Meriter

1 Ribbing, Seved, f 6 mars 1552 i Finnekumla, Älvsb (faderns uppg i Biographica, RA), d 26 sept (Åkersteins geneal, RHA) 1613 i Sthlm (Marks v Würtenbergs geneal, RHA). Föräldrar: häradshövdingen Sven R o Anna Bengtsdtr (Gylta). I hovtjänst 71, hovjunkare 75, häradsh i Åkerbo, Öland, 76–senast 82, i Västra hd, Småland, från 82, i Vista, där, senast 89–senast 95, tf hovmarskalk 90 senast 13 okt, hovmarskalk 3 nov 91, riksens överste räntmästare (riksskattmästare) från 26 juli 04 (förnyad fullm 8 jan 12), riksråd från 05 senast 12 juli, lagman i Västergötlands övre lagsaga från 06, häradsh i Frösåker o Häverö samt Lövsta o Hållnäs, Uppland, från 06.

G 26 sept 1585 i Bälinge, Söd (egen uppg i Biographica, RA), m Anna Gyllenstierna, d 12 jan 1605 (Calendaria Caroli IX), dtr till riksrådet Erik G (bd 17, s 590 f) o Carin Nilsdtr (Bielke).

Biografi

R inträdde 19 år gammal i hovet som småsven och var sedan knuten till detta under hela Johan III:s regering. Såsom vanligt för tiden användes R också i många andra uppdrag. Redan 1574 var han under minst en session bisittare i rättegången mot översten Archibald Ruthven, och han är omnämnd i samma funktion vid riksrådsdomstolar och borgrätter på Sthlms rådstuga 1576, 1581–82 och 1591–92. I sitt hemlandskap Västergötland biträdde R 1587 ståthållaren Knut Posse (bd 29, s 420) vid mönstringar av krigsfolket, och följande år utsågs han att jämte bl a Jöran Posse Knutsson (bd 29) omorganisera och förena de båda västgötafanorna.

I Småland fick R ekonomiska intressen genom arv 1586 efter sin svärfader Erik Gyllenstierna. R bebyggde, troligen omkr 1590, gården Åfalla, nu Strömsholm, i Svarttorp, Jönk, som blev säteri 1604.

R synes liksom flera av sina bröder ha haft Johan III:s förtroende. När konungen 1584 tog adliga förläningar i beslag för att tvinga rådet att gå med på nya bevillningar, återfick R sina endast några månader senare. Efter Revalmötet 1589 miste Sten Banér sin befattning som hovmarskalk i samband med att han och flera andra uteslöts ur riksrådet; konungen ersatte honom med adelsmän utområds, R och Axel Åkesson (Soop). 13 okt 1590 omtalar de sig som "tillförordnade uti marskalks stad", och följande år erhöll R formellt förordnande (Eden 1899). Förfarandet tycks ha inneburit, att den förnämsta hovtjänsten flyttades ned i rang, men kungen kan också ha avsett att ge den ett större reellt innehåll än tidigare. – 1591 satt R även i rådsdomstolen över Karl Henriksson (Horn, bd 19), som gjordes ansvarig för krigsnederlaget i Livland. R vittnade mot denne för beskyllningar mot K M:t.

Efter Johan III:s död namnes R inte i politiska sammanhang förrän i samband med förhandlingarna vintern 1594 om Sigismunds kungaförsäkran; han ingick då i en deputation från riksrådet till hertig Karl. I juni s å fick han Sigismunds förordnande att bl a tillsammans med Anders Olofsson (Oxehufvud) underrätta ständerna i Västergötland om monarkens återfärd till Polen.

Våren och försommaren 1598 förberedde Sigismund sin återresa till Sverige genom truppvärvningar och agitation. I detta läge tycks de flesta sv frälsemän känt sig bundna av sin trohetsförpliktelse mot monarken. I Västergötland, det landskap som hade flest besuttna adelsmän, uppstod det oroligheter, riktade mot hertig Karl och ledda av västgötafanans ryttmästare Jöran Posse Nilsson (bd 29, s 423). Inför detta hot inkallade hertigen snabbt en riksdag till Vadstena, där han skaffade sig fullmakt att ingripa mot de oppositionella. De västgötska frälsemännen uteblev till största delen, men fursten lät i efterhand inhämta bekräftelser från landsorterna. R beseglade västgötaadelns bekräftelse, vilken dock är föga förpliktande. Att R redan slutit upp på de kungatrognas sida, visar ett bevarat brev till sekreteraren Erik Eriksson Bris (bd 14), som skulle förhandla med krigsfolket på konungens vägnar: R diskuterar där åtgärder för att möta hertigens trupper. Erik Eriksson hade tydligen medfört en skriftlig befallning till R och Jöran Eriksson (Ulfsparre) – senare också riksråd hos Karl – att besätta Älvsborgs och Gullbergs fästningar. I slutet av aug lyckades de inta fästena utan nämnvärt motstånd. Därmed behärskade Sigismund Sveriges viktigaste gränsbefästningar; Kalmar hade han besatt tidigare. Förlikningen mellan Sigismund och Karl 28 sept 1598 och kungens återfärd till Polen i slutet av okt innebar dock att R:s och Jöran Erikssons åkdon blev utsiktslös. I början av nov överlämnade de fästningarna till Axel Stensson (Leijonhufvud; bd 22) och Anders Lindormsson (Forstenasläkten; bd 16).

Blott ett par veckor senare satt R i rätten på Nylödöse rådstuga tillsammans med bl a Axel Stensson. Det är svårt att tolka detta som annat än att R försonat sig med det furstliga lägret. En stor del av västgötaadeln, däribland R, deltog därefter i ett ständermöte i Sthlm i dec 1598, som innebar en uppgörelse med de kungatrogna, samtidigt som hertigen ombads kvarstå som riksföreståndare. Mötet var en förberedelse inför herredagen i Jönköping 1599, där ständerna uppsade kungen lydnad på vissa villkor. R återfinns bland undertecknarna av uppsägelsebrevet och riksdagsbeslutet. Förmodligen begav han sig sedan dll Kalmar, dit västgötaadeln kallades för att ingå i hertigens här; enligt en uppgift av Karl Karlsson Gyllenhielm (bd 17) skall R ha deltagit i belägringen av Kalmar slott. R skrev även sommaren 1599 under det ständerbeslut varigenom kungen avsattes.

Vid Karls uppgörelse med Sigismunds anhängare på Linköpings möte 1600 ingick R i den ständerdomstol som dömde fem av herrarna till döden. R undertecknade också den valakt genom vilken hertigen erbjöds kronan; denne föredrog dock att kvarstå som riksföreståndare. – Sigismunds utlämnande av riksråden och hastiga avresa till Polen måste ha verkat demoraliserande på flera av hans anhängare. Det är kanske en anledning – vid sidan av ekonomiska skäl och politiskt tryck – till att R liksom många av hans ståndsbröder så snart anslöt sig till hertigen.

Vid Norrköpings riksdag 1604, där R närvarade, flyttades kronan över på Karl och hans ättlingar. Villkoren för de nya hertigdömena formulerades också i mötesbeslutet. R utsågs till en av rådgivarna hos den omyndige hertig Johan. Det är dock oklart om han verkat i denna egenskap, eftersom rådet ett halvår senare föreslog att R skulle svara för uppbörden i Sthlm av den nya hjälp till trupperna i Livland som ständerna beviljat. R fick då fullmakt att vara överste räntmästare eller skattmästare, dvs som den främste i räntekammaren handha kronans uppbörd. Utnämningen motiverades med att rikets ämbeten skulle besättas med skickliga män, ett vittnesbörd om att skicklighet slagit igenom som krav (Sjödell). Fullmakten hade formen av en summarisk instruktion, även det en nyhet gentemot 1500-talets formlösa kallelser (Edén).

R:s titel var inte ny, men först R förenade den med regelbunden tjänstgöring. Ämbetsområdet var emellertid – trots instruktionen – inte klart avgränsat mot räknekammaren, kammarens andra avdelning. Således gjorde R ofta rekvisitioner och utanordningar tillsammans med kammarråden i räknekammaren. Redan 1604 förhandlade R också om lån för kronan, och tidvis ansvarade han för underhållet och utrustningen av militära förband i Sthlm. Däremot hade R ingen befattning med räknekammarens uppgift att kontrollera lokalförvaltningen.

Vid årsskiftet 1604–05 uppdagades nya konspirationer mot konungen. R ingick i den ständerdomstol som våren 1605 dömde bl a hans hustrus morbror Hogenskild Bielke (bd 4) till döden. Förläningarna av herr Hogenskilds förbrutna gods efter avrättningen var fördelaktiga även för R, som erhöll flera egendomar i Östergötland jämte fastigheter i Sthlm och Nylödöse.

Inför det katastrofala fälttåget i Livland mot polackerna hösten 1605 upprättade Karl IX ett testamente, där R anförtroddes den viktiga posten som ståthållare i Sthlm. Vid avresan förordnade kungen en regering bestående av drottning Kristina, hertig Johan och åtta rådsledamöter. Här nämns R för första gången som riksråd. R:s funktion var uppenbarligen så viktig, att han borde tillhöra rådet. Som riksråd tycks R ha deltagit i samtliga rådsmöten under Karl IX; han satt också i flera riksrådsdomstolar, bl a vid rättegången mot ärkebiskop Abraham Angermannus (bd 1). I vad mån R utövat inflytande på rådets försiktiga opposition mot den förda utrikespolitiken eller när det gällde adelns privilegiefrågor låter sig ej avgöras.

Bland Karl IX:s reformförsök ingick en översyn och kodifiering av landslagen. Under riksdagen i Sthlm 1602 namngav adeln på hertigens begäran tolv frälsemän för uppdraget, däribland R, men först efter Norrköpings möte 1604 började den s k adliga kommissionen sitt värv. Vid riksdagarna 1605 och 1609 vägrade dock ständerna att ta ställning till de två ej färdiga förslag som förelåg, konungens eget och det s k rosengrenska eller adliga. Därmed föll frågan. – Lagförslagens historia är oklar. Det gäller även upphovsmännen till det "adliga" förslaget: i den förteckning över de medverkande som återgivits i den tryckta utgåvan, nämns ej R, men enligt en annan källa skall han ha deltagit, möjligen så sent som 1608.

Under Karl IX:s sista levnadsår uppstod meningsskiljaktigheter mellan konungen och riksrådet om den danska politiken. Karls slaganfall ledde till att hovkanslern Nils Chesnecopherus (bd 8) fick stort inflytande. De enda rådsmedlemmar som fanns i kungens närhet under de kritiska fyra första månaderna 1611 var R och kammarrådet Hans Åkesson (Soop). När Kristian IV:s krigsförklaring blev känd i april, sändes R till Sthlm för att jämte bl a Hans Åkesson stå i spetsen för finansförvaltningen under konungens vistelse i fält. R fick dessutom högsta befäl över Sthlms slott och skeppsgård. Han synes dock ej ha förmått samordna beredskapsåtgärderna: sålunda löpte flottan ut för sent för att kunna undsätta Kalmar, som tvangs kapitulera.

Då Karl IX avlidit 30 okt 1611, kallades rådet till Nyköping. R:s närvaro ansågs särskilt viktig: av ett brev från Axel Oxenstierna framgår, att änkedrottningen och Gustav Adolf dagligen frågade efter honom. R var dock sjuk och dröjde halvannan månad. Enligt Karls aldrig undertecknade testamente 1609 skulle R ingå i Gustav II Adolfs förmyndarregering, till dess denne blev fullmyndig. Karls testamente följdes dock inte; i dec 1611 hyllade ständerna den 17 år gamle Gustav Adolf som myndig konung. – När Karl IX:s lik fördes till rikssalen i Nyköpings slott för att läggas i sin kista, bar R riksäpplet, som jämte övriga begravningsregalier placerades i kistan. Tre dagar därefter förnyades hans riksskattmästarefullmakt. Den underströk bl a samarbetet med kammarråden i räknekammaren, t ex vid förhandlingar med köpmän. Däremot synes skattmästaren ej ha deltagit när räknekammaren utövade sin kontrollfunktion.

Bland Axel Oxenstiernas förarbeten inför riksdagen finns ett memorial med krav på en "tillbörlig reformation" i kansliet och räknekammaren, syftande till att begränsa den lågbördiga sekreterar- och kammarpersonalens inflytande. Oxenstierna genomförde utrensningen i kansliet, men någon motsvarande aktion gjordes ej i räknekammaren. Att Karl IX:s män satt kvar där och förstärktes med Johan Skytte anses ha bidragit till att Gustav Adolf kunnat hävda kungamakten mer än vad hans försäkran och adelns nya privilegier förutsatte (Nilsson 1996). R:s verksamhet i kammaren är (1997) ej närmare belyst, varför det är svårt att bedöma hans betydelse vid systemskiftet.

Trots sin betrodda ställning tillhörde inte R de stora förläningstagarna inom riksrådet. Han torde i stället ha kunnat stödja sig på en oberoende förmögenhet, som formerades med bl a Hogenskild Bielkes förbrutna östgötagods. Huruvida R kunnat inta någon självständig hållning under Karl IX, är outforskat. Möjligen kan några rader i ett brev från konungen till R inför det planerade mötet med danskarna 1608 tolkas som uttryck för att R hade en viss autonomi i sin tjänst: "Käre, sparer intet, så Vi kunne have någen heder där av."

Författare

Stefan Östergren

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Riksdagsacta 1599,1600 o 1602; Strödda hist handl:ar, vol 19b, RA. Klädkammaren, II A Klädkammarräkenskaper, vol 35:1, 38:3, 39:2 o 42:2, SIA.

N Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 1592–1672 (Sveriges riksdag, 1:3, 1933); J E Almquist, 1569 års adelsprivilegier o våra äldsta bevarade häradshöv-dingereg (PHT 1953); dens, Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1960); AOSB 1:2, 2:1, 2:10–11 (1888–1930); T Berg, Johan Skytte, hans ungdom o verksamhet under Karl IX:s regering (1920); W Berg, Elfsborgs slott (Bidr till känned om Gbgs o Bohusläns fornminnen o hist, 7, 1904), s 218 ff; S Bergh, Karl IX o den sv adeln 1607–1609 (1882); S J Boéthius, Om den sv högadeln under konung Sigismunds regering (1877), s 83; A Brahe, Tidebok, ed C M o R Stenbock (1920); B Broomé, Nils Stiernsköld (1950); dens, Ätten Posse, 2, 1500–1625 (1960); N Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899), s 181; dens, Den sv riksstyr^ reorganisation 1594–1602 (HT 1901); dens, Den sv centralregeringens utveckl till kollegial organisation ... 1602–1634 (1902); dens, Från Gustav Vasa till Karl XII:s död (N Edén, E Schalling o L Berglöf, Kammarkoll:s hist, 1941); Frälseg; C C Gyllenhielm, Egenhändiga anteckn:ar rör tiden 1597-1601 (HH 20,1905) ;J Hallenberg, Svearikes hist under konung Gustaf Adolf den stores regering, 1–2 (1790), s 261, 273 o 534; Å Hermansson, Karl IX o ständerna (1962); Lagförslag i Carl den niondes tid (Handl:ar rör Sveriges hist, 2:1, 1864); Lags o doms; S Ljung, Erik Jöransson Tegel (1939); Lokalf 2-4 (1919–23); S Lundkvist, Riksens arkiv o makten (Arkivvetensk studier, 5, 1981); S A Nilsson, Kampen om de adliga privilegierna 1526–1594 (1952), s 65; dens, Reaktionen mot systemskiftet 1611 (På väg mot reduktionen, 1964); dens, Karl IX:s adelspolitik (ibid); dens, Gustav II Adolf o Axel Oxenstierna (Sc 1996); Nya Lödöse tänkeböcker (1586-1621), ed S Grauers (1923); R Olsson, Abraham Angermannus (1946); S U Palme, Sverige o Danmark 1596–1611 (1942); Reg öfver rådslag i konung Carl IX:s tid (MRA 2:7,1883); Reg öfver rådslag i konung Gustaf II Adolfs tid (MRA 2:9,1885); SRAL2-4 (1899–1938), 2:1 (1932); J Samuelson, Aristokrat eller förädlad bonde (1993); R Sandberg, I slottets skugga. Sthlm o kronan 1599–1620 (1991); U Sjödell, Infödda sv män av ridderskapet o adeln (1976), s 27; STb, N F, 5, 7–8 (1943, 1947–48); STb från år 1592,1–2 (1939–51), 5–7 (1959-64); A A v Stiernman, Alla riksdagars o mötens besluth 1 (1728); W Tham, Axel Oxenstierna (1935); D Toijer, Sverige o Sigismund 1598–1600 (1930); S Tunberg, Sigismund o Sverige 1597-1598, 2 (1918), s 24 f, 37, 65 o 76 f; I Wadén, Ett kanslidiarium från Carl IX:s sista o Gustaf II Adolfs första regeringsår (Sc 1938); F Odberg, Om stämpl:arna mot konung Johan III åren 1572–1575 (1897), s 204; dens, Om vestgöta-adelsmannen Tord Bonde till Stensholmen o hans tid (VFT 2:2–3, 1903), s 27; dens, Om konung Johan III:s förföljelse mot ståth Karl Henriksson Horn o hans bröder 1590–1592 (VFT 2:4–5, 1904), s 19 o 23; dens, Om Hogenskild Bielkes moder, fru Anna Hogenskild till Dala o Åkerö o hennes tid (VFT 2:8–10, 1908–09), s 43 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Seved Ribbing, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6705, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6705
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Seved Ribbing, urn:sbl:6705, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-16.