Biografi

Söderblom, släkt härstammande från Orsta i Söderala socken, Hälsingland. Hemmansägaren Jonas Ol(of)sson (1789–1871) blev far till Jonas Jansson (1823–1901), som antog namnet S. Han hade 1837 blivit elev vid gymnasiet i Gävle och 1844 student i Uppsala. Prästvigd 1847 avlade S 1862 pastoralexamen och blev kapellpredikant och skollärare i Nianfors församling, Gävl. Han blev året därpå komminister i Norrala och Trönö, Gävl, därefter kyrkoherde i Norrbo 1871 och i Hälsingtuna 1880. S avslutade sedan sin gärning som kyrkoherde i Norrala och Trönö församling, där han 1883 tillträtt tjänsten. Prästgården där omvandlades 1955 till hembygds- och minnesgård och fick namnet Söderblomsgården.

S hade vuxit upp i en miljö präglad av pietistisk väckelse och blev som präst en nitisk förkunnare, så brinnande i anden att han i yngre år närmade sig gränsen till psykisk ohälsa. Han höll gärna långa predikningar i både egna och andras församlingar. I ungdomen ska S ha kallats ”barfotaprästen” då han för att spara på skosulorna gärna vandrade med stövlarna på ryggen, och en asketisk läggning bjöd honom att regelbundet fasta och neka sig själv alla former av bekvämlighet. Folkbokföring och administration roade honom inte; den stora uppgiften var att föra ut frälsningsbudskapet till så många som möjligt. Han drev också själv prästgårdens jordbruk.

S, som gärna läste Gamla testamentet på hebreiska, gav sina barn en hård uppfostran, präglad av djupt religiöst allvar, men tycks samtidigt ha haft ett muntert och frimodigt sinnelag. Han var ledamot av ärkestiftets bibelsällskap, Svenska bibelsällskapet, Kyrkans vänner, Eugeniahemmet och Svenska historiska föreningen, och utgav några få skrifter, huvudsakligen ett antal predikningar.

Vid tämligen mogen ålder gifte sig S, som länge avstått från familj för att ostört kunna ägna sig åt sin gärning, med Sofie Amalie Nicoline Blume (1838–1913). Sofie S, född av danska föräldrar och uppvuxen i ett varmt hem fyllt av gemyt, var musikalisk och bildad och undervisade själv sina barn under deras första år. Hon besatt stor pedagogisk talang; sonen Nathan konstaterade som äldre att han haft många lärare ”men ingen bättre än hon” (Jonson, s 23). S, vars liv försvårades av en tilltagande dövhet och slitningar i äktenskapet, tillbringade som änka sina sista år hos sonen i Uppsala.

Lars Olof Jonathan (Nathan) S (S 1) var kyrkoherdeparets äldste levande son. Bror till honom var Knut Svante Nicolaus S (1870–1951), mindre framgångsrik än brodern i skolan och tidigt på kollisionskurs med den kompromisslöse fadern. Svante S, som ärvt moderns musikalitet, sägs ha spelat på en danstillställning varvid han råkade i regelrätt onåd och tvingades, eller ansåg sig tvungen, att 1889 emigrera till Amerika. Där tog han värvning i amerikanska armén och blev vid ännu ej fyllda 21 instruktör för ett infanteriregementes musikkår i Kalifornien. S deltog i spansk-amerikanska kriget och sändes 1900 som musikdirektör till Filippinerna då regementet placerats där under ett år. I slutet av första världskriget blev han kapten. Frånsett ett par längre besök i Sverige var S under resten av sitt liv bosatt utanför San Francisco. Han var under en period ordförande i svenska klubben där, liksom i ett antal ”patriotic societies” och tog efter sin pensionering 1916 anställning i försäkringsbranschen. Han var gift med sin kusin Charlotte (Lottie) Blume.

Yngre bror till S var Johan Tycho S (1872–1940), som avlade sin mogenhetsexamen vid Hudiksvalls läroverk 1890 och året därpå skrevs in vid Ultuna lantbruksinstitut. Erfarenhet av jordbruk hade han sedan tidiga år, då syskonen förväntades hjälpa till med gårdens alla sysslor så snart de kunde. Johan S var dock den enda i skaran som valde ett yrke inom området. Efter sin agronomexamen 1893 var han fram till 1896 andre lärare vid Yttertavle lantbruksskola, och därefter lärare och inspektor vid Nordviks lantbruksskola 1896–1900.

Efter ytterligare tre år som inspektor, nu vid Björkå bruk, fortsatte S sina studier och avlade 1904 examen vid Alnarps högre mejeriinstitut. Han var 1905–14 mejerikonsulent i Västerbottens län, 1914–19 sekreterare och 1918–37 jordbrukskonsulent i Västerbottens läns hushållningssällskap. Han företog ett flertal studieresor och utgav skrifter om osttillverkning.

Son till S och Laura Wilhelmina (Mina) Bodinsson var ingenjören Jonas Erik S (1901–67) som efter några års vistelse i USA inledde samarbete med ingenjören Curt Lindquist vid det KF-ägda Celloplast ab i Norrköping, där denne utarbetade tekniken för att tillverka den s k Wettex-duken. Jonas S var en skicklig försäljare och genom sitt företag ab Termator lanserade han med stor framgång duken i många länder, framför allt USA.

Kusin till S, äldste son till S 1 och S 2, var Helge S (1896–1932), född under föräldrarnas vistelse i Paris och liksom sin far det första barn som kom efter ett äldsta dött syskon. Han var känslig och labil och av allt att döma bisexuell – alltsammans komplicerande omständigheter. Att hans liv levdes i skuggan av en framstående far och i starkt beroende av en hängiven men samtidigt svåråtkomlig mor underlättade inte. Efter studentexamen 1914 skrevs S på hösten in vid UU men kom i flera år att ägna sig åt annat än studier. Under våren 1917 fann man honom som elev hos skådespelerskan Julia Håkansson (bd 19) och ett år senare som anställd på svenska konsulatet i Hamburg, varefter han blev skådespelarelev i Berlin. Under två av universitetsåren var S sin studentnations teaterföreståndare och det var till teatern hans håg på allvar stod. Inspiration kom även från morbrodern John Forsell (bd 16), uppburen sångare och operachef och för S en beundrad förebild.

Modern kom för att se S uppträda då han 1919–21 hade engagemang vid de svenska teatrarna i Helsingfors, Vasa och Åbo, men föräldrarna var i övrigt tveksamma till hans yrkesval; förutom oro för de hårda villkoren såg de i flera sidor av skådespelandet endast polityr och därunder ”mest mjältsjuka, självtvivel och hållningslöshet” (O Söderblom, s 151). Efter tämligen måttliga framgångar vid Lorensbergsteatern i Göteborg 1921–22 och hos dess chef Per Lindberg (bd 23) nådde S:s korta skådespelarkarriär sitt slut. Fadern förmådde honom att återuppta studierna, och efter ett år vid UU blev S fil kand 1925. Följande år gjorde han som regissör i Uppsala studenters teaterförening en sista insats för teatern med framförandet av Johannes Messenius (bd 25) pjäs Disa vid Distingsmarknaden.

S försörjde sig sedan under tre år genom arbete på TT. Under en vistelse i Paris 1929 drabbades han av ett svårt psykiskt sammanbrott och återhämtade sig därefter aldrig helt. Långt efter S:s död har delar av hans efterlämnade texter om sig själv och sitt liv publicerats (O Söderblom) i form av dagboksanteckningar och brev. Här framträder en stor berättarbegåvning; med förtvivlan, kärleksfullhet och ironisk klarsyn beskriver S en på många sätt ovanlig familjs liv.

S blev far till Hans Robert S (1927–2010), med vars mor han varit gift under en kort period efter dennes födelse. Robert S blev 1950 jur kand vid UU, tjänstgjorde vid FN:s Europakontor i Genève 1950–51 och gjorde därefter sin tingstjänstgöring 1952–54. Han blev fiskal i hovrätten för Övre Norrland 1955, vid Svea hovrätt 1960, assessor där 1962 och hade 1964–69 utredningsuppdrag i olika departement. S blev 1968 ordförande i hyresnämnden och 1974 hovrättsråd. Han blev 1970 auditör vid A 1 och vid svenska FN-bataljoner på Cypern och i Mellersta östern 1979, och vid bl a KA 1 från 1983. Han tjänstgjorde från 1971 i riksdagens KU, från 1983 till pensioneringen 1992 som dess kanslichef, och mötte där stor uppskattning. Om än alltid korrekt och grundlig gjorde S med sitt uppträdande och sitt personliga språkbruk ett pojkaktigt intryck och blev under sina många år i KU expert på att jämka stridiga viljor. Han var 1992–95 ersättare för ordföranden i utlänningsnämnden, dessutom expert i läromedelsnämnden 1971–92 och lärare i statsrätt vid UU 1974–81. S var i sitt första äktenskap gift med Inga Lindgren (1926–2006), som efter fil lic-examen vid UU 1965 undervisade på såväl gymnasie- som lärarutbildningsnivå, och slutligen blev universitetslektor i litteraturvetenskap i Linköping. Hon var en framgångsrik författare av läroböcker för gymnasiet och i dessa en tidig introduktör av latinamerikansk litteratur. Deras dotter hovrättsdomaren Omi S-Mohammar (f 1950) är författare till boken om farfadern och hans familj. S:s andra hustru var Gunnel Norell S (S 4).

Faster till S var Brita S (1896–1989), född så tätt efter brodern Helge att de fick samma födelseår. Efter en uppväxt delvis i utlandet – hon inledde sin skolgång i Paris och gick under faderns tjänstgöringstid i Leipzig i läroverk där – ägnade hon sig åt studier vid Tekniska skolan i Stockholm 1916–17. Hon var konstnärligt begåvad men ville egentligen skaffa sig en mer formell utbildning, gärna till läkare, en önskan föräldrarna emellertid inte alls stödde. S gifte sig istället 1919 med en av faderns privatsekreterare, kyrkohistorikern och sedermera ärkebiskopen Yngve Brilioth (bd 6), blev mor till sex barn och utvecklade verksamheten som prästfru, professorska, biskopinna och till sist ärkebiskopinna till sitt yrke – ett enligt henne själv ”underbart” sådant.

S, utseendemässigt och till kynnet mycket lik fadern, tycks även ha fått en stor portion av hans enorma energi och var väl lämpad för den uppgift hon fick, inte minst som komplement till en make som med sin inbundenhet sades aldrig ha ”lekt hem några lättköpta kafferepssegrar ute i församlingarna” (Om det nya …). Under familjens tid i Växjö var S vice ordförande i Kronobergs länsdistrikt av Röda korset och ingick 1946–50 i styrelsen för dövstumskolan. Hon var 1947 en av stiftarna av Kyrkliga kvinnorådet, centralorgan för det kyrkliga kvinnoarbetet i landet, och var ledamot i styrelsen för Växjö stifts kvinnoråd. S var också aktiv i mottagandet av flyktingar efter kriget och 1950 erhöll hon Håkon VII:s frihetskors för ”särskilda förtjänster om Norges sak under kriget”. Året därpå, då familjen var på plats i Uppsala, blev hon vice ordförande i styrelsen för S:ta Katharinastiftelsen, grundad av den sedermera första kvinnliga kyrkoherden Margit Sahlin, och 1953 i kommittén för hjälpaktionen För Israels barn.

Engagemanget i människor med funktionshinder uttrycktes genom mångårigt styrelsearbete i De handikappades riksförbund, som ordförande i Uppsalaavdelningen i elva år och senare som ledamot i riksstyrelsen. Allra närmast tycks Röda korset ha stått S – hon var ordförande i Uppsalakretsen 1952–81, och 1962–74 ledamot i överstyrelsen. 1954 blev hon ordförande i Centralkommittén för Mors blomma.

Bror till S var Erik Sven S (1898–1976), som i likhet med Helge inte var något medgörligt barn. Då fadern utnämndes till professor i Leipzig och nästan hela familjen 1912 flyttade dit, skickades Sven S till internatskolan Lundsberg. Med målet att få förenas med föräldrar och syskon misskötte han sig där kraftfullt genom bråk och snatterier, men lyckades inte med annat än att bli placerad i andra skolor. Efter ett kort mellanspel på Högre allmänna läroverket i Uppsala tog denne ”odygdspåsarnas överstepräst”, som Helge utnämnt honom till, 1915 hyra på ett fartyg. Han reste jorden runt och blev därefter stamanställd vid Upplands regemente.

På våren 1917 gick S ut som frivillig i första världskriget på tysk sida. För fadern, den fredsivrande och så småningom fredsprisbelönte, var detta en svår besvikelse och i den svenska antikrigspressen blev han föremål för anklagelser om att genom sin krigslystne son göda ”nationalhatet”. Efter krigsslutet återvände S till den svenska krigsmakten och tog 1920 officersexamen vid Karlberg, men tog avsked och emigrerade 1923 till Amerika. Han studerade bl a bokhålleri och kom i Kalifornien att arbeta huvudsakligen vid General steamship corporations passagerarkontor, och förefaller ha varit en central person i de svensk-amerikanska kretsarna. Han dog i San Francisco. Yngre bror till S var Staffan John S (S 3).

Syster till S var Lucie S (1902–2002), som i likhet med sin äldre syster kom att ägna hela sitt liv åt att sköta hem och familj. Liksom denna fick hon sex barn och ett stort och krävande hushåll. S var från 1924 och till hans död 1962 gift med teologen Arvid Runestam (bd 30), som ganska snart efter sin prästvigning utnämndes till biskop i Karlstads stift där paret kom att verka under nästan tjugo år. Son till dem var historikern och bibliotekarien Staffan Runestam (1928–2020), framstående i sin forskning om Nathan S (S 1) och i sitt arbete med att ordna dennes omfattande arkiv. En dotterson är språkvetaren och violinisten Tomas Riad (f 1959), ledamot i SA.

S:s yngre syster Axelina Anna Yvonne S (1903–90) var den enda av döttrarna i ärkebiskopsfamiljen som tog studenten – hon examinerades 1923 som privatist på latinlinjen. Med franska som huvudämne blev Yvonne S 1926 fil kand vid UU och tillbringade därefter ett år i Paris för att studera måleri. Tillbaka i Uppsala inledde hon sjuksköterskeutbildning; i hennes fall stödde fadern beslutet om yrkesutbildning. Dock ändrades planerna och hon gifte sig 1929 med domkyrkovicepastorn Algot Anderberg.

Även S blev med tiden biskopinna, då maken 1951–61 var biskop i Visby stift. Där stannade hon långt efter hans död. Under sin tid på Gotland var S inspektör för drottning Desiderias arbetsskola och hedersordförande i Visby stifts kvinnoråd samt ledamot av styrelserna för Rädda barnen, Gotlands sjukhem, Stiftsgården, Julfemman och Majblomman. Hon arbetade även inom Stadsmissionen. Hos S levde ovan nämnde Robert S under flera år som fosterson. Makarnas arkiv förvaras i ViLA.

Bror till S var Jon Olof Nathan Annason S (1906–81), under sin läroverkstid klasskamrat till senare bemärkta män som Dag Hammarskjöld och högerledaren Jarl Hjalmarson. Efter fil kand-examen 1929 vid UU bedrev Jon Olof S teologiska studier. 1932 gifte han sig med journalisten och radioföreläsaren Anna Lisa Vestdahl-Hansson, dotter till Per Albin Hansson (bd 18), och blev samma år statsministerns handsekreterare. Med avbrott för deltagande som frivillig i finska vinterkriget 1939–40 behöll S uppdraget även under Tage Erlander. Försummelser i tjänsten ledde till att han 1952 övergick till tjänst som utrikesminister Östen Undéns sekreterare, för att tio år senare bli 1:e kanslisekreterare vid UD. S var 1937–41 Föreningen Nordens sekreterare, och lade efter faderns död ner mycket arbete på ordnandet av dennes arkiv.

Yngre bror till S var Bror Carl S (1908–67), möjligen den i syskonskaran med den största musikaliska begåvningen – fadern ansåg honom regelrätt genialisk. Efter några år till sjöss reste han 1929 till Stuttgart för att studera musik, men fullföljde inte utbildningen. Året därpå begav han sig istället till Rio de Janeiro, där han arbetade vid svenska legationen och i olika firmor. Efter återkomsten till Sverige följde en längre period av sjukdom och andra svårigheter men 1938 avlade S högre organistexamen och vikarierade därefter som organist och musiklärare till 1941, då han fick anställning i Statens handelskommission.

Våren 1944 sade S hastigt upp sig och flyttade till Buenos Aires. Skälet var av allt att döma att förhållandena på kommissionen blivit föremål för en utredning som senare uppdagade att S under sin tjänstgöringstid tagit emot omfattande ”otillbörliga belöningar” från en handelsfirma med affärer i Sydamerika. S dömdes till straffarbete i Sverige men straffet omvandlades sedermera till villkorligt. Efter dess avtjänande återvände han med sin familj till Argentina, där han fram till sin död var engagerad i den svenska församlingen.

Bror till S var Carl August Axel Lag S (1912–89), läroverksadjunkt vid Stockholms samgymnasium och från 1941 gift med Kerstin Hansson, dotter till Sigfrid Hansson (bd 18). Liksom sin bror var Lag S frivillig i finska vinterkriget. Son till honom är författaren och översättaren Staffan Söderblom (f 1947).

Yngst i syskonskaran var Gustaf Samuel Göran Karl S (1914–98), som efter student­examen 1932 slog in på den militära banan. Även han deltog i vinterkriget, som chef för en pluton som kom att kallas ”ärkebiskopens pluton” eftersom tre av bröderna ingick i den. Efter kriget mottog han Finska frihetskorset för tapperhet och rådighet. Som kapten vid I 10 i Strängnäs tog Gustaf (”Putte”) S initiativ till inrättandet av ett regementsmuseum där.

Lekmannapredikant redan under sin officerstid inledde S efter sin pensionering 1964 teologiska studier, och prästvigdes tre år senare. Han verkade som församlingspräst till 1981. Tillsammans med systrarna Lucie och Yvonne träffade och samtalade S vid påvebesöket 1989 med Johannes Paulus II, den sentida efterträdaren till Pius XI som avböjt deras fars inbjudan till det ekumeniska mötet i Uppsala 1925.

Författare

Lena Milton

Källor och litteratur

Allmänt: J Jonson, Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst (2014); S Palmborg, Nathan Söderblom (1948); H Palmgren, Medlemmar af Gestrike-Helsinge nation i Upsala 1811–91 (1892); dens, Matrikel öfver Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala 1811–1912 (1913); Sv släktkal 2020 (2020); O Söderblom, I skuggan av Nathan (2014).

Jonas S: Söderala hfl A I: 15b; Uppsala hm; J Söderblom (Hudiksvalls tidning 29 juni 1901).

Knut Svante Nicolaus S: Herr Svante Söderblom (Helsingen 10 nov 1900); Regimental Q-M Sgt. retires (Honolulu star bulletin 7 mars 1916); Soderblom rites set (San Francisco examiner 2 sept 1951); Svante Söderblom död (SvD 2 okt 1951); Ärkebiskopens bror från USA på Sverigebesök (SvD 22 okt 1931).

Johan Tycho S: Nekr i DN 23 april 1940.

Helge S: Distingsmarknaden i Uppsala (SvD 1 febr 1926); UU:s katalog.

Hans Robert S: H O Alfredsson, Jämkar stridiga viljor i KU (SvD 3 maj 1989); Väd 1985 (1984) o 1999 (1998).

Inga S: Nekr i SvD 2 okt 2006. Brita S: Tekn skolan för kv lärjungar i Sthlm, D 4 B: 5 (liggare), RA. 30 000 barn i Israel (SvD 3 mars 1953); [B Alving], ”Jag är road av allting…”, av Bang (DN 10 sept 1950); [G Bolin], Mitt yrke är underbart! av Corinna (SvD 1 okt 1958); Dövstumskolorna (SvD 27 juli 1946); Kyrkliga kvinnorådet bildat (SvD 9 juni 1947); Officiellt (SvD 21 jan 1950); Om det nya ärkebiskopsparet (Expressen 23 febr 1950); S:ta Katharinastiftelsen (SvD 14 sept 1951). – Nekr i DN 20 jan 1989.

Erik Sven S: Byter plats (Svenska folkets tidning 16 sept 1926); Officersexamen på Karlberg (SvD 19 dec 1920); Svensk-Amerika: ärkebiskop Söderblom (Vestkusten 27 dec 1923).

Lucie S: Lucie Runestam: hon var navet i familjen (DN 26 jan 2003).

Axelina Anna Yvonne S: Akademiska examina i Uppsala (DN 29 maj 1926); I Uppsaladomens brudkrona (SvD 30 dec 1929); Ny biskopinna gläder sig åt rosornas Visby (SvD 31 mars 1951).

Jon Olof Nathan Annason S: T Erlander, Dagböcker 1952 (2002); Finlandsfararna fyllde extratåg (DN 30 dec 1939); Väd 1969 (1968).

Bror Carl S: Bror Carl Söderblom in memoriam (SvD 27 febr 1967); Carl Söderblom fick 35 000 för sin hjälp till exportörerna (DN 25 jan 1946); Söderblom fick 20 000 som ”lån” (SvD 25 jan 1946); Söderblom benådades (DN 18 mars 1947).

Gustaf Samuel Göran Karl S: Gudstjänsten i domkyrkan i kristna enighetens tecken (SvD 10 juni 1989). – Nekr i DN 7 juli 1998 o SvD 11 juli 1998.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Söderblom, släkt, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35185, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35185
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Söderblom, släkt, , urn:sbl:35185, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton