sententiae in ethicotheologia Kantiana fundamentales» i själva universitetskanslern ärkebiskop U. von Troils närvaro, framlade B. sin ställning i ett utförligt diktamen. Detta principuttalande kan sägas vara kantianismens programförklaring inför universitetets högsta myndighet, präglad av logisk klarhet och manlig oräddhet.

Ovedersägligt behövde, förklarade B., tiden en förnyad prövning av de yttersta grunderna för sanning och rätt. Tidens vacklande grunduppfattning hade bidragit att främja en samhällsupplösande lättsinnighet och tilltagsenhet. »Att mota detta onda och i roten förstöra skepticismens fruktade verkningar torde behövas en annan filosofi än några sammanrafsade reflexioner utan styrka och sammanhang, som föregivas vara dikterade av sensus communis.» »Och detta är enligt min tanke orsaken, varför man ej annat kunnat än anse märkvärdiga en filosofs arbeten, som i våra dagar underkastat de yttersta grunderna till sanning och rätt en sådan prövning.» Man torde ha skäl att därav vänta en välgörande inverkan på samhället. För B. var den kantska filosofiens största uppgift att bringa förlossning ur den vanmäktiga skepticism, vartill den jordbundna empirismen urartat. Också ur rent opportunistisk synpunkt låg det vikt uppå att visa, att Kants lära ej bragte moralisk upplösning utan en orubblig utgångspunkt för det sedliga handlandet, fastare än den sensualistiska. »Denna väntan är åtminstone oskyldig av en lära, som, då den nedsätter spekulationernas förnämsta anspråk, ger styrka åt moraliteten; hänvisar människan utan undanflykt att reformera sitt eget hjärta i stället för att sträcka en av passionerna gynnad förändringslust till inrättningarna utom sig; bygger religion på moraliteten och lika övertygande visar, att man hycklar med dygd, då man ej med vördnad antager religionen, som det är utan tvivel, att den vanärar religionen, som under dess lära vill skyla sin trätgirighet eller andra av ilskan, passionerna och okunnigheten alstrade avsikter. Att dessa, och inga andra, äro kantska filosofiens syftemål, kan ingen, som känner dess syftemål, neka.» Den Hvalströmska avhandlingen åsyftade just att utrota den uppfattningen av Kant, att han skulle omfatta den »fransyskt epicureiska meningen, att våra begrepp om Guds moraliska egenskaper äro opålitliga». Tvärtom vore det för den kritiska filosofien eget att »draga grunderna till en sådan övertygelse undan en bedräglig ontologis domstol till den praktiska filosofiens säkrare avgörande». »Man torde ej sämre kunna bevaka sanningens rätt, än då man förblandar den med de filosoferandes dogmatiska högmod. Detta har dock fordom ej varit ovanligt. Cartesius blev skylld för ateism... I vår tid kan man ej frukta den orättvisa, som antingen okunnigheten eller det lärda högmodet skulle vilja tillställa.» Med denna käckt utmanande vädjan i stil med motpartens hetsiga ton slutade B. sitt anförande, varmed han lyckades vinna ärkebiskopens gehör. Protokollet förmäler ytterligare, att då Christernin ville på egen bekostnad trycka B:s' diktamen för att göra allmänheten till domare mellan sig och Kant, nekade von Troil honom sitt bifall härtill.

I denna händelse låg väl närmaste anledningen till att den filosofiska debatten fördes ut till offentlighetens forum. B. hade i okt. 1794 färdig den första av Kants anda präglade boken på svenska, »Stycken til befrämjande af rätta begrep om philosophien». Den utgjordes av fyra översättningar ur Fülleborns, kantianens i Breslau, tidskrift jämte några anvisningar av B. om det filosofiska skolstudiet. Denna B: s' uppsats präglas av klarhet och nobless. Den kantska filosofiens höga syftning likaväl som dess djupsinne äro vaket uppfattade i den definition, B. efter Kant framlägger på filosofiens uppgift: »En människa .äger intet värde utan av det hon vet och av det hon gör, och hon är förnämligast lycklig av det hon hoppas. Frågorna: Vad kan jag veta? Vad bör jag göra? Vad får jag hoppas? måste människan således alltid anse vara för sig av yttersta vikt, och det är dessas upplösning, dit filosofien egentligen syftar.» Den värdighet, som bär upp B:s' sant kantska tankegång, kontrasterar skarpt mot tonen i den motskrift, som Christiernin följande år utgav under titeln »Försök till en alfvarsam och hufvudsakelig granskning af den kantiska eller nya så kallade critiska philosophien». Talet om människans värdighet finner denne högligen suspekt. »Denna mänsklighetens och förnuftets förmenta värdighet... gör människorna både oförnuftiga, tvivelaktiga, otacksamma, trolösa, ogudaktiga, oregerliga, våldsamma, upproriska och olyckeliga.» Och, heter det, »fransmännerne tyckas vid sin statsvälvnings anställande närmare följt Kantens än någon annan filosofi». Nu vidtog en oavbruten fejd mellan den kantska kohorten och Christiernin i Uppsalapressen och innanför universitetets murar, varvid emellertid B. höll sig helt undan presspolemiken. Även till Stockholmspressen nådde ekot av det filosofiska rabaldret. Redan på J. H. Kellgrens tid hade B. i Stockholmsposten berömmande omnämnts för sitt arbete att göra Kant bekant för svensk allmänhet. Extraposten kritiserade Christiernin. Dennes förbittring nådde sin höjdpunkt i okt. 1795, då han sammankallade den studerande ungdomen medelst ringning i stora klockan och höll ett tal fullt av varningar mot den nya filosofien »såsom vådelig för Gudaläran och statens lugn». Dagen efter tappade han fullständigt besinningen, antagligen retad av de mot hans uppträdande demonstrerande studenterna, och begick det beryktade tilltaget att med stadens nattvakter i följe på kvällen överallt på gator och värdshus låta infånga och häkta åtskilliga personer, förutom studenter även gesäller och pigor, under utrop: »Hugg, stick och skjut, jag svarar för livet!»

Att B. under detta rabalder ägde studenternas starka sympatier, framgår också ur ett brev från Höijer till Hans Järta: »Studenterne äro högst uppretade; de ha tagit Boëthii parti med en ferveur, som lovar upplopp, om han blir rörd.» Ännu 1798 fortsattes tidningspolemiken av den outtröttlige lockeanen. Han hade fått bistånd av adjunkten J. Gottmark, som 1796 utgav en bok om »Kantiska så kallade filosofien», om vilken liksom om Christiernins bok Leopold fällde omdömet, att de »förråda hetta, okunnighet och förolämpande oanständighet». B. besvarade dessa angrepp blott genom att publicera Kants »Grundläggning till metafysiken för seder» på svenska med flera rediga och klargörande anmärkningar. Som hans sekundant framträdde däremot nu Höijer i G. A. Silfverstolpes Litteraturtidningen. I Läsning i blandade ämnen tog B:s' ungdomsvän Leopold 1797 som en värdig motståndare till orda med en utförlig saklig kritik av Kants sedelära. På detta inlägg svarade B. i Silfverstolpes Journal för svensk litteratur samma år med en gedigen och värdig uppsats »Om moralitetens grund». Slutligen deltog professor M. Fremling i Lund i striden med ett inlägg 1798 »Försök till granskning af kantiske grunderna för odödlighet och en Gud». B:s svar till Leopold röjer i sin klara framställning författarens skarpsinne, på samma gång som det i sin nobla hållning vittnar om att denne förstod att avväga sin ton efter motståndarens. J. A. Nyblaeus anser, att B. genom denna undersökning givit den evdemonistiska sedeläran ett så hårt slag, att dess nederlag i Sverige var avgjort, och att han framtvungit en modifikation i Leopolds ståndpunkt. Om den beundran, varmed B. betraktades av sina lärjungar, kan man döma av ett Höijers brev (1797): »O, att jag kunde skriva som Boëthius! Så persvasivt och så fullt, ej av ord, som Parnassens nuvarande Igelkott, utan av tankar! Jag ville ej byta en sida därav emot tusen tusen av Leopoldts med hans kvickhets-pirouetter och genie-caprioler... Så, att Leopoldt känner sig dräpt! Det fägnar mig.» Hos den radikala falang bland den studerande ungdomen, som med sådan värme omfattade B: s' sak, väckte det emellertid mycken bitterhet, att han vid den beryktade musikprocessen 1800 tog parti mot G. A. Silfverstolpe.

Från sin empiriska ståndpunkt säger sig B. ha blivit ryckt genom den kantska frågan, hur vissa kunskaper kunna äga en. karaktär av universalitet och nödvändighet, om de blott grunda sig på en induktion ur enskilda sinnesintryck (i anmärkningarna till Kantöversättningen). Inför empirismens uppställande av lycksalighetsbegäret såsom moralprincip frågar han sig med Kant: Är pliktmedvetandets böra en produkt av detta begär ? (mot Leopold). Och i detta pliktmedvetande finner han den fasta grunden för tron på själens odödlighet och Guds tillvaro (i sista uppsatsen i »Stycken til befrämjande af rätta begrep om philosophien»). I »Försök till en lärobok i natur-rätten» (1799) och »Anvisning till sedeläran såsom vetenskap» (1807) framträdde B: s' slutgiltiga filosofi, en utformning av Kants och Fichtes praktiska filosofi med egna originella inslag. Med Fichte kräver han som kunskapsteoretisk utgångspunkt uppställandet av en grundvetenskap, utfinnandet av en princip, som åstadkommer enhet och positiv samstämmighet mellan alla de olika uppfattningssätten i medvetandet och som är yttersta grunden till dessa, och dessas genetiska härledning ur principen, varigenom de påvisas såsom nödvändiga villkor för allt självmedvetande. Moralen är vetenskapen om människans praktiska förmåga och om det i denna grundade ursprungliga åskådningssättet. Både sedeläran och rättsläran bli därvid olika tillämpningar av denna princip. Första frågan är: Varifrån kommer och vad innebär skillnaden mellan det som är och det som borde vara? Ett böra innebär en högsta lag, ett högsta ändamål för verksamhet, men blott med den förutsättningen, att vi äga förmåga av självbestämning, alltså viljefrihet. Men frihetens förklaringsgrund måste sökas i människans medvetande om sig själv som ett jag, en personlighet. Och personligheten är given genom tänkandet, i vilket hon höjer sig över naturen och drifterna och följaktligen är självbestämmande och fri. Denna förmåga antar nödvändigt karaktären av en lag för vår vilja. Det är sålunda tanken, som i identitet med sig själv blir lag för viljan, bindande vår övertygelse. Häri finner B. den genetiska förklaring till det kategoriska imperativet, som saknades hos Kant. Så blir förnuftet konstitutivt i praktiskt avseende. Däremot avvisar han Schellings försök att ur tankens identitet med sig själv härleda också hela innehållet i den yttre naturen. Med rätta föreställer människan sig sedelagen som Guds vilja, uppenbarad i vårt samvete, men utan medvetandet om denna lag skulle tanken om Gud sakna allt positivt innehåll. Så är den absoluta moraliska fullkomligheten, Guds heliga vilja, given genom tankens enhet med sig själv. Och man förstör all verklig sedlighet, om man vill bygga den på en medfödd välvilja. Men dygden, ehuru ej genom naturen given, måste bli till natur. En förädlad, ej dödad natur är målet för vår sedliga strävan. Men skola vi kunna vila vid denna sedelärans sanning, måste vi också finna en princip för verkliggörandet av dygden i sinnenas värld. Härom handlar den asketiska sedeläran, som visar, hurusom intet vare sig utom eller inom oss kan hindra oss att följa frihetslagens böra. Denna synpunkt leder till religion: tron på en översinnlig absolut makt, som innebär en försoning av motsatserna i alla ändliga väsen och som behärskar världen efter moraliska lagar till ett sedligt ändamål. Den kraft, varmed vi höja oss i medvetandet om vår frihet till att lyda ett ovillkorligt böra, är Guds kraft i oss. Det liv, vi därmed börja, är ett liv i Gud, som fortgår i evighet, saligt i känslan av harmoni med den moraliska världsordningen. — I sitt närmare utförande av pliktläran visar B. bl. a. ett utpräglat sinne för det sedliga värdet av personlighetens individuella utformning. »En i moraliskt avseende hos alla lika glatt yta som den på förslitna mynt är hos ett folk alltid tecken till förlamad inre kraft och sedlighetens förfall.» Det är en moralisk plikt att göra vetenskapens sanningar tillgängliga för alla utan rädsla för halvbildningens påstådda avigsidor. Vidare måste det som en samhällsplikt inskärpas, att var och en måste vara medborgare för att kunna bliva människa bland människor.

Rättsbegreppet måste enligt B. härledas ur sedelagen. Det har emellertid sin närmare grund i en för medvetandet nödvändig regel, rättslagen, som lyder: Inskränk din frihet, så att den står tillsammans med var mans! Rättsläran blir då likaväl en sammanfattning av lagar som en lära om rättigheter. Naturrätten, betraktad utan avseende på den av förnuftet föreskrivna inrättning, som utgör det borgerliga samhället, kallas enskild, betraktad med avseende på detsamma, offentlig. — B:s' härledning av rättslagen är präglad av Kants uppfattning, likaså indelningen av rättsläran. Sin lära om statsfördraget ävensom sina grundtankar i straffteorien har han hämtat från Fichte. Däremot har han avvisat dennes lära om en specifik skillnad mellan sedelagen och rättslagen och bibehållit Kants åskådning på denna punkt. I likhet med dem båda betraktar han i teorien staten närmast som en juridisk säkerhetsanstalt för äganderätten i vidsträckt mening men vill ej med Fichte betrakta den blott som en tvångsanstalt utan tillskriver den uppgiften att verka också positivt för medborgarnas högre andliga bildning. Med sin sunda praktiska blick och humana uppfattning opponerar han sig mot den stränga statsdespotism och de inskränkningar i individens handlingsfrihet, vartill Fichtes statsuppfattning måste leda. Han har heller icke av sin anslutning till statsfördragsteorien låtit förleda sig till den samtida doktrinära ståndpunkten att förklara någon speciell statsform såsom den logiskt enda riktiga, utan har gjort denna fråga till en lämplighetsfråga. B: s' rättslära företer sålunda även den, ehuru i mindre grad än sedeläran, självständiga drag och ger riktlinjer för en uppfattning av statens väsen, som sedermera gjordes gällande av N. F. Biberg och S. Grubbe.

B:s' skrifter i praktisk filosofi äro det första hos oss gjorda försöket att uppställa en egentlig vetenskaplig etik och rättslära, och detta försök är buret av en djupt sedlig anda, som ej kunnat undgå att göra starkt intryck på hans åhörare, bland vilka bef anno sig män som B. Höijer, Biberg, Grubbe, E. G. Geijer och J. O. Wallin. B. är en av den svenska filosofiens märkesmän, en lika ädel människa som impulsgivande lärare. Om han också i mindre grad var en självtänkare, har dock hans inflytande varit större än åtskilliga mera självständiga svenska filosofers. Det har varit hans personliga insats att inleda det gångna århundradets så rika svenska filosofiska tankeliv genom sin inverkan på de nyss nämnda tänkarna. Och B. har gjort den kant-fichteska filosofiska idealismen befruktande även långt utanför specialstudiernas område, sålunda på religionens och den religiösa poesiens genom sina lärjungar E. A. Almquist, J. O. Wallin och J. Åström, och över Jak. Adlerbeth går väl från honom en väckelse också till den moraliska idealismen hos Götiska förbundet.

Författare

Birger Liljekrantz.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program se: J. H. Liden, Cata-logus disputationum, 1 (1788) och G. Marklin, Catalogus disputationum. . . continuatus, 1 (1820) samt E. Meyer, Program utg. vid Uppsala universitet 1701—1858 (1908). — b) övriga skrifter: Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran, innehållande grunderna till människans moraliska begrep och läran om dess rättigheter och skyldigheter. Upps. 1782. (8), 183 s. — Minne öfver And. Rydelius, biskop och pro-canceller i Lund, som vann andra belöningen uti Uppfostrings-sällskapet den 1 nov. 1782. Sthm 1783. 38 s. — Tal i anledning af Hans Kongl. höghet kron-prinsens äntrade till cancellers embetet vid kongl. academien i Upsala. Upps. [1786]. 4: o 24 s. — Under-dånigste tal vid disputations-acten den 19 martii 1788. Upps. [1788]. 4: o (7) s. — Tal vid jubel-festen i Upsala i Hans Kongl. Maj: ts och Hans Kongl. höghets hertigens af Södermanland höga öfvervaro (Handl. rör. jubelfesten uti Upsala 1793, Upps. 1793, s. 399—416; även sep. Upps. 1793. 32 s.). — Stycken till befrämjande af rätta begrep om philosophien, dess ändamål och närvarande tilstånd. Upps. 1794. (4), 148 s. (Innehåller 5 uppsatser, av vilka 4 översatts från tyskan.) — Om moralitetens grund (Journal f. sv. litteratur, Bd 1, 1797, s. 273—322; med anledn. av en recension i Läsning i blandade ämnen 1797 av B: s' översättning av I. Kant, Grundläggning till metaphysiken för seder). — Försök till en läro-bok uti natur-rätten. Upps 1799. (6), 245 s. 2: a uppl. Upps. 1812. (6), 245 s. — Anvisning till sedeläran såsom vetenskap. Upps. 1807. (4), 315 s.

Översatt: I. Kant, Grundläggning till metaphysiken för seder. Upps. 1797. (17), 166 s. (Anon.) "fy

Källor och litteratur

Källor: C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 1 (1913); A. L. Bygden, Benjamin Höijer, 1 (1872); G. Carlquist, Prosten Matthias Floderus' teckning av Uppsalaprofessorerna 1809 (Personhist. tidskr., 1922); L. Hammarsköld, Hist. anteckningar rör. fortgången och utvecklingen af det philo-sophiska studium i Sverige (1821); dens., Grunddragen af philosophiens historia, från de äldsta till närvarande tider (1826); I. Hwasser, Valda skrifter, 2 (1869); E. Liedgren, Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812 (1916); B. Liljekrantz, Benjamin Höijer. En studie över hans utveckling (1912); G. Ljunggren, Svenska vitterhetens häfder, 2 (1877); Alb. Nilsson, J. F. Neikter (Samlaren, 34, 1913); A. Nybheus, Den filosofiska forskningen i Sverige, 1: 2 (1875); G. Rexius, Benjamin Höijers politiska åskådning (Statsvet. tidskr., 1910). — Se i övrigt: Sv. biogr. lexikon, 2 (1875).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Boëthius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17847, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birger Liljekrantz.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17847
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Boëthius, urn:sbl:17847, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birger Liljekrantz.), hämtad 2024-04-19.