Meriter

2 Söderblom, Anna Olivia, f 24 sept 1870 i Sthlm, Hedv El, d 16 aug 1955 i Uppsala. Föräldrar: sjökaptenen Carl August Josef Forsell o Johanna Gustafva Axelina Åberg. Elev i Wallinska skolan i Sthlm ht 86, studentex där 19 maj 90, inskr vid UU 30 sept 90, vik timlärare vid Wallinska skolan 90–91, studier vid UU ht 91, vik lärare vid Högre elementarlärov i Halmstad för kv ungdom vt 92, studier vid UU ht 92, medgrundare av Upsala kvinnliga studäntfören 92, ordf i Sv kvinnors missionsfören 16–27, därefter led av dess styr, led av Sv kyrkans diakonistyrelses sociala utskott, av Birgittastiftelsens komm för skolfrågor 20, av styr för Rädda barnens landsortssektion 20, initiativtagare till o vice ordf i Stiftelsen Andreas Ands minne 25, kassaförvaltare i Stiftelsen Frideborg 31–40, led av styr för Sv ekumeniska fören 33–åtm 46, ordf i styr för Uppsala hemsysterskola, i Centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor 37–46, led av styr för Hebreiska universitetets vänner i Sverige 46. – Erhöll Röda korsets guldmedalj 26, Iqml 40.

G 29 april 1894 i Sthlm, Kat, m Lars Olof Jonathan (Nathan) S (S 1).

Biografi

Anna S föddes som nummer två av fyra syskon i en internationellt och liberalt orienterad familj. Hovsångaren och operachefen John Forsell (bd 16) var hennes äldre bror. Efter familjens flytt 1881 från Östermalm till Södermalm i Stockholm väcktes hennes kyrkliga intresse, och hon började på egen hand bevista högmässor. Hon berättar i sina memoarer hur hon slog följe med kyrkobesökarna till Ersta diakonissanstalt, och hur hon blev påverkad av sin konfirmationslärare Fredrik Fehr (bd 15) och hans tyskinspirerade modernism. Som 13-åring började S ”ana att religionen var en verklighet som man personligen hade med att göra”.

Efter studentexamen vikarierade S som lärare i sin gamla gymnasieskola och i Halmstad. Universitetsstudierna inleddes 1890 i Uppsala där hon blev en av de kvinnliga pionjärerna. Där fanns vid tiden endast ett tjugotal kvinnliga studenter varav S:s tidigare skolkamrat Lydia Wahlström, som skulle komma att tillhöra förgrundsgestalterna inom kvinnorörelsen, var en. De deltog båda i bildandet av Upsala kvinnliga studäntförening, en plantskola för kvinnors rättigheter där medlemmarna tränades att tala offentligt och hantera en ordförandeklubba.

Trots att S, en medelklassflicka, fått förmånen att bedriva universitetsstudier och varit initiativtagare till en kvinnoförening propagerade hon mot kvinnlig rösträtt och hävdade att kvinnans kall var arbete i hemmet. Samtidigt tvekade hon inte att ta plats i den offentliga debatten och sprida sina idéer om hur det goda samhället skulle byggas. Genom giftermålet med Nathan S – ekumenisk banbrytare, vetenskaplig nytänkare, en av de personer som betydde mest för den svenska idé- och religionsdebatten under 1900-talets första decennier – kom hon att inta en plats i svensk kvinnohistoria. Ekonomiska svårigheter lade emellertid hinder i vägen för studierna. I stället för ett arbetsliv grundat på den akademiska utbildning hon inlett, kom S:s liv att vigas åt att vara maka och därtill mor åt tolv barn varav tio blev vuxna, samt åt att vara värdinna i ett hem som ständigt stod öppet för vänner och bekanta och där omfattande representation ägde rum.

S var en stark kvinna med stor integritet. Hennes åsikt att kvinnlig rösträtt inte skulle lösa kvinnors problem grundades inte på skräck för socialismen; tvärtom karaktäriserade hon unghögerns idéer som hård fanatism och framhöll i tal och skrift kvinnors betydelsefulla ställning i samhället. Hon, som i kamratkretsen sågs som en idémänniska med verksamhetsförmåga och solidaritetskänsla, betonade att män och kvinnor har gemensamma, inte motsatta, intressen, tillbakavisade tanken på att kvinnan är mindre värd än mannen och framhöll att kvinnan inte ska böja sig under mannens vilja.

S blev känd som en fängslande föreläsare, inte minst i radio. Återkommande teman var tros- och kyrkofrågor, men hon lyfte även ämnen som decennier senare blivit aktuella. Så höll hon 1947 ett föredrag under rubriken De gamlas värde och vård. Sin offentliga verksamhet ägnade hon åt sociala projekt för exempelvis prästfruar och prästänkor, genom styrelsearbete och engagemang i filantropisk verksamhet, bl a Stiftelsen Andreas Ands minne – ett hem för äldre vårdbehövande i Uppsala.

En röd tråd i det förhållandevis omfattande författarskapet utgjordes av idéer om hur samhället skulle förbättras och ett gott familjeliv skapas. Reflektionerna rörde sig även här inom det religiösa området – kyrkligt liv, det kristna äktenskapet, frågan om kvinnliga präster m m – men S publicerade också betraktelser över miljöer och personer i hennes och familjens liv, liksom en del historiska berättelser. Hon pläderade för en gedigen utbildning för den nya yrkeskåren hemsystrar.

Tillsammans med sin man reagerade S tidigt mot de totalitära systemens framväxt i Tyskland och mot begynnande nazistiska tendenser i det svenska samhället. Paret vände sig starkt mot nazismen och den växande antisemitismen i Europa. Maken uttalade redan 1918 att judeförföljelserna länge nog hade utgjort en förfärande skam för mänskligheten och kristenheten – att de nu upptogs med förnyad styrka var upprörande och en brottslig förstockelse. Engagemanget i det judiska folkets sak ledde till ett mångårigt ledamotskap i styrelsen för föreningen Hebreiska universitetets vänner.

En annan person som insåg faran med nazismen var den svenskjudiske historikern och sionisten Hugo Valentin som tidigt publicerade varnande artiklar om judeförföljelsernas konsekvenser. Vintern 1931 bad han ärkebiskopen att uttala sig mot antisemitismen och utöva inflytande på evangeliska kyrkoledare i Tyskland. Denne lovade att genast ta upp frågan med ämbetsbröder i Tyskland. På grund av hans plötsliga bortgång samma år vände sig Valentin till S, vilket ledde till att de båda kom att samarbeta rörande flyktinghjälp och andra åtgärder för enskilda judiska personer. Det handlade om enkla och konkreta, för flyktingarna viktiga aktioner såsom att ordna husrum, skänka kläder, bjuda på måltider, dela ut kontanter och förmedla kontakter till arbetsgivare.

Driven av sympati för de förföljda judarna men framför allt för att offentligt visa sitt avståndstagande mot diktaturen i Tyskland och sin egen antinazistiska ståndpunkt företog S i augusti 1936 något hon kallade en pilgrimsfärd. Hon reste runt i ett Tyskland översållat med hakkorsflaggor, affischer och plakat som tydligt markerade vilka som tagit över, deltog i konferenser och reagerade starkt mot judehatet, åsiktsförtrycket och rasideologiska tankegångar.

Förfärad över allt hon såg, skrev S i dagboken: ”Ack, hvarför, hvarför finnes icke Nathan. Han skulle ha ställt sakerna på sin rätta plats, talat ut åt alla håll, gjort det ljust och visat väg.” S kom dock att själv spela en central roll i mottagandet av den tyske musikern och musikhistorikern Richard Engländer, när denne med amerikansk hjälp flydde till Sverige i maj 1939.

S hade inga svårigheter att fylla den krävande rollen som ärkebiskopshustru. Men trots att hemmet alltid stod öppet ansåg somliga att den söderblomska kretsen upprätthöll ett slags exklusivitet, att där rådde en familjekult och en intelligensdyrkan, att vissa familjemedlemmar talade lätt föraktfullt om människor som inte höll måttet i fråga om intelligens och effektivitet. Detta gällde även S som ägde ett tydligt drag av intelligenssnobb. Insiktsfullt kallade hon detta ”svaghet för den olycksaliga intelligensen”. Möjligen hade hon kluvna känslor inför det motsägelsefulla i att framhålla hemmet som kvinnans plats samtidigt som hon själv fyllde sin tid med åtaganden utanför det, eller – mer troligt – upplevde hon detta drag av överlägsenhet som mindre sympatiskt. Pengar och välstånd var emellertid något man andligen och intellektuellt skulle stå över.

S:s liv blev på grund av äktenskapet allt annat än anonymt och utan tvivel innebar makens framgångar och dragningskraft på tidens honoratiores en spännande tillvaro med umgänge i samhällets högsta skikt samt resor och vistelser i olika länder. Den stora vänkretsen utgjorde ett heterogent nätverk; här fanns såväl kungligheter och vetenskapsmän som tidens intellektuella avantgarde och konstnärliga grädda. Vid 60 års ålder blev S emellertid änka och tvingades lämna ärkebiskopsgården. Senare bosatte hon sig i domtrapphuset i Uppsala där hon, alltid svartklädd, kom att bli förebilden till Gammel-Maja i domkyrkotornet i Gösta Knutssons (bd 21) böcker om Pelle Svanslös. Hon vigde återstoden av sitt liv åt att katalogisera, organisera och sortera den enorma mängd skrifter och korrespondens som maken lämnat efter sig och åt att hålla minnet av hans verk och gärning levande samt att så långt hon förmådde främja den ekumeniska väckelsen.

S brottades hela livet med trons och tvivlets problem. Hon kände ett främlingskap inför kyrkan och dess kompakta ärevördiga tradition, inför nedärvda riter och ålderdomliga uttrycksformer, liksom inför pietismens fraseologi. Men hon behärskade sin teologi och citerade ofta och gärna psalmer, bibelord och olika uttalanden av religionsvetenskapliga och historiska storheter. På guldbröllopsdagen den 29 april 1944 satt hon vid sin avlidne makes skrivbord och skrev: ”Nathans och min kärlek är livets enda stora verklighet.” S:s hjärtas fäste var inte tron utan kärleken.

Ombedd av Iduns veckotidning 1923, i ett nummer utgivet till Mors dag, redogjorde äldste sonen Helge med godmodig ironi för S:s meritlista och avslutade med: ”Hon har ju skrivit böcker, översatt böcker, hållit föredrag och föreläsningar om politik, om kvinnan, om mannen, hållit vackra tal och rörande tal, rest Europa runt, suttit ordförande i alla möjliga och omöjliga kommittéer, skött insamlingar under kriget, ordnat krigsbarns inkvarteringar, satt upp folkkök, organiserat strumpstickningar för landstormen och härskat över oräkneliga fruar och gummor med och utan svada, o.s.v. i det oändliga. Hon har läst allt, kan allt, citerar vilken skald som helst och konverserar på vilket språk som helst. Mammor, försök och bräck min mamma om ni kan.” S vilar tillsammans med sin make under en gravhäll i koret i Uppsala domkyrka. Hon är den sista person som gravsatts i domkyrkan.

Författare

Omi Söderblom

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S i UUB, fr a hennes eget omfattande arkiv (anteckn-, dag- o kassaböcker, ms till ett stort antal föreläsn:ar o art:ar 1889–1956, minnen, handl:ar rör fören:ar m m) samt i det slutna s k familjearkivet (korrespondens fr a mellan S och S 1, stor samling fotografier o brev från hela familjen till hushållerskan Karin Giselsson). – Brev från S i GUB, LUB, UUB (bl a till Anna Fries o H S Nyberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Neesima. En lifsbild från det moderna Japan efter Life and letters of Joseph Hardy Neesima by Arthur Sherburne Hardy. Tecknad af Anna Forsell. Upsala 1893. (Almqvist & Wiksell boktryckeri-aktiebolag). [1], 30 s. [Särtryck ur: Meddelanden från Studentmissionsföreningen i Upsala, bd 5, 1893, [1]–30 (däri med titeln Joseph Hardy Neesima och under signaturen A. F.)] – Den kvinnliga rösträtten och kvinnorna. Inledningsföredrag af A S. Jämte ett inlägg af L Ribbing. Uppsala: Norblads bokhandel, 1912. 36 s. [Rubrik på S:s föredrag: Behöfva kvinnorna den politiska rösträtten? och Behöfver vårt land kvinnans politiska rösträtt? (s [3]–23).] – [Omslag:] Gemensamma måltidstimmar. Ett inlägg i en ekonomisk och social fråga. Uppsala: Lindblad, 1917. 14 s. [Rubrik (s [3]): Gemensamma måltidstimmar. Skola de hårda tiderna kunna framtvinga en förändring i vanorna?] – En amerikabok. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1925. 282 s, fotogr. [Reseskildring. 2.–3. uppl s å.] – [Rubrik:] Ett kvinnokall. [Kolofon:] Uppsala 1927. (Wretmans boktr). 4 s. [Undertecknat: A S.] – Svensk allmoge i Amerika. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1930. 30 s. ([Omslag:] Småskrifter om kristendomen, 20). – Riv ej ned den gamla kyrkan! Ett ord om psalmboken. Uppsala: Lindblad, 1936. 24 s. – På livets trottoir. Några minnesanteckningar. Lund: Gleerup, 1948–56. [1]–2. [1]. 1948. 246 s, [3] pl-bl, [18] pl-s, fotogr. [2. uppl 1949]. 2, Efterlämnade minnesanteckningar. 1956. 163 s, [2] pl-bl, [8] pl-s, fotogr.

Utgivit: N Söderblom, Ett år. Ord för varje dag. Samlade ur N S:s skrifter av A S. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag, 1931. 399 s. [2.–5., 7. uppl 1931–32, 33. 6., 8. uppl 1932, 33: 400 s. 9.–10. uppl 1943–53: 399, [1] s. 5. och 7. uppl i större format och med större stil. Översatt till danska 1933, till nederländska 1936 och till tyska 1939 (omarbetad 1956).] – N Söderblom, Svenskars fromhet. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1933–41. 2 vol. [1]. Med förord av A S. 1933. 352 s, [12] pl-bl, ill. [Utgiven av S efter urval huvudsakligen bestämt av Nathan S.] [2], Ny följd. I bearbetning och med förord av A S. 1941. 214 s. [6] pl-bl, ill. – N Söderblom, Sommarminnen. Utgivna av A S. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförl, 1941. 285, [1] s, [4] pl-bl.

Översatt: Wimmer, R, Hvad är sanning? Im Kampf um die Weltanschauung. Bekenntnisse eines Theologen. Från originalets 12. uppl. af Anna Forsell. Med inledande afhandling om den mekaniska världsteorien af V Rydberg. Sthlm: O Norell; [omslag:] Samson & Wallin i distribution, 1894. xxx, 152 s. [Originalupplagan saknar uppgift om författare. 2. uppl 1899: Hvad är sanning … Från originalets 12. uppl. af Anna S–m … Sthlm: Samson & Wallin i distribution … xxxii, 160 s.]

Källor och litteratur

Album nationis Holmiensis 1887–1922, Sthlms nations arkiv (U 500 d:1), UUB. – S Runestam, Anna Söderblom: glimtar ur ett liv, föredrag på Uppsala stadsbibliotek, 2002 (opubl föredrag, ms hos förf).

Y Anderberg, Heliga minnenas här tecknar i dunkelt spår (En hälsning till församlingarna i ärkestiftet, 1984/85); dens, Minnen (Nathan Söderblom och Stabby prästgård, 1985); Anna Söderblom: en minnesbok (1956); S Bokholm, I otakt med tiden: om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor (2008); B Brilioth, Mor hade det inte alltid så lätt (Husmodern, 1973, nr 7); M Eckerdal, Mannen som flyttade horisonten: Yngve Brilioth: en ecklesiologisk biografi 1891–1931 (2018); L Forsell, Mamsell Forsells dagbok (utg I Nordin Hennel, 1988); M P:son Henning, Ett händelserikt liv (1962); U Knutson, Kvinnor på gränsen till genombrott: grupporträtt av Tidevarvets kvinnor (2004); D Lange, Nathan Söderblom och hans tid (2014); E Liedgren, Studentmottagning i Stabby prästgård (Nathan Söderblom och Stabby prästgård, 1985); G Lindberg, Anna Söderblom (Uppsalakvinnor, ed I Ärlemalm, 2007); J Lindblom, Från Askeby till Uppsala: minnen ur mitt liv (2011); B Mannerheim, Med Lydia eller Livslång trohet mellan tre (1989); M Mogren, Anna och Nathan Söderblom i Paris (Kyrkobladet: Sofiaförsamlingen i Paris, 1, 2011); Nathan Söderblom och Stabby prästgård (1985); W P Paterson, Den sista utlandsresan (Hågkomster o livsintryck, 14, 1933); A Quensel, Äldsta dotter: minnen av Stockholm och ämbetsmannafamilj (1958); L Runestam, Hemma i Stabby (Nathan Söderblom och Stabby prästgård, 1985); S Runestam, I kärlekens tjänst: från Nathan och Anna Söderbloms humanitära verksamhet (2013); G Strömholm, Lydia Wahlström och Uppsala kvinnliga studentförening (Lydia Wahlström: till hundraårsminnet av hennes doktorsdisputation 1898, ed G Strömholm, 2000); A Svenson, Föreståndarinnan Tekla Åberg (Elbogen 2018); H Söderblom, Två mödrar (Idun 1923, nr 21); O Söderblom, Anna Olivia Söderblom (SKBL); dens, I skuggan av Nathan: texter av Helge Söderblom (2014); dens, Söderblom och Wallenbergaffären: nytt ljus i ett trauma (2021); UU:s katalog; L Wahlström, Personliga erfarenheter av psykoanalys (Pastoralpsykologi, ed G Nordquist, 1945); dens, Trotsig och försagd: mitt livs minnen (1949); H Valentin, Utrotningskriget mot judarna (GHT 13 okt 1942); dens, Judeförföljelsernas innebörd (DN 28 dec 1943); dens, Judarna under det andra världskriget (1945); J Westerstrand, Uppsala Kvinnliga Studentförening 1992 till 1999 (Lydia Wahlström: till hundraårsminnet av hennes doktorsdisputation 1898, ed G Strömholm, 2000); Väd 1953 (1953).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anna Olivia Söderblom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35187, Svenskt biografiskt lexikon (art av Omi Söderblom

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35187
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anna Olivia Söderblom, urn:sbl:35187, Svenskt biografiskt lexikon (art av Omi Söderblom