Meriter

af Söderling, Samuel (före adl Söderling), f 28 okt 1722 i Sthlm, d 5 maj 1798 i Säby, Jönk. Föräldrar: växelbankskommissarien Jonas Söderling o Christina Ljungberger. Eo tjänsteman vid Riksbanken 4 maj 37, penningräknare 24 april 40, yngste kontorsskrivare i lånebanken 22 okt 40, kontorsskrivare i växelbanken 4 maj 44, vid kassaböckerna 20 dec 44, andre kontorsskrivare i lånebanken 30 okt 45, äldste kontorsskrivare i bokslutskontoret 25 april 46, erhöll bokhållares titel 21 dec 47, bokhållare i lånebanken 14 sept 51, kamrerare i kontrollkontoret 16 maj 52, e o bankokommissarie i bokslutskontoret 24 okt 59, ordinarie kommissarie där 9 sept 61, erhöll av Bankodeputationen befattningen med Riksbankens växel- o finansoperationer 4 okt 66, led av statskommissionerna 67, 68 o 69, erhöll kommerseråds namn 20 mars 70, led av finanskommissionen 72, adlad 24 jan 73 (introd s å), avsked ur Riksbankens tjänst 22 jan 76, en av ridderskapets o adelns revisorer vid 1782 års bankorevision. – Riksbankens jubelmedalj i guld 69, LPS 80.

G 1) 6 okt 1755 i Sthlm, Nik, m Hedvig Ulrica Weldt, f 5 maj 1735 där, ibid, d 17 juni 1763 där, Riddarh, dotter till postmästaren Henrik W o Augusta Regina Henning; 2) 25 aug 1768 i Fors, V Göt, m första hustruns kusin Anna Elisabet Ström, f 7 sept 1732 i Sthlm, Nik, d 27 okt 1813 i Säby, dotter till grosshandlaren Börge Olofsson S (bd 33, s 788) o Emerentia Henning samt tidigare gift med grosshandlaren Olof Sahlgren (d 1758) och bergmästaren Johan Holst (d 1766).
 

Biografi

 S antogs som fjortonåring som extraordinarie tjänsteman i Riksens ständers bank för att lära sig bok- och protokollföringens grunder. Vid denna tid förvärvade man inte dessa kunskaper vid skolor eller universitet, utan inom den statliga förvaltningen eller hos något handelshus. Fadern, som var kommissarie i banken, hjälpte till att få in S i organisationen. Efter några år fick S tjänst som kontorsskrivare för att sedan avancera i graderna. Han umgicks i stadens ämbetsmannakretsar vilket bl a visade sig när han ingick sitt första äktenskap med dottern till en postmästare. 1761 blev han ordinarie kommissarie, den högsta ämbetspositionen i banken. Kommissarierna ledde bankens dagliga arbete och fungerade som en länk mellan dess ämbetsmän och bankens fullmäktige.

S:s avancemang sammanföll med en kraftig kreditexpansion från slutet av 1730-talet till 1760-talets början. Delar av denna drevs på av statens behov av resurser för att finansiera krigen 1741–43 och 1757–62, men det skedde också en kraftig ökning av utlåningen till privatpersoner i syfte att gynna uppodlingen av riket. En stor del av utlåningen gick till jordägare och handelsmän, men också personer i lägre samhällsskikt kunde låna mindre belopp i banken. Samtidigt som utlåningen ökade blev också insättningarna fler. För att kunna hantera den växande mängden transaktioner blev det nödvändigt för banken att anställa fler tjänstemän, vilket ledde till ökade krav på kommissarierna att leda och övervaka arbetet.

Bankens lån betalades ut i form av bankotransportsedlar, som utvecklades till ett dominerande betalningsmedel vid mitten av 1700-talet. Sedlarna var först inväxlingsbara, men 1745 upphörde denna möjlighet, vilket betydde att det etablerades en pappersmyntfot. Värdet på sedlarna bestämdes därmed av innehavarnas tillit till bankens och riksdagens löften, men det gjordes också interventioner på de internationella kapitalmarknaderna genom att sälja växlar till förbestämda priser för att hålla uppe värdet på den svenska valutan. Interventionerna genomfördes av växelkontoret, som bestod av en sammanslutning av svenska grosshandlare. Den kraftiga sedelutgivningen i början av 1760-talet till följd av kriget mot Preussen ledde fram till en försämrad växelkurs som inte kontoret klarade av att motverka. Samtidigt blev det tydligt för många att det var nödvändigt att stoppa bankens kreditexpansion och genomföra en myntrealisation så att sedlarnas antal minskade, men det existerade olika åsikter om hur dessa förändringar skulle åstadkommas.

Vid riksdagen 1765–66 fattades beslut om att banken successivt skulle sänka växelkursen. Som ett viktigt led i arbetet med att påverka kursen bestämdes att banken skulle bjuda ut växlar på marknaden till gradvis sjunkande kurs. S blev ansvarig för dessa operationer, eftersom han av många riksdagsledamöter uppfattades som en kunnig och resursstark person. Som statlig ämbetsman ansågs han dessutom som mindre politiskt belastad än de handelsmän som tidigare hade försökt styra kursen. Redan i januari 1767 visade S sin förståelse för hur penningmarknaden fungerade då han med hjälp av sina kontakter med mäklarna i Stockholm lyckades övertyga marknaden om att banken hade tillräckligt med resurser för att kunna sälja växlar till ett stipulerat maxpris.

Under första halvåret 1767 sjönk kursen när många aktörer började anpassa sig till en förväntad fallande kurs genom att samla på sig sedlar och/eller skaffa sig utländsk kredit. Även om målet med politiken var just att sänka växelkursen var S tidigt medveten om att den skulle kunna sjunka för snabbt. Han ville därför att en del av bankens resurser skulle deponeras hos en bankirfirma i Hamburg för att snabbt kunna motverka eventuella problematiska kursrörelser, men bankens fullmäktige stödde inte förslaget. Inte heller stödde de ett liknande förslag från S om att banken skulle köpa växlar och sedan föra över dem till Amsterdam. Fullmäktiges skepsis drevs av deras rädsla för att banken, precis som det tidigare växelkontoret, skulle dras in i förlustbringande marknadsoperationer, medan S påverkades av sina kontakter med den viktiga bruksnäringen. Äktenskapet 1768 med en bergmästaränka visar hur nära relationerna var.

I slutet av augusti 1767 bestämde sig dock Riksbankens fullmäktige att agera när kursen hade fallit kraftigt och rykten florerade att den åter skulle stiga. S fick därför i uppdrag att via sina kontakter med Stockholms mäklare sälja växlar till 42 mark. Riksrådet utfärdade också en förordning om att kursen under 1768 inte fick överstiga detta pris. För att öka möjligheterna att agera fick banken del av det lån som bankirfirman Hope & Co i Amsterdam hade organiserat för den svenska kronans räkning 1767. S använde dessa medel för att regelbundet sälja växlar i syfte att stödja den officiellt fastslagna kursen. Åtgärderna bidrog till att stabilisera växelkursen i både Amsterdam och Hamburg.

Vid riksdagen 1769–70 framfördes kritik mot den deflation som följde med den inslagna politiken. Kritiken riktades främst mot bankens fullmäktige och riksrådet, och inte mot S:s marknadsoperationer. Många riksdagsledamöter ville öka kreditmöjligheterna samtidigt som sedelstocken inte fick växa. Målet var nämligen fortsatt att förbereda för en inväxling av sedlarna. Denna politik stöddes av nya lån i Amsterdam och Genua, vilka skulle finansiera fortsatta marknadsoperationer. Trots att bankens fullmäktige hade bytts ut var det fortsatt S som skulle administrera transaktionerna, vilket visar att han åtnjöt ett brett förtroende inom den politiska eliten.

S påbörjade sina nya växeloperationer i februari 1770. Precis som tidigare använde han sina relationer till Stockholms mäklare när han bjöd ut växlar på marknaden. Den höga efterfrågan gjorde att S blev tvungen att gallra mellan köparna och att handelsmän i städer utanför Stockholm blev utan växlar. Gallringen skapade missnöje, eftersom det uppfattades som att endast en liten exklusiv grupp aktörer i huvudstaden fick del av bankens resurser samtidigt som alla invånare skulle betala räntorna på de utländska lånen. Bristen på medel fick S att ställa in fortsatta operationer under sommaren, men nya utländska lån gjorde att han kunde återuppta operationerna under hösten. Åtgärderna gjorde att kursen stabiliserades för att sedan sjunka under våren 1771.

När riksdagen återigen samlades i juni 1771 återupptogs diskussionerna om hur sedlarna skulle realiseras. Under tiden fortsatte S att agera på växelmarknaden. Åtgärderna bidrog till att kursen kunde hållas relativt stabil under resten av året. Framgångarna gjorde att hans position som sakkunnig i finansiella frågor stärktes, och att ledande politiker inkluderade honom i överläggningar om penningsystemets stabilitet. S hävdade att det krävdes en successiv minskning av antalet sedlar i omlopp samtidigt som nya utländska lån skulle organiseras för att kunna upprätthålla kursen. Det kom dock inte till några nya lån, vilket innebar att marknadsoperationerna upphörde vid årsskiftet 1771/72. Avsaknaden av interventioner, men också internationell finansiell oro, bidrog till att kursen steg under sommaren 1772.

Gustav III:s statskupp i augusti 1772 innebar att ständerna överlämnade realisationsfrågans lösning till kungens avgörande. Samtidigt gällde det för kungens företrädare, främst finansministern Johan Liljencrants (bd 23), och bankens fullmäktige, att förhandla om hur realisationen i praktiken skulle ske. Här visade det sig att de båda parterna hade helt olika uppfattningar om hur det skulle gå till. Fullmäktige och S hävdade att bankens ställning var så svag att det skulle ta flera år innan en realisation var tänkbar och att för kraftiga kursrörelser skulle skada ekonomin, medan Liljencrants ville gå snabbare fram.

1775 presenterade Liljencrants ett förslag till realisation, som innebar införandet av riksdalern som rikets mynt, samt att kronan skulle bistå med omkring fem miljoner riksdaler till banken i utbyte mot att kronan åter skulle få tillgång till alla sina förpantade räntor och att kronans alla skulder i banken skulle avskrivas. S, som utarbetade ett utlåtande till fullmäktige, hävdade att bankens kapital skulle minskas och att sedelinnehavarna skulle förlora en tredjedel av sina sedlars nominella värde till följd av den föreslagna realisationen. Fullmäktige avvisade därför det kungliga förslaget.

Liljencrants tog till sig av kritiken och stärkte bl a kronans stöd till banken i det nya förslag som presenterades till fullmäktige. Återigen fick S i uppdrag att beräkna konsekvenserna. Han visade att bankens redbara tillgångar inte alls räckte till för att växla in de cirkulerande sedlarna och förordade därför att fullmäktige fortsatt skulle avvisa den kungliga planen. Fullmäktige däremot var inte lika kritiska, även om de fortfarande pekade på att banken behövde mer resurser för att klara av realisationen. Något mer jämkande rörande huvuddelen av realisationsplanen accepterades dock inte, och fullmäktige fick till slut böja sig för den kungliga viljan att relativt snabbt genomföra realisationen. När fullmäktige sedan beslutade att avveckla växeloperationerna bestämde sig S för att avgå. Även om han inte lämnade sin post som kommissarie på en gång, är det tydligt att han motsatte sig hur regimen behandlade banken och de många sedelinnehavarna.

S:s betydelse för försöken att stabilisera den monetära situationen under 1760- och 1770-talen erkändes både av frihetstidens ledande politiska företrädare och av den gustavianska regimen. 1770 tilldelades han följaktligen kommersråds titel och värdighet och 1773 adlades han af S. Efter att han hade lämnat sin tjänst ägnade han sig bl a åt sina egendomar Gripenberg och Mörbylund i Säby socken. Bouppteckningen visar att S hade samlat på sig en betydande förmögenhet i både fast och lös egendom.

S:s yngre bror Gabriel S (1724–61) inskrevs 1738 i Stockholms trivialskola och påbörjade våren 1743 studier vid UU. Ett intresse för måleri och teckning samt kontakter med greve Carl Gustaf Tessin öppnade så småningom dörrar ut i Europa. I brev från februari 1748 skriver den venetianske gravören och konsthandlaren Antonio Maria Zanetti till Tessin att S anlänt till Venedig och att han där satts i lära hos konstnären Giuseppe Nogari. En notering i S:s faders bouppteckning anger att han 1750 vistades i Bologna för målarstudier. Från hans verksamhet där finns etsningar han tillsammans med gravören Bartolomeo Crivellari gjorde efter renässanskonstnären Pellegrino Tibaldis (d 1596) fresker i Instituto di Bologna. Flera av dessa publicerades i bokform 1756 och blad finns bevarade i museer världen över, bl a i British Museum i London och The Metropolitan Museum of Art i New York. Senast 1756 verkar bandet med Tessin ha brutits och S ha hittat en ny välgörare i friherre Gustaf Celsing (bd 8), envoyé i Konstantinopel, som han i brev tackar för hjälp med pengar och målarutrustning.

Att ta steget från tekniskt skicklig kopist till utövande konstnär blev dock av allt att döma S övermäktigt. Till sin nye patron skrev han i brev att ”i mitt warande kraftlösa tillstånd, will hufwudets oförmögenhet at alfwarligen angripa saken, ej förlofwa mig något efter min önskan” (12 aug 1756). Måhända var det på grund av sin psykiska bräcklighet som S redan samma höst anträdde en vådlig resa från Konstantinopel till hemlandet. Efter att ha rest över gränsen till Polen tillsammans med den polske ambassadörens svit blev han av okänd anledning lämnad åt sitt öde. Efter åtta dagars vandring blev S därefter överfallen och misshandlad ”av polska bönder och judar” (brev 6 febr 1757). Ett sönderslaget höftben och några spräckta revben gjorde att han blev sängliggande i sex veckor innan han våren därpå återkom till Stockholm. Kontakten med Celsing bröts och inget tyder på att S återupptog någon konstnärlig verksamhet i hemlandet. Han bodde efter hemkomsten hos kapten-mekanikus Carl Knutberg (bd 22, s 389) på Lidingö, en bekantskap han gjort under sin tid i Konstantinopel. S dog 1761 av tärande sjukdom som intagen på Danvikens hospital.

Författare

Patrik Winton med bidrag av Roger Axelsson (Gabriel S)

Arkivuppgifter

 Handl:ar efter Samuel S i Hermelinsaml:en, RA. – Brev från honom till F Sparre i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): [Rubrik:] Ödmiukt memorial! [Kolofon:] Sthlm 1769. (Kungl. tryckeriet). 4 s. 4:o. [Namnform: S. Söderling. Tryckt version av S:s memorial till bankofullmäktige av den 5 augusti 1767 angående växelkursens hastiga fall. Utgör bilaga nr 6 till: Berättelse, aflämnad ifrån höglofl. secrete-utskottet, angående de wid riksdagarne åren 1761 och 1765, upgifne finance-planer, med därtil hörige allegater; jämte des ytterligare betänkande, rörande finance-werket; tilsammans utgifne wid riksdagen, år 1769. Sthlm 1769. Följdskrift: A Cederström, Ödmjukt memorial. [Rubrik.] Sthlm 1769. (J A Carlbohm). 8 s. 4:o. {Uppläst hos ridderskapet och adeln den 11 november 1769.}]

Källor och litteratur

Bankoutsk:s prot 1765–66 (R 4564); Bankofullm:s prot 1737 (A I a 1:45), Sveriges riksbanks arkiv, båda i RA. N W Marcks von Würtembergs genealogier, Döda ätter, vol 8, p 13, RHA.

B Boëthius o Å Kromnow, Jernkontorets historia, 1–2:1 (1947–68); R Edvinsson, Foreign exchange rates in Sweden 1658–1803 (Exchange rates, prices, and wages, 1277–2008, 2010); Elgenstierna; C Hallendorff, Riksens ständers bank 1719–1766 (Sveriges riksbank 1668–1918, 2, 1919); dens, Bankens öden från mössväldet till den andra realisationen, 1766–1803 (ibid, 3, 1920); L Herlitz, Fysiokratismen i svensk tappning 1767–1770 (1974); dens, Nordencrantz, Christiernin och den monetära debatten på 1760-talet (Riksdag, kaffehus och predikstol: frihetstidens politiska kultur 1766–1772, ed M-C Skuncke o H Tandefelt, 2003); G Landberg, Riksdagen under den gustavianska tiden (Sveriges riksdag, 7, 1932); L Magnusson, Äran, korruptionen och den borgerliga ordningen (2001); A Montgomery, Riksbanken och de valutapolitiska problemen 1719–1778 (Sveriges riksbank 1668–1918, 3, 1920); L Müller, Economic policy in eighteenth-century Sweden and early modern entrepreneurial behaviour: a case of the Exchange Office (Entrepreneurs and institutions in Europe and Asia 1500–2000, ed F De Goey o J W Veluwenkamp, 2002); C Pihl,”Learning to bring dead capital to life”: the Riksens ständers bank and the credit market in seventeenth-century Sweden (Continuity and change 2019, nr 2); L Runefelt, Dygden som välståndets grund: dygd, nytta och egennytta i frihetstidens ekonomiska tänkande (2005); E Sjöstrand, Mynt- och bankpolitik under hattväldet 1738–1764 (1908); G Wetterberg, Pengarna & makten: Riksbankens historia (2009); P Winton, Den globaliserande svenska staten: lån, kursoperationer och internationella handelsnätverk runt 1770 (Scandia 2017, nr 2).

Gabriel S: Beskickningsarkivet från Biby, II: Beskickningarna till Konstantinopel 1737–1779, 1, vol C:11; Tessinska saml, E 5739, båda i RA.

Nationalmuseum Bulletin, vol 1–2 (1977), s 49; SKL 5 (1967); G Thimon, Stockholms nations studenter i Uppsala 1649–1800, 2 (1995); G Zanotti, Le Pitture di Pellegrino Tibaldi e di Niccolò Abbati esistenti nell’Instituto di Bologna (1756).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Söderling, af Samuel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35228, Svenskt biografiskt lexikon (art av Patrik Winton med bidrag av Roger Axelsson (Gabriel S)

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35228
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Söderling, af Samuel, urn:sbl:35228, Svenskt biografiskt lexikon (art av Patrik Winton med bidrag av Roger Axelsson (Gabriel S)