Meriter

Nordenflycht, Hedvig Charlotta, f 28 nov (N i Sv Mercurius 1763), dp 30 nov 1718 i Sthlm, Hedv El, d 29 juni (Inrikes tidn:ar), begr 2 juli 1763 i Sko, Upps. Föräldrar: kamreraren Anders Nordbohm, adl N, o Christina Rosin. Förf.

G 23 april 1741 i Sthlm, Svea art, m amiralitetspastorn Jacob Fabricius (bd 14), f 20 aug 1704 i Lindesberg, d 11 dec 1741 i Karlskrona, Amiralitetsförs, son till handlanden o rådmannen Thomas F o Ebba Brandin.

Biografi

N växte upp som yngsta barnet bland fem syskon i en välbärgad ämbetsmannafamilj. Hennes far ägde under 1710- och 1720-talen flera fastigheter på nedre Ladugårdslandet i Sthlm. I samband med att han 1730 lämnade sin tjänst i kammarkollegium avyttrade han hela sin stadsegendom och bosatte sig på sitt nyförvärvade gods Viby i Harbo, Vm, där familjen också tidigare hade vistats om somrarna.

I sitt självbiografiska brev till A A v Stiernman 1745 (Sv Mercurius 1763) berättar N att hon lärde sig läsa redan i fyraårsåldern och senare fick sporadisk undervisning i tyska och latin av sin broder Anders' informator, Henning Tideman, men för övrigt blev upplärd i traditionella kvinnosysslor. Tideman lämnade sin kondition hos familjen 1727, och hans unga elev fick under några år på egen hand försöka tillfredsställa sina intellektuella behov. Hon fördjupade sig i teologisk och filosofisk litteratur men fann ingen näring för den enkla gudstro som Tideman hade inplanterat hos henne. Hon var på väg att bli en "sceptica" då hon i Henning Tidemans yngre broder Johan hittade en både naturvetenskapligt och filosofiskt skolad samtalspartner, som kunde ge lugnande svar på hennes frågor om tillvarons beskaffenhet.

Efter flyttningen till Viby påbörjades där en rad vidlyftiga odlings- och tillverkningsprojekt, som i huvudsak leddes av Anders N d y. Johan Tideman anlitades på ett tidigt stadium som expert på mekaniska anläggningar. Han var elev till Polhem och hade också studerat vid UU, där han tagit starka intryck av den nyligen introducerade wolffianska filosofin. N beskriver honom som en balanserad, allvarligt lagd ung man – han var född 1710 – men till utseende och sätt föga intagande. Även om hon villigt anammade hans förnuftsgrundade tänkande var det inte utan vånda som hon böjde sig för sin fars yttersta vilja och också accepterade Tideman som sin livsledsagare. Förbindelsen, som tycks ha bekräftats med en regelrätt förlovning, bröts genom fästmannens död i maj 1737. Vid det laget hade N troligen flyttat tillbaka till Sthlm, sedan hemmet på Viby efter hand hade upplösts. Kvarlåtenskapen efter fadern synes i stor utsträckning och utan tillfredsställande redovisning ha förbrukats av Anders N i hans försök att hålla verksamheten flytande. Sedan han 1739 formellt blivit ägare till Viby sålde han omedelbart egendomen och lämnade följande år landet.

Något år efter Tidemans frånfälle lärde N känna sin blivande make, Jacob Fabricius, vid denna tid extra predikant vid artilleriet i Sthlm. Han engagerades till en början som hennes privatlärare i franska, men relationerna mellan lärare och elev utvecklades snart till ömsesidig kärlek. Förbindelsen motarbetades aktivt av N:s broder Anders, som av äregirighet stödde en mera ståndsmässig äktenskapskandidat (N:s självbiogr). Troligen var det dock snarast ekonomiska skäl som fördröjde giftermålet. I mars 1741 utnämndes Fabricius till amiralitetspastor i Karlskrona med en fast årslön, och han anhöll då formellt hos N:s mor om dotterns hand. Efter bröllopet avreste Fabricius till sin nya tjänstgöringsort, medan hans maka stannade i Sthlm över sommaren. Först i början av sept kunde de tillsammans flytta in i sitt nya hem.

Genom sin make hade N kommit i beröring med herrskapet Cronstedt på Fullerö och kort före sin avresa till Karlskrona presenterade hon grevinnan Margaretha Beata Cronstedt en samling dikter, vackert renskriven och inbunden i grönt sammetsband, den s k Cronstedtska poemboken. Den upptar med få undantag hela hennes kända produktion före sept 1741. Sina formella och stilistiska mönster har hon i första hand hämtat från visan och psalmen, och i flera fall hänvisar hon direkt till kända (men numera oftast okända) melodier. N uppger att hon redan vid åtta års ålder spelade klavecin efter noter, och framför allt hennes tidiga diktning är i stor utsträckning tänkt för musikaliskt framförande. Den starka jagupplevelse som allmänt uppfattats som N:s poetiska signum är särskilt framträdande i hennes dikter över den döde fästmannen, men också några av hennes betraktelser över religiösa och moralfilosofiska ämnen gör intryck genom sin mystiskt färgade världsfrånvändhet.

Efter en kort tids sjukdom avled Jacob Fabricius i Karlskrona i dec 1741. För hans maka innebar dödsfallet en våldsam mental chock som i förening med kroppsligt lidande för en tid gjorde henne oförmögen att ta vård om sig själv. Först i slutet av febr året därpå återvände hon till sina anhöriga i Sthlm men drog sig efter en tid tillbaka i lantlig ensamhet på Lidingön, troligen på torpet Rännilen under Sticklinge gård. "Hela rummet, med sorgeliga målningar beklätt, vittnade om min saknad; och en cymbal med några fåglar voro här de endaste glädjetecken." Den totala inlevelse i sorgen som beskrivningen av hennes miljö låter ana präglar också den samling klagodikter som tillkom under lantvistelsen och som utgavs 1743 under titeln Den sörgande turtur-dufvan, dikter som är helt koncentrerade på den sörjandes känslor av övergivenhet, livsleda och slutlig resignation. Visans naivt konstlösa uttryck har fördjupats och fått en personlig klang som ger samlingen en unik plats i samtida sv litteratur. Sin makes litterära kvarlåtenskap utgav hon 1744 i en liten volym med titeln Amaranter.

Sedan N senast på våren 1744 åter flyttat in till Sthlm förblev hon bosatt där, på olika adresser, fram till året före sin död. Hennes ekonomiska ställning var till en början osäker. Förutom nådårspenningen efter maken och en arvslott bestående i osäkra fordringar saknade hon egna tillgångar och blev för sin utkomst hänvisad till att målmedvetet utnyttja sin litterära begåvning. Samtidigt med Den sörgande turturdufvan inlämnades 9 nov 1742 till censor librorum också hennes dikt över Ulrika Eleonora, Svenska fruntimrets klagan. Dikten trycktes redan i dec, och samma månad ingav N till K M:t en ansökan om pension från amiralitetet. Efter ytterligare en supplik, riktad till kung Fredrik, ingrep denne personligen i maj 1743 med ett brev till amiralitetskollegiets chef, där han hänvisade till "de snillegåvor och färdighet i poesier som hos fruntimmer ganska rara äro", exemplifierade med gravskriften över drottningen. Resultatet blev att hon erhöll ett gratial om 200 dir smt per år, begränsat till en femårsperiod men förnyat för ytterligare fem år 1748.

Den kungliga nåden återgäldade N med en rad poetiska hyllningar till kungahuset, framför allt riktade till tronföljarparet och säkert i hopp om ytterligare bistånd. Efter en tids fruktlösa ansträngningar erhöll hon också, troligen från 1747, ett regelbundet bidrag ur Lovisa Ulrikas handkassa. Mera kallsinniga visade sig ständerna vid 1746–47 års riksdag, som hon tillägnade den stora patriotisk-politiska dikten Den frälsta Swea. Man noterade skaldinnans prekära situation men lät planerna på att lindra hennes "svaga villkor" rinna ut i sanden. Tillsammans med mera ojämnt inflytande penningbidrag och honorar för tillfällesdikter gav henne dock pensionen från amiralitetet och kronprinsessans understöd vid decenniets slut en dräglig försörjning.

Förutom officiella instanser som kungahus och ständer, där det låg närmast till hands att söka substantiellt bistånd, uppvaktade N också samtida berömdheter som Polhem, Linné och Abraham Bäck (bd 7). En äkta beundran för deras insatser behövde ju inte utesluta medvetandet om den ideella vinst det kunde innebära att knyta deras illustra namn till det egna skapandet. En liknande tanke finns uttryckt i den lilla dikt till A A v Stiernman som avslutar hennes självbiografiska brev: "Och vid det han beröm som bäst åt andra giver,/ Så hedrar han sig mest, och blir odödlig själv." I samma dubbla uppsåt närmade hon sig också utländska celebriteter och vann en tidig framgång med sin dikt Vigtiga frågor til en lärd, i vilken hon uppfordrade Ludvig Holberg att bringa reda i den förvirring som mötet mellan en naiv gudstro och upplysningens rationalism hade skapat. Det är ovisst om han hörsammade hennes vädjan, men den uppmärksammades i Danmark, där man lät översätta och utge hela den första del av hennes poetiska samlingar Qvinligit tankespel vari dikten ingår.

I sitt privatliv uppehöll N kontakten med familjen Cronstedt på Fullerö, som hon gästade under flera perioder och där hon tycks ha spelat rollen av "hovpoet". I Sthlm hörde under senare delen av 1740-talet bröderna Axel, Gustaf och Nils Reuterholm till hennes nära vänner (Byström).

N inriktade sig tidigt på att profilera sig som kvinnlig poet och därmed skapa en egen plattform i offentligheten. Med gravdikten över Ulrika Eleonora gjorde hon sig uttryckligen till tolk för sitt kön och tecknade sig själv som "En sörjande HerdinNa". Sin produktion samlade hon efter hand i fyra volymer med den utmanande titeln Qvinligit tankespel, den första utgiven under pseudonymen En Herdinna i Norden, de senare under eget namn. Lanseringen av det egna, kvinnliga författarskapet kan i ett vidare perspektiv uppfattas som ett led i hennes kamp för kvinnans rätt till intellektuell utveckling. Med sig själv som exempel ville hon demonstrera orimligheten i den traditionella nedvärderingen av kvinnans andliga kapacitet. Redan i Cronstedtska poemboken återfinns den djärvt provokativa emancipationsdikten Fruentimbers plikt at upöfva deras vett, och under hela sitt liv fortsatte hon att argumentera mot könsfördomarna, mest radikalt och med bred exemplifiering i den sena lärodikten Fruentimrets försvar (1761), närmast föranledd av Rousseaus uttalade kvinnoförakt.

Medan N i sin kamp för kvinnans frigörelse helhjärtat anslöt sig till ett modernt, upplyst tänkande, fann hon i andra sammanhang den nya rationalismen problematisk och oroande. En auktoritativ vägledare i de aktuella idéströmningarna hade hon i sin tio år äldre kusin Carl Klingenberg, vars måttligt framgångsrika universitetskarriär avslutades med att han 1747 blev akademisekreterare i Uppsala. I sina akademiska dissertationer framträder han som övertygad wolffian, och de dikter av N som kan knytas till hans namn låter honom företräda en okomplicerad förnuftsfilosofi. I sitt skaldebrev Till Criton (1754) spelar hon ut hans enkla sats att kunskap ger dygd mot sin egen fråga om kunskapen också skänker lycka. Diktens misstro mot civilisationens välsignelser har formulerats oberoende av Rousseau, som först några år senare blev hennes "sannings hjälte". Som person kom Klingenberg att stå henne nära, och hans plötsliga död 1757 väckte samma häftiga känsloreaktion hos henne som förlusten av maken halvtannat decennium tidigare. För att hedra hans minne inför offentligheten lät hon två år senare utge Skuggor af en förlorad vän, en samling postuma hyllningsskrifter på vers och prosa av olika författare.

Vid den förödande brand som i juni 1751 drabbade Klara församling förlorade N, som då bodde med sin mor nära kyrkan, det mesta av sina ägodelar. En supplik till K M:t resulterade i temporär ekonomisk hjälp, och på längre sikt löstes hennes försörjningsproblem genom en på våren 1752 beviljad årlig pension om 600 dir smt, sedan hon i nov föregående år i ett memorial till ständerna redogjort för sin situation och två månader senare gjort ett spektakulärt framträdande i prästeståndet. De närmast följande åren blev en period av materiell trygghet, då hon ostörd av penningbekymmer kunde ägna sig åt sin diktning och sitt litterära umgänge.

14 april 1753 intogs N i den några veckor tidigare grundade Tankebyggarorden och kom därmed in i en till större delen ungdomlig krets av vittra dilettanter som föresatt sig att reformera den sv litteraturen. Under sin ledare, kanslisten Carl Fredrik Eckleff (bd 12), ägnade de sig till en början åt en tämligen valhänt och okritisk efterbildning av franska mönster, men de 1753–56 utgivna tre samlingarna Våra försök visar ett allt säkrare handlag. Efter några år avsöndrade sig en seriöst arbetande grupp kring N med lös anknytning till det ursprungliga sällskapet, och tillsammans med sina närmaste skaldevänner, Gustav Philip Creutz (bd 9) och Gustaf Fredrik Gyllenborg (bd 17), utgav hon 1759 och 1762 två volymer Witterhets arbeten, som innebar genombrottet för den litterära klassicismen i Sverige.

De stränga stilkrav som N nu underkastade sig och hennes ambition att skapa verk i "höga" genrer medförde att en del av hennes diktning från denna period gör ett ansträngt och artificiellt intryck. Till dessa arbeten hör den episka dikten Tåget öfver Bält, varmed hon utan framgång deltog i den poesitävling som Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademi utlyste 1753. Det av henne själv utspridda ryktet att akademins sekreterare Olof v Dalin (bd 10) skulle ha undertryckt hennes dikt var med all sannolikhet grundlöst men är betecknande för den antipati som rådde mellan dem. Mera lyckosam var hon senare med sitt stora ode till storfursten av Ryssland, Paul Petrowitz, vilket av kejsarinnan Elisabet belönades med 6 000 dlr kmt. Av större litterärt värde är den idédiktning med vilken hon nu fullföljde sin tidigare filosofisk-religiösa poesi. I sitt Ode i anledning af Exod. etc har hon lyckats förena en genuin religiös känsla med en väl behärskad klassicistisk form. Hon kunde under dessa år också glädja sig åt en växande uppmärksamhet i Tyskland, där den landsflyktige Johan Arckenholtz (bd 1) i Kassel fungerade som hennes ombud.

N:s i stort sett harmoniska tillvaro under 1750-talet oroades mot slutet av decenniet av nya ekonomiska bekymmer, då det allmänna kursfallet urholkade värdet av hennes statspension. Troligen låg det åtminstone delvis ekonomiska överväganden bakom hennes beslut att bosätta sig på landet, men också hälsoskäl och en växande leda vid stadslivet kan ha spelat in. I dec 1759 skrev hon kontrakt om arrende av hemmanet Qvarnslöt under Skokloster, där hon lät uppföra en "karaktärsbyggning". På våren 1762 flyttade hon ut till sin nya och sista bostad, som hon kallade Lugnet.

Kanske var det i en allmän känsla av uppbrott till ett nytt liv som hon nu också lät sig fångas av en ny kärlek. Johan Fischerström (bd 16), föremålet för denna kärlek, var född 1735 och alltså betydligt yngre än N. Efter studier i Lund kom han 1761 till Sthlm fylld av nationalekonomiska reformidéer, men han var också vittert intresserad och sökte sig på hösten till kretsen kring N. Den vanliga uppgiften att han intogs i Tankebyggarorden är knappast riktig, eftersom sällskapet vid den tiden i praktiken hade upplösts. På tillskyndan av N blev Fischerström 1762 arrendator på Sjö slottsegendom, belägen på motsatta stranden av den mälarvik där hon hade inrättat sin bostad. Sjös ägarinna, Catherine Charlotte De la Gardie (bd 10), hörde till hennes väninnor men blev snart föremål för hennes svartsjuka. Liksom tidigare starka känsloupplevelser har också hennes sista, av allt att döma flyktigt besvarade kärlek fått omedelbart uttryck i dikt. Prosaberättelsen Fröjas räfst, en imitation av Montesquieus Le Temple de Gnide som N hade översatt, återger i genomskinlig förklädnad hennes drömmar om kärlekslycka i pastoral avskildhet, medan hon i sitt poetiska mästerverk, Öfver en hyacint, gestaltar en tillkämpad klarsyn och resignation.

N:s död förknippades redan i samtiden med en självmordslegend enligt vilken hon en vintermorgon likt en ny Sapfo skulle ha sökt ta sitt liv i den vik som skilde henne från den älskade. Hon skulle dock ha misslyckats i sitt uppsåt och i stället avlidit i sviterna av en förkylning som hon ådragit sig vid detta tillfälle. Ryktet kan vederläggas med bestämdhet endast när det gäller dödsorsaken, som var en långvarig invärtes sjukdom, troligen cancer. Symptomen beskrivs utförligt i brev till Abraham Bäck, både av N själv och av en läkare på orten.

Sitt förblivande värde äger N:s diktning dels som uttryck för en djupt personlig upplevelse av de existentiella problem som väcktes vid upplysningens inbrytning i det tidiga 1700-talets tankevärld, dels och framför allt i sin känsliga och självutlämnande registrering av kärlekens och sorgens verkningar. "Ömhet" och "ömt hjärta" är nyckelbegrepp hos henne som vid bedömningen av hennes person dock inte får skymma den självkänsla och stridbarhet och det praktiska förstånd som också fanns i hennes väsen och som gav sig till känna bl a i hennes omsorg om sin egen ställning och i hennes kamp mot könsfördomarna.

Författare

Torkel Stålmarck

Arkivuppgifter

Cronstedtska poemboken o andra handskr:er i UUB. Ms i Reuterholmska-Ädelgrenska saml, RA. – Brev från N i olika arkiv är tryckta, se nedan.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Svenska fruentimrets klagan, vid den stormägtigsta Svea drotnings Ulricae Eleonoras graf, förestäld af en sörjande HerdinNa. Sthlm 1742. 4:o. (8) s. [Anon.] – Sveriges tilkommande lycksalighet och flor, förutsed vid Hans kongl. höghets hertig Adolph Friedrics val och lyckeliga ankomst til Stockholm af en Herdinna i Norden. Sthlm [1743]. 4:o. (%\ s. [Anon.] – Den sörgande turtur-dufvan, eller Åtskilliga bedröfve-liga sånger, under vackra melodier sammansatte och samlade af en medlidande åhörare [C Kling-enberg?]. Sthlm 1743. 22 s. [Anon.] – Hertig Adolph Friedrichs intog til Sveriet och hufvud staden Stockholm beskrifven på gammalt sätt i en visa Helt Ny. U o 1743. 16 s. – Vid Deras kongl. höghelers hertig Adolph Fridrics och printsessan Louisa Ulricas höga biläger på Drotningholm den 17 augusti 1744 [även: ... 18 aug ...]. Underdå-nigst af en Herdinna i Norden. Sthlm [1744]. 4:o. (12) s. [Anon.] – Tankar om skaldekonstens nytta i et väl inrättadt land, af en Herdinna i Norden. Sthlm 1744. 4:o. (8) s. [Anon.] – Qvinligit tankespel. Af en Herdinna i Norden. [1–4.] Sthlm 1744-[50]. [1.] För 1744. 1744. 63 s. [Dedik.] 2. ... för åhr 1745. U å. 4:o. (8), 174 s. 3. ... för åren 1746 och 1747. U å. 4:o. (12), 176 s. 4. ... för åren 1748, 1749 och 1750. 1750. 4:o. (6), 119 s. Övers av 1: Qvindeligt Tanke-Spill af en Hyrdinde i Norden ... tillige med nogle vigtige Sporgsmaale til Hr. Assessor Lud. Holberg Khvn 1746, 56 s (anon), [ny uppl] 1763. – Den frälsta Svea, i fem sånger. Sthlm 1746. 4:o. 32 s. – Text til musiquen öfver Hennes kongl. höghets cron-printsessans lyckeliga förlossning, som skedde then 13. Jan. 1746. Thenne musique sker i S. Clarae kyrka ... 19 Januarii ... U o o å. (4) s. [Anon.] – [Vers till förf] (O Celsius, Konung Gustaf den förstes historia, d 1, Sthlm 1746, s [32–34]). – Til archiater Linnasus (C v Linnaei Västgötaresa ... förrättad år 1746, Sthlm 1747, s 276 f; nytr Gbg (tr Upps) 1928, s 306 t). - Öfver prins Carls lyckliga födelse den 26 september 1748. Sthlm [1748]. 4:o. (4) s. - Tankar om låfskrifter öfver de döde skrefven til herr K ... jemte åminnelse af Irene på svensk vers. Sthlm 1749. 4:o. 16 s. [Anon.] – Ode, på Hans maj:ts konungens födelse- samt Seraphiner- Svärds- och Nordstjerne-ordens instiktelse-dag, den 17 april 1750. Sthlm [1750]. 4:o. (4) s. - Skalde-sång, på Hans kongl. maj:ts, vår allernådigste konungs högsthugneliga födelse-dag den 17. april 1750. Sthlm [1750]. 4:o. (4) s. – Sveriges glädje, förklarad vid Hans kongl. höghets, vår allernådigste arf--prinses Adolph Friedrichs val til den kongl. svenska thronen. Sthlm 1750. 4:o. (8) s. – Herdaqväde på then 25 augusti-I 750. Sthlm [1750]. 4:o. (4) s. [Undert.] – Till Riksens högloflige ständer vid deras sammankomst til riks-dagen år 1751. [Rubr.] Sthlm [1751]. 4:o. (3) s. [Undert.] - Til landtmarskalken, högvälborne herr grefve Henning Adolph Gyllenborg. Sthlm [1751]. 4:o. (12) s. – Vid den stormägtigste konungens, Friedrich den förstas ... konglige jordefärd. Den 27. september 1751. Sthlm [1751]. 4:o. (4) s. [Undert.] – Svenska hjertans frögd och lyckönskan, vid den stormägtigste konungens Adolph Friedrichs ... samt den stormägtigsta drotningens, Lovisa Ulricas ... höga kröning, som skedde i Stockholm den 26. november 1751. [Sthlm 1751.] 4:o. (8) s. [Undert.] – Ode, öfver Hans kongl. maj:ts högst--hugneliga hemkomst ifrån Finland. Den 19. Augusti 1752. Sthlm [1752]. 4:o. (4) s. [Undert.] -Trogna svears underdånigste önskan, til Deras kongl. majestäter, på nyårs-dagen 1753. [Sthlm 1753.] 4:o. (3) s. [Undert.] - Öfver Hennes kongl. maj! drottningens helsas högstönskade återvinnande. [Rubr: Diana. Herda-qväde.] [Sthlm] 1753. 4:o. (7) s. [Undert.] - Öfver Hennes kongl. höghets printsessans Sophia Albertinas lycksälla födelse, den 8. Octob. 1753. [Sthlm 1753.] 4:o. (3) s. – Konung Carl Gustafs tog öfver Bält 1658. [Cassel 1754.] 4:o. 12 s. [Anon; utg av J Arckenholtz.] Även: Sthlm 1758. Omtr: B Bergius, Små-saker til nöje och tidsfördrif, d 4, Sthlm 1756, s 4-23; anon). - På Hans kongl. höghets prints Gustafs Sveriges rikes cron-print-ses högst-sälla födelsedag den 24. Januarii 1755. Sthlm [1755]. 4:o. (4) s. [Undert.] - Ode in bo-nam mentem ... Holmiae 1756. (23) s. [Ode til H. G. G., med latinsk övers av S Älf.] – Kurzer Lebenslauf der weitberuhmten und in Schweden ... so genannten nordischen Hirtinn ... Frau H C N ... (Das Neueste aus der anmuthigen Gelehr-samkeit des Jahres 1757, Leipzig, s 804 f; övers av dikten Mitt öde). – Svar och parodie (B Bergius, Små-saker ..., 8, 1757, s 42). – På Hans majestät konungens födelse-dag, den 14 Maji 1758. Sthlm [1758], 4:o. (3) s. [Undert.] – Andelige skal-deqyäden, af H. C. N. Sthlm 1758. 48 s. [Dedik.] – Öfver drotning Christinas historia till herr hof--rådet Archenholtz (J Arckenholtz, Mémoires con-cernant Christine, reine de Suéde ..., T 3, Amsterdam & Leipzig 1759, 4:o, s [XVIII-XXI], med fr prosaövers s [XXII] f; tysk övers: dens, Historische Merkwiirdigkeiten, die Königin Christina von Schweden betreffend ..., 4, Leipzig und Amsterdam 1760, 4:o, s XXI-XXIII). – Til några få (Skuggor af en förlorad vän eller Samlade tankar öfver secreteraren vid Academien i Upsala herr Carl Klingenberg, som dog den 28 Januarii 1757, Sthlm 1759, s 5–9; anon). – Öfver Criton (ibid, s 53 f; undert H. C. N.). – Til Hans kejserliga höghet Paul Petrowitz storfurste af Ryssland. Sthlm 1760. Fol. (14) s. [Undert.] Prosaövers: Sthlm 1760, 12 s. – Fruentimrets försvar, emot J. J. Rousseau, medborgare i Geneve. [Sthlm 1761.] 116 s. [Anon företal o dikter s 3–56; resten av G P Creutz o G F Gyllenborg.] – Öfver Deras kongl. majestäter om sommaren 1762. Sthlm [1762]. 4:o. (3) s. [Undert.] Även: Til Floras täcka park ... [Rubr.] U o [1762]. 4:o. (2) s. [Text.] – Bref til cancellie-rådet och rid. hr. A. A. von Stiernman [självbiogr, dat Fullerö 17 aug 1745] (Svenska Mercurius, år 1763, Sthlm, s 591–608). – Det a la modiske paret förestält uti et samtal emellan en herre och fru. Åbo 1768. (8) s. [Anon.] – Herdinnan i Nordens Bref, til Her-dinnan i Ahl-lunden [dat 8/3 1763] (Brefväxling emellan tvänne fruntimmer ... [utg av C Ahl-gren], [bd 1,] Sthlm 1772, s 93-95; undert Uranie). – Utvalda arbeten. Sthlm 1774. (10), 354 s. [Med förord av J Fischerström, huvudsakl utgivare.] 2. upl 1781. – Til utgifvaren af Hvad nytt? [14 epigram uteslutna ur föreg arb; insända av N. N.] (Hvad nytt? Hvad nytt?, årg 4, 1775, Götheborg, n:o 23 och 24 (2/2), s [3-6]). - Diamanten og Magneten [övers av M. C. Bruun] (Nordia [utg avj Kragh H0st m fl], Bd 3, 1796, [Khvn] 1795, s 125). – Samlade skrifter. Upsala 1852. 320 s. (Svenska vitterheten [utg av P Hanselli], 1 [omsl].) Övers härur: Ausgewählte Dichtungen von H C von [!] N, Berlin 1859, XVI, 205 s. – Apollo til Minerva eller Herskarinnan (Idun, årg 4, 1891, Sthlm, fol, s 124; i art av B Schöldström, även i dens, I tittskåpet, Sthlm 1891, s 117). – Samlade skrifter. Utg av H Borelius . D 1–3. Sthlm 19[24–]38. (Svenska författare utg av Svenska vitterhetssamfundet, 11.) 1. 19[24–] 25. XIV, 439 s. 2. 19[26-]27. XIII, 449 s. 3, halvbd 1–2. 19[27–]38. 1. 19[27-]29. XII s, s 1 -304.2.19[36-]38.S305-716. – Öfver herr regerings-rådet Dahlberg (Samlaren, N S, årg 29, 1958, Upps 1959, s 74). – Den sörjande turturduvan. Poesi o prosa i urval samt med inl o kommentarer av T Stålmarck. Sthlm 1963. 164 s, 1 portr. (Levande litteratur, Natur o kulturs klassikerserie.) – Verser, vanligen Sthlm [s å], (4) s, över: Christian Herkepaeus, begr [29]/2 1736, fol, Jöns Tideman, d 28/5 1737, 4:o, 8 s (anon), Catharina Eleonora Holm, begr 19/11 1739, fol (H. B.[!] Nordenflycht), Eva Catharina Herkepsea, d 20/11 1739, fol, Margareta Elisabeth Akerstein, gm C F Qvilfeldt, begr 3/12 1739, u o, 4:o, Johan Leijell, begr 24/11 1744, fol (en Herdinna i Norden), Anders Joh. von Höpken o Ulrica Eleonora Sparre, bröllop 20/5 1744, 4:o, 8 s (d:o), Helena Eritz, begr 1/2 1745, fol (d:o), Nils Sahlgren o Anna Margareta Witmach, bröllop 25/4 1745, 4:o, (8) s (d:o), Magnus Ugla o Helena Christina Cock, bröllop 23/5 1745, Carls-crona, fol (undert), Salomon von Otter, d 14/10 1745, 1745, fol (undert), Sven Lagerberg, begr 1746, fol (dedik), Jöran Schröder o Margareta Elis, bröllop febr 1746, 4:o, (8) s (en Herdinna i Norden), Pehr Gustaf Svarez, d 1/3 1746, 4:o (d:o), Anna Martha Löfvenskiöld, d 1/4 1746 (Oden consolatoriam ... mittit Lugens AmicVS, Holmiae [1746], 4:o, s [4] f), Gustaf Benzelstierna, d 28/4 1746, fol, även 4:o, (8) s, Fredrich Ulrich Stakel-berg, d 9/5 1746, uooå (undert), Pehr Linner-hielm o Beata Elisabet Mathiesen, bröllop 18/11 1746 (undert), Carl Gyllenborg, begr 12/12 1746, fol (undert), Jonas Aschling o Anna Marga- reta Gröning, bröllop 21/6 1748, 4:o (undert), Jonas Nehrraan, d 17/11 1748, Lund, 4:o, Johanna Crusebiörn, d 13/4 1749, 4:o (undert), Carl von Stenhagen, d 23/9 1749, 4:o (undert), Peter Elvius, d 27/9 1749, 4:o, Brita Gustava Brera-skjöld, g m J Schenning, d 22/11 1749, 4:o (undert), Anna Elisabeth Angerstein, g m S Troilius, d 3/9 1750, 4:o (undert), Lars Dahlman o Anna Christina Appelbom, bröllop 30/10 1750, Upsala, 4:o, Elisabeth Arnell, g m C Cronstedt, dl/11 1750, 4:o (undert), Theodor Ankarcrona, begr 6/11 1750, 4:o, Carl Cronstedt, begr 19/12 1750, u o, fol, Jacob Cronstedt, d 21/2 1751, fol (dedik), Andreas Båld, d 21/4 1751, 1751 (undert), dens, begr 30/4 1751, fol (undert H. C), Barbara Erica Brehmskjöld, C Palmcreutz änka, d 8/9 1751, 4:o (undert), Carl Browallius, d 25/4 1752, Westerås, fol (undert), Brigitta Lange, d 3/8 1752, 4:o, Carl von Hårleman, d 13/2 1753, 4:o, (7) s (undert), Gustaf Lithou, begr 31/12 1753, 1753 (undert), Friedric Ulric Insenstierna o Charlotta Kerman, bröllop 19/11 1754, fol (undert H. C. N.), Abraham Bäck o Anna Charlotta Adlerberg, bröllop mars 1755, 4:o (undert), Lo-rents Christopher Stobée, begr 1756, Skara, 4:o (undert), Ulrica Eleonora Oxenstierna, G Rib-bings änka, begr 8/2 1756, Linköping, 4:o (sign H. C. N.), Christina Nordenflycht, d 23/5 1756, 4:o (undert), Nils Reuterholm, begr [21]/12 1756, 4:o (undert), även Örebro, 8:o (undert), Olof Adlerberg, d 13/1 1757, fol (undert), även u o, 8:o (undert), Johan Göstaf Hallman, [d 23/8 1757,] 1757, fol, Pet. Westerhof, begr 16/2 1758, 4:o (anon), Petter Momma, d 20/6 1758, fol (undert), Amalia Charlotta De la Gardie, d 2/7 1758, 8 s (undert), Maria Gustafva Köhler, g m H Gyllenborg, d 28/12 1759, 4:o, (8) s (anon), David Schultz o Catharina Eleonora Svedenstierna, bröllop 22/7 1762, 4:o (sign H. C. N.); bidrag i bl a Lärda tidningar 1747–48 o 1751–52, Sthlm, Samling af verser på svenska [utg av A Sahlstedt], d 1–4, Sthlm 1751–53, innehållet specificerat i Kruse, nedan a a 1895, s 397 f, Våra försök, vol 1–3 [3 även med ny titel: Vitterhets arbeten ...], Sthlm [1753–56], faksimilutg: Våra försök, I-III ... Med inl av T Stålmarck, Sthlm 1975-76 (Svenska vitterhetssamfundets faksimilutgåvor, 1), [ny uppl:] Vitterhets-arbeten, utg af et samhälle i Stockholm, upl 2, öfversedd o ansenligen tilökt, T 1–2, Sthlm 1759, 1762, inneh i båda uppl specif i Kruse, a a, s 395–397; vidare i Sedolärande betraktelser för hvarje dag i året [övers o bearb af G Regnér], d 1–2, Sthlm 1781, 2. uppl Lund 1800; brev till bl a: C G Tessin 17/9 1751 (Ställningar och förhållanden ... [utgavMJ Crusenstolpe], Januari 1864, Sthlm, 4:o, s 42 f), C G Tessin (?) 28/4 1751 (SAT, 1, 1879-1888, Sthlm 18[79 -]88, s 30 f [1880]), Riksens ständer o J Fischerström (Samlaren,6, 1885, Upps 18[85–] 86, s 55 f, 173), C G Tessin, S Älf m fl (Kruse, a a, s 339–382), medl av släkten Reuterholm (dens, a a 1897, s 139-155), Albrecht von Haller o J Arckenholtz (Samlaren, N S, 40, 1959, Upps 1960, s 106–121), A Bäck o hans hustru (M v Platen, 1700-tal, Sthlm 1963, s 33, 35, 241 f). Utgivit:] Fabricius, Amaranter eller Några poetiska tankar ... efter des död tillhopa bundne och i Huset framgifne. Sthlm 1744. (16), 75 s. [Föret.]

Översatt: [G] Lithou, Lof-qväde öfver denna Svea rikes hufvudstad Stockholm (Lärda tidningar, 1747, Sthlm, s 194 f [i nr 9], utökad uppl: dens, Encomium Stockholmiae Sthlm 1749, fol, s [7]); [B] Cochois, Tankar, om konsten at sminka ansiktet, Sthlm 1749, 27 s (med föret, undert H. N., o efterskrift, båda omtr i M v Plåten, nedan a a 1958); [OJ Horatius [Flaccus], Öfversättning af Horatii XIII. ode, Sthlm 1760, 8 s (anon); strödda dikter i samlingsutgåvorna.

Källor och litteratur

Källor o litt: H Borelius, H C N (Sv kvinnor, 2, 1921); L Breitholtz, Frihetstidens episka diktn – en genrestudie (dens, Studier i frihetstidens litt, Skr utg av Sv littrsällsk, 31, 1956); T Byström, Studier i H C N:s biogr (1980); dens, Fru N o tillkomsten av Drottningens akademi (VHAAA 1983); S G Hansson, Utgivarna av H C N:s Utvalda arbeten (Saml 1959); H Hernlund, Huru fru N fick statspension (ibid 1885); Inrikes tidn:ar 1763, nr 52, 53; J Kruse, H C N. Ett skaldinneporträtt från Sveriges rococo-tid (1895); dens, Några nya Nordenflychtiana (Saml 1897); M Lamm, Upplysningstidens romantik, 1 (1918); S Leijonhufvud, Bidr till Nordenflychtiana (Saml 1898); O Levertin, Fru N (dens, Sv gestalter, 1903); A Nilsson, Fru N:s religiösa diktn (LUA, avd 1, bd 14:15, 1918); R Nilsson, Kvinnosyn i Sverige (Kvinnohist arkiv, 10, 1973); M v Plåten, Nordenflychtiana (Saml 1958); dens, Från Fru N:s sista tid (dens, 1700-tal. Studier i sv litt, 1, 1963); dens, Yrkesskalder – fanns dom? Om tillfällespoeternas försörjningsfråga (1985); G Sahlberg, När skrev H C N skaldebrevet till Criton? (Saml 1934); H Schück, Till fru N:s biogr (ibid 1921); T Stålmarck, H C N:s brev till Albrecht v Haller o Johan Arckenholtz (ibid 1959); dens, H C N (1967); dens, Tankebyggare 1753–1762. Miljö- o genrestudier (1986); M-C v Sydow, "Fruentimrets försvar, Emot J-J Rousseau". H C N:s reaktion emot Rousseaus kvinnoförakt (Könsroller i litt: en från antiken till 1960-talet, ed K Westman Berg, 1968).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hedvig Charlotta Nordenflycht, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8227, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torkel Stålmarck), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8227
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hedvig Charlotta Nordenflycht, urn:sbl:8227, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torkel Stålmarck), hämtad 2024-04-23.